Tänk vad märkligt det kan vara i olika länder, i olika kulturer.
Allt som skiljer oss åt är ett vatten kallat Atlanten, ändå är det så stor skillnad.

I USA är det oftast tyst i hemmets köksregioner. Även hos de familjer som har många, små barn.
För att tysta ungarna är det nämligen i USA brukligt att proppa dem fulla med godis och sötsaker.
Jag såg på tv om en amerikansk familj, de hade ett stort skafferi enbart fullpackat med godis, i uppenbart syfte att tysta barnen och få dem lugna. Det är svårt att stimma runt med en lollipop i munnen.

Tysta kök i USA, alltså.
Annat är det i den amerikanska kyrkan. Där klappas det i händer, vrålas halleluja och stampas med fötterna.
Ett jävla liv, om uttrycket tillåts.

I Sverige är det precis tvärtom.
Köket är det rum kring vilket allting kretsar.
Det slamras och skriks, familjegräl a la Ingmar Bergman delar ljudrum med barnens hysteriska tjut.
Liv och rörelse, mat och disk.

I den svenska kyrkan, däremot...där är det tyst.
Där sitter de fåtaliga fromma som stenstoder och mumlar förläget i sitt andliga skägg.
En seg predikan ljuder lågt, knappast någon sjunger och en stilla orgel sprider sina kvidanden någonstans från taket.
Skulle någon hosta kommer prästen av sig.
Efteråt blir det kaffe. Om man har tur.