Stig hette han. Och Claesson.
Fast alla kallade honom för Slas.
 
Han hade sett det mesta. Hört det mesta. Festade en del.
I Paris klirrades det.
Oftast i glasen.

Han var aldrig ensam. Då.

Mannen var berest på det gamla sättet. Tåg. Bussar. En skranglig cykel av okänt fabrikat.
Han brukade ta sig sin morgonöl, stående på trappen till sitt lilla hus. Vinden pinade.
Hösten var på väg. Hösten var tidig det året.

På söder knattrade en skrivmaskin.
Nu hörs den inte mer.

Adjö, du produktive, svenske europé.
Omläst. Saknad.
Farväl.