Just när omvärlden hunnit lära sig hans namn, bestämmer sig Kubas starke man; Fidel Castro, för att avgå som president.

Officiellt hänvisar man till Fidels hälsotillstånd, fast jag tror att killen har en dold agenda.

Så här ligger det till:
När Castro störtade Batista 1959 och tillgrep sig makten över den lilla ön Kuba, resonerade Fidel efter att ha blivit klar över läget, sålunda:
"Sådärja! Okej. Nu sitter jag alltså här med den ytterst beslutande makten.  Alla lagar, alla regler, allting utgår från mig. Coolt.  Jag tror att jag gillar det.  Jag ger det här en femtio år så får vi se om jag har rätt."

Och åren de gick och mestadels gillade Fidel sin tillvaro, han fick röka cigarr, bestämma över människor och gå klädd i en tajt uniform. Gott så.

Men sedan tröttnade han något. De senaste åren har han insett att den viktiga och totalt avgörande lusten har saknats. Det har helt enkelt inte varit lika kul längre att fängsla oliktänkande, konfiskera ägodelar, köra ekonomin i botten och hålla timslånga tal i stekande sol med fradga bubblande i skägget. Och käbblet med Vita Huset har heller inte givit den hjärterena boost av kittlande lycka som det gjorde förr.

Fidel känner helt enkelt att det får räcka med sina ynka 49 år på ämbetet, låter brodern Raul ta över och kommer den närmaste tiden att hittas på "Folkets golfbana", njutande sitt revolutionerande otium i form av sol, Rom & Cola, semester, träningsoverall och en och annan birdie.