För första gången på länge kan man känna dofter i luften när man cyklar till jobbet. Det är inte bara en kompakt vägg av köld och vind som möter en.
Istället kommer dofterna fram. Dofter av asfalt, jord, gräsmattor och en och annan sopbil.

Märkligt nog låg det en doft av rakvatten över hela kvarteret i morse. Blandat med sophämtning och avgas.

Det är något visst med det där; alla morgonens stadsdofter.
När man är nere på solsemester runt medelhavet bara älskar man att gå runt i stadskärnan en tidig morgon.
Allting är så pittoreskt. Feta madamer öppnar sina bagarbodar och doften av nybakat bröd slår mot en, blandas med doften av kaffe, timjan, blommor, tobak och puttrande mopeders små utsläpp. Och allting är så charmigt.
Ingenting man störs av. Att se staden vakna till liv är en fröjd, en euforisk upplevelse.

Väl hemma i sin egen stad är man inte lika begeistrad. Det kommunala renhållningsbolagets gatusopbil masar sig sakta framåt storgatan och man tycker bara att fanskapet låter och tar plats. Flytta på dig, satans sopbil!, vill man skrika.
I grunden är det ju samma idé. Någon sopar gatan, någon öppnar fönstret till ett kafé.
Men charmen är helt borta. Man vill bara komma därifrån.