Nästan alla som jobbat med radio (eller åtminstone kommersiell radio) har någon gång önskat att de blivit födda i USA. I amerikansk radio är allting så mycket lättare (men självklart också så mycket svårare eftersom konkurrensen är stenhård). Det jag menar är att friheten och möjligheterna är oändliga, jämfört med det tillknäppta och moralistiska klimat som präglar svensk, publicistisk verksamhet (självklart på både gott och ont).

Howard Stern utmanade den goda smaken. Han ifrågasatte moralen. Och - bäst av allt - han gick i land med det. Sterns karriär är en framgångssaga som skildras i den hysteriskt roliga filmen Private Parts som jag så påpassligt gav mig själv i julklapp via cdon.com häromsistens.


Nu sitter jag här - väldigt svensk och försynt - och undrar om jag vågar visa denna film med snuskiga ord, fisar, naket och diverse kroppsvätskor för mina elever. De är ju bara 16 år gamla, tänker man. Samtidigt är de ju oehört världsvana, som ungdomar är i dag. Det skall nog inte bli några problem.

Sevärd är i alla fall filmen. Man lär sig mycket om det amerikanska talk radio-formatets tillstånd i mitten av 80-talet.
Det gick ju ända upp till toppen för Stern, nationellt syndikerad radioshow och en årslön på åtskilliga dollarmiljoner. Detta var dock inte nog.

Numera har jag för mig att Howard sänder på någon typ av satellitradio där hans humor, sarkasm och dåliga smak inte kan kontrolleras av någon amerikansk lagstiftning.

Slutligen alltså; eterns totala frihet.