En vanlig eftermiddag runt klockan 16.40 hemma hos oss ter sig något märklig.

Det råder fullständigt kaos när vi försöker att laga mat, duka ut och samtidigt tar hand om våra båda små barn; syskonen Fräs.
Elsa drar dockvagnen som krockar med Villes ben samtidigt som Sara skall hälla rykande potatisvatten i diskhon. Jag försöker att duka ut våra bestick men springer in i Elsa som leker katt på golvet och i samma stund håller Ville på att slå sönder hallspegeln.

Sara gör sallad som Elsa tjuväter och när jag lyfter bort henne rycker Ville katten i svansen. Ville gråter, Elsa vill komma upp i famnen och Sara tycker att utdukningen tar en jävla tid. Detta utspelas varje dag, månad ut och månad in...likadant varje dag. Jodå...

Det slog mig att det påminner om det nyskapande kulturprogrammet Svepet som sändes i SVT under sent 80-tal. Då samlade man över 100 personer i en stor fabriksliknande lokal. Dessa individer gick runt och minglade högljutt. Mitt i vimlet fanns programledaren som fick armbåga sig fram till kameran och aldrig var helt å hållet i bild. John Chrispinssons ansikte skymdes alltid av ett ölglas, en hand, någon halsduk eller sprayad 80-tals-kalufs.

Ibland började någon jonglera, det var gäster som skrek för att göra sig hörda och Torsten Jungstedt lagade mat och pratade film.

Så.
Exakt så känner jag mig. Som John Chrispinsson mitt i vimlet.

Men - det var faktiskt ett jäkla bra program som jag kan sakna lite ibland. Avantgardistiskt och underhållande.