Det här är text utformad likt en liten skröna, men faktiskt är den helt sann.
Igår kväll hade min kära sambo ett viktigt möte på sitt jobb.
Det var angeläget, uppborstat och formellt.

Företagets ena VD hade rest långväga för att närvara, bland honom återfanns Sara, hennes platschef och två av medarbetarna, en kvinna och en man.
Mannen är ganska nyligen hemkommen från en skidresa i Österrike, som ägde rum under det nyss avslutade sportlovet.

I alla fall. Mötet gick bra. Sara lyssnade intresserat och visade sig märkbart initerad i det som Herr VD lade fram. Det här var första gången som Sara träffade sin VD så att säga "face to face".
Hur det nu slumpade sig var Herr VD (som enligt Sara är en lång och robust karl) tvungen att halvvägs in i mötet avvika för en teknisk telefonsupport. Han sätter sig då i rummet intill, pratande i telefon.

När mötet är över skall Sara lämna kontoret. Hon - och hennes manlige medarbetare (han med skidresan) - avviker samtidigt. Sara undrar hur hon på ett snyggt sätt skall kunna säga "hej då!" till sin VD, killen hon känt i ungefär en timme, utan att han störs i sitt viktiga, tekniska telefonsamtal.
Mannen med skidsemestern - som skall lämna jobbet samtidigt som Sara - är lite för stolt och otålig för ett sådant arrangemang, han bestämmer sig sålunda för att vänta vid ytterdörren medan Sara ställer sig vid dörren till det rum där VD:n sitter.

Herr VD pratar fortfarande intensivt i sin telefon. Han hummar och verkar djupt inne i ett viktigt resonemang om teknik. Plötsligt ser han Sara vid dörren. Hon vill uppenbarligen säga adjö.
Som en fjäder utav stål svingar Herr VD sin totala kroppslängd upp ur stolen och liksom (som Sara uppfattar saken) tjurrusar fram emot henne. Nu vill Herr VD säga adjö.

Under bråkdelen av en sekund är det nu upp till Sara att tolka Herr VD:s signaler. Mycket kan man säga om min sambo, men det här med att dansa som en fjäril och att stinga som ett bi på samma gång, har aldrig varit hennes grej. Frågan är väl om ens en frisk Muhammed Ali hade hunnit med att reagera rätt vid denna tidpunkt.

Bilden alltså denna: Herr VD rusar fram, Sara vill säga adjö och sträcker ut....bägge sina armar...varpå Herr VD (som möjligen ville skaka hand) rusar rakt in i stora famnen och en efterföljande björnkram.
Bakom står platschefen och Saras båda medarbetare och glor. Vad händer?
En man som ryggat tillbaka något för sent är nu djupt involverad i en vänskaplig kram.
Och tiden upplevs stå stilla. Ingen säger ett ljud. Sara kramar sin VD, VD:n tvingas krama tillbaka med en något konfunderad uppsyn.

Efteråt, när Sara släppt sitt tag, tar skidsemestermannen till orda, till synes utan anledning:
-Ja...det var rätt mycket rodel i Österrike....

Det är först när Sara kommit hem för att berätta denna pinsamhet som bitarna faller på plats.

Det här med rodel.
Han måste ha syftat på den intimitet som präglar "tvåmansrodel"...