Under mina 13 år i luften har jag sänt radio på nästan dygnets alla timmar (tja...mellan 2 och 5 på natten har jag inte varit så aktiv men annars täcker jag nog in resten).

Under några år i mitten av 90-talet sände jag en nattradio kallad NOX på närradion i Kristianstad.
Det är en speciell känsla, att sända nattradio.
Går att jämföra med tidig morgonradio. Känslan av ensamhet och tomhet, men ändå en värmande känsla i vetskapen om att det trots allt finns några därute som delar samma upplevelser som en själv, genom att enbart råka vara vakna.
Om inte annat kan man som programledare bli högst påtagligt medveten om lyssnarnas existens.
Detta är ett radiominne som jag inte själv upplevt men ändå vill delge dig. Det handlar om en kille vid namn Anders Olsson som sände på BIG Radio i Lund under 90-talet.

Olsson sände kvällspasset 18-22. Under hela dagen hade stationen efterlyst en bortsprungen hund i närområdet. Något som Anders helt missat eftersom han inte började jobba förrän sent på eftermiddagen.
Nåväl. Hans sändningspass rullade igång och allt gick bra.
BIG Radio var tydligen inhysta i en tegelbyggnad och stationen låg några våningar upp.
En annan byggnad var sammanväxt med radiohuset genom ett angränsande tak.

Klockan är väl en bra bit efter 21.00 när det plöstligt hörs liv och rörelse utanför studiofönstret (som alltså ligger en bra bit upp). Genom ögonvrån ser Olsson en gestalt utanför fönstret.
Det knackar på rutan.

Det visar sig vara en typisk skånsk diversearbetare med rutig skjorta och keps som liksom klänger sig fast vid ett stuprör. Han knackar frenetiskt.
Efter en stund öppnar Anders fönstret med viss tvekan och möts av mannens röst:
-Ja haur hitta hann....hungen....hungen är himma.....

Som sagt. Det är något magiskt över att sända radio under kvällar och nätter.
För att samla essensen av detta fenomen bjuds du på en skön nattradiolåt från 1982.
Donald Fagen med Nightfly: