Som den minnesgode säkerligen redan vet kommer jag och min familj att flytta denna helg. Bort från dragigt kulturhus med gemensam dusch och iskall stentrappa, handdisk och en säger EN tvättmaskin i tvättstugan (en normal tvättomgång tar sex timmar).

In i bostadsrätt, äckligt centralt med balkong i söderläge, garage med biltvättsmöjlighet, diskmaskin och dusch i lägenheten (lyxigt).

På lördag går flyttlasset och just nu är (som sig bör) det mesta kaosartat och invecklat. Egentligen skall jag inte sitta här och blogga just nu men tänkte bara skriva det (troligen) sista inlägget från denna gamla lägenhet.
Ett inlägg som förklarar det komplicerade i själva flytten men också sätter fokus på min sambos alltid lika lysande organisationsförmåga.
Min sambo är nämligen strukturfascist. Enligt henne går ALLT att planera in i minsta detalj, dessutom kan man skriva ner vad som helst på en liten lista. Inget är för futtigt eller fjomsigt för att kunna listas.
Och visst är det ett mackel. Jag jobbar dagtid, hon jobbar kvällstid. Barnen kan inte vara på dagis hela dagen.
De timmar på förmiddagen som blir över för flyttrelaterade ting har verkligen använts maximalt. Sara har sorterat, arkiverat, putsat, skrivit listor, köpt sopsäckar, kastat, slängt, packat och organiserat.

När jag kommit hem från jobbet, gjort en liten moonwalk på hallmattan och hängt upp mina ytterkläder trycks en lista i min hand. Där står EXAKT vad som skall åtgärdas. Med militärisk precision har Sara fått in hela flytten i punktform. Skura där! Flytta den! Ta ner! Hämta! Åtgärda! Se så, min gode man!
De gånger jag försöker improvisera och ta ett eget initiativ hörs ett skrik -Idiot! Gör bara det som står på listan, så blir allt bra. Jag har en planering! Se så! Och så får hon de där nervösa ticsen runt ögonen.

Sara hatar nämligen min improvisation som oftast slutar i kalabalik. Något som skall bli rent blir ännu smutsigare, det som skall lagas går ännu mera sönder.
Idag skrattade jag åt detta och sa: -Nu vet jag vem du liknar med din nervositet och din rädsla för att jag skall ställa till det. Du ser ut som Inspektör Closeaus chef i Rosa Pantern-filmerna. Du vet han Dreyfus, som rullar med ögonen och tuggar i sig möblemanget när han tänker på vad Closeau ställt till med.

-Det var fan det elakaste du sagt till mig på länge! blev svaret.

Sara är dessutom en pragmatiker som ogillar att dra saker och ting i långbänk. Därför skall samtliga
borrningsjobb i nya lägenheten ske på en och samma gång. På söndag firas därför "Borrmaskinens dag".
Detta innebär att jag bjudit in ett antal vänner (och deras borrmaskiner) för att utgöra Team Borrmaskin.
Detta team skall sedan fixa och dona i timmarna fem (om det räcker) så att INGET lämnas åt den så förhatliga slumpen. Slumpen är nämligen det som Sara avskyr allra mest. Slumpen lever sitt eget liv. Slumpen går inte att skriva ner på en lista. Slumpen gäckar och stör.

Nä. Nu måste jag nog gå och se efter vad Sara har skrivit ner åt mig på sin lilla lista.
Hon ringde precis från jobbet och var i våldsam affekt, flytten höll på att glida henne ur händerna, sa hon.
Kalla det slumpen.