I november skrev jag om min lärarkollega Pascal, den positivt ettrige fransosen.
En man som alltid gör allt för alla människor han möter, en man som verkligen har "många järn i elden".
Syns överallt, pratar ständigt och tar på sig på tok för mycket, både på jobbet och privat. Eller - snarare är det väl så att han har svårt att göra någon distinktion dem emellan, att hålla reda på exakt VAD som är jobb och VAD som är fritid.
När alla går på sommarlov, lovar Pascal att vara på skolan minst två gånger i veckan, för det "finns ju så mycket att göra".


Om du lägger huvudet på sned lite åt höger, kan du se Pascal, Ville och Elsa.

Han är lite som en Duracell-kanin, denne Pascal. Fast han är snäll och väldigt glad för barn.
Idag var dagis stängt pga av "fortbildning". Fort skall det gå.
Detta innebar att jag istället tog med mig syskonen Fräs till jobbet. Där de förstås mötte fransmannen.
Som utan pardon (pardon, madame!) lyfter tvenne ungar upp i famn, och hoppspringer med dem i cirka fem minuter inne på lärarrummet. Just det, hoppspringer varpå man ropar lalalalala...


Fan. Vi kanske borde anställa honom som någon typ av...ja...au pair. Det låter väl franskt...