Såg om den gamla klassikern Döda poeters sällskap i veckan.
Vilken fantastisk film detta är. Så vacker, så fin och så tänkvärd.

Och det makalösa fotot sedan, vackra stämningsfulla bilder präglar hela rullen som tycks ständigt dominerad av samma färger; svart, vitt, rött, orange, grönt och brunt.

1989-1990 var det fullständig "döda poeter-feber" i Sverige och annorstädes, alla skulle se filmen och alla ville gå klädda i samma ursnygga dufflar som huvudrollsinnehavarna ses springa omkring i.
Ungefär samma hysteri som rådde 1998 då allt handlade om Titanic. Lika många ville dock inte åka båt det året, märkligt nog.

Men, åter till Döda poeters sällskap.

Peter Weir har verkligen lyckats med rollbesättningen. Han lyckas göra huvudrollsinnehavaren Robin Williams precis så återhållsam som han måste vara för att bli bra. Williams är en av mina favoritskådisar men har som bekant en förmåga att ständigt "spela över". Williams gestaltning av den unge engelskläraren John Keating är trygg, varm, hjärtlig och allvarsam men samtidigt tillräckligt uppsluppen då stunden ges och detta krävs.

Många är de unga skådespelare som verkligen går igenom duken, mest minns man väl Ethan Hawke som fick sitt stora genombrott som Todd Anderson i denna film. Själv är jag mest imponerad av filmens tragiske Neil Perry, han med skådespelarambitionerna som fadern så effektivt trycker ner. Perry spelas av en helt makalöst bra  Robert Sean Leonard, en kille som då bara var 20 år gammal. Enligt IMDB är han väldigt verksam men för den stora publiken fortfarande oerhört anonym. Hans senaste film kom 2003 och hette The I Inside. Annars är han numera mest känd som Dr. James Wilson i tv-serien House, kan man tänka sig.

Döda poeters sällskap är en film man bär med sig länge, en film som ifrågasätter vårt sätt att tänka, vårt sätt att värdera livet. Framförallt älskar jag filmens budskap om olikhet, att varje människa är unik och äger enastående, fantastiska egenskaper.
Jag vet att man skall anse slutscenen som bäst; scenen när eleverna unisont ställer sig upp på sina bänkar och visar sin sympati för Keating under stridsropet "Captain, my captain".
Visst, även mina ögon tåras men jag har en annan favoritscen. Det är när Keating skall motarbeta konformismen och ute på skolgården låter alla eleverna "hitta sitt eget, speciella sätt att gå", varpå den store fritänkaren Charlie Dalton (spelad av Gale Hansen) står helt stilla.

På frågan varför han inte går en sväng, som alla andra, svarar han:
-Jag utövar rätten att inte gå!

Klockrent. Vilken är din bästa scen?