Ibland vill jag bara sätta mig ner långsamt, luta min kropp sådär tungt tillbaka i stolen som vår förre statsminister Göran Persson alltid gjorde.
Och så vill jag knäppa mina prinskorvsfingerutrustade händer över en pösande mage, lägga huvudet på sned för att sedan lättjefullt men samtidigt allvarligt fingra på mina glasögon, väga dem i handen, låta dem gunga medan jag håller dem mellan tummen och pekfingret och säga med myndig stämma:
-Jag känner ju så starkt med henne. Jag vet ju hennes problem. Det är så oerhört smärtsamt att se på. Att se det hända. Det är beklagansvärt. Men jag är medveten om hennes dilemma. Det lämnar mig inte oberörd.

Det handlar om min sambo och hennes bokläsning. Sara slukar nämligen böcker som Persson slukade illojala partigängare. Snabbt och utan pardon.
Mitt uppdrag har ända sedan sommaren varit att hela tiden se till att Sara har en bok att läsa. Då mår hon bra.
Problemet är att hon läser så jäkla kvickt. 
En pocket på 300 sidor tar en dag. En pocket på 500 sidor möjligen två.

Sedan går hon fram till bokhyllan. "Jag har ju ingenting att läsa", säger hon. Då känner jag det som mitt kall att rota fram ännu en pocket från Willys fyndhylla á 49.50. Och sedan ytterligare en, och en till.
Låt oss säga att jag köper i snitt fyra böcker per månad.

Ändå ser jag Sara sittande i sängen, läsande Barbara Erenreichs Barskrapad eller Margaret Atwoods Den blinde mördaren för sisådär 300:e gången.
Visst är det skönt att få läsa om böcker men jag tycker det känns så tragiskt.

Det är beklagansvärt. Det lämnar mig inte oberörd.