IKVÄLL: LAMPUPPHÄNGNING

Livet är inte lätt för oss stackare som råkar vara födda med tummen mitt i handen.
Det är störande och förnedrande, det skapar en stor känsla av olust och vanmakt. Ångesten är som starkast innan vi skrider till verket, men lyckas sedan eskalera snabbt under processens genomförande för att sluta i ett fullständigt crescendo av febriga ångestattacker då man inser att allt håller på att barka fullständigt åt helvete, att allt redan håller på att ta slut.

Man vill skrika, man vill riva sitt hår, man vill slå på den förbannade pinnen eller skruvmojängen eller kedjeöglan som inte vill som man själv vill. Man känner sig som en blandning av Alfons Åberg, Mr Bean och John McEnroe.

Gick ut och köpte en väldigt snygg taklampa häromdagen, en lampa som skall hänga i vårt tv-rum. Kruxet är - bland annat - att den har små (nåja, små och små) men ömtåliga kupor av glas som skall snirklas dit på ett sinnrikt sätt meddelst en slags metallfjutt (eh....)

Igår spräckte jag en sådan här glaskupa och blev heligt förbannad på mig själv. Varför kom jag på den dumma idén att montera på lamporna innan jag hängt upp lampan? Jag är en idiot.

Sara lyckades fixa en ny (men den tillhörde butiksexet så nu djävlar skall vi vara tacksamma och inte krossa något mer).
Problemet nu (ty jag ser bara problem) är att sladden är för lång, vi behöver dra in nästan hela sladden (som är inmojsad i en lång kedja) i kupan där uppe.
Så nu skall jag bara knipsa av en sisådär sex-sju stycken öglor i kedjan och dra in sladden och sen klättra upp på en stol och så...uuuu....tanken svindlar...
Till min hjälp har jag två små tänger som jag påpassligt lånat från bostadsrättsföreningen "hobbyrum" i källaren. Hobbyrrum, tankarna går ju till Moodyssons film "Tillsammans". "När du är där nere och som du säger "snickrar"!

Med dessa redskap skall jag nu utan att krossa lamporna knipsa av kedjan bit för bit.
Jag återkommer. Wish me luck.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0