När TV4 började sända, i september 1990, var det en slags förnumstig kommersialism som präglade kanalen.
Man var en helt ny tv-kanal i detta land som var så långt efter i fråga om amerikansk dekadens .
Svenska tv-tittare hade alltför länge levt utsvultna på glamour. Som mest handlade det om statstelevisionens absurda doser i form av 90 minuter Miami Vice om lördagskvällarna, så där lagom sent, undanskuffat i tablån.

Nu skulle det bli ändring på detta. Nu skulle en helt ny kanal starta.
Samtidigt ville man markera att man trots allt var en svensk kanal och väldigt gärna ville bli den nya, marksända kanal som bl.a moderaterna, ledda av Carl Bildt, aviserat var på gång om borgerligheten vann valet 1991.
Därför vågade man inte löpa linan ut, utan skapade någon slags hybrid mellan public service och kommersiell tv, där det riktigt kommersiella stod för mindre än 40 procent. Åtminstone under de första åren.

Det var nyheter, Kalla Fakta, dokumentärer, erkänt kvalitativa serier som Bangkok Hilton och folkbildande program som Kafé Korrekt, Tur i Kärlek och Bingolotto som utgjorde hörnstenarna i utbudet.
Ingen exklusiv ligafotboll, inga hundslagsmål och ingen porrfilm (även om man körde något tillrättalagt som man döpte till Sinnligt och med detta självklart skapade "ramaskri" i pressen).

Istället var det mjukt, sensuellt och påkostat. Destination Nordsjön var kanalens första (totalt misslyckade) svenska dramaproduktion. Kåre Mölder med flera C-skådisar arbetade med helikopterflygning på en oljerigg. Gäsp.
Det blev även en kapsejsad såpopera kallad Rosenholm vars största behållning var Eva-Britt Strandberg iförd ridkläder och piska.
Genombrottet kom självklart efter att kanalen kohandlat med Stenbeck och lyckats få det eftertraktade marktillståndet.
Inte minst Fångarna på fortet (med Erik Blix som programledare) byggde tittarsiffror till kanalen som 1994 blev riktigt, riktigt stor, mycket tack vare såpoperan Tre Kronor och en viss Leif Olsson i Göteborg, en man som vid denna tid hittat det absoluta framgångskonceptet med sitt till synes harmlösa bingospelande.
Loket blev det närmaste man kan komma i fråga om svensk helgonförklaring, då han i mitten av 90-talet började jämföras med självaste Hyland.

Allt detta är självklart skåpmat, inte minst för Nonsensakutens läsare. Det man kanske har glömt bort eller helt förträngt är den satsning på amerikansk talkshow som TV4 uppvisade om fredagskvällarna under det tidiga 90-talet.
En viss man, kallad Arsenio Hall, huserade då i kanalen i en förväntat glamorös talkshow.



Hall, född som Keenen Ivory Wayans i Ohio 1955, hade en brokig bakgrund som skådis och komiker när tv-bolaget Fox under 80-talet anlitade honom som värd för ett program kallat Late Show (ej att förväxla med Lettermans nuvarande show i CBS).
Hall blev så populär att han 1989 fick sitt eget program (det som TV4 visade) och denna popularitet höll i sig ända fram till 1994. Mest minnesvärt är kanske när Bill Clinton spelade Heartbreak Hotel på saxofon, i juni 1992, under sin pågående presidentkampanj. Det kan mycket väl ha fällt avgörandet ;)

Efter 94 försvann Mr Hall helt ur tv-rutan. Några år senare, återvände han plötsligt.
Han har sedan dess bl.a spelat med i tv-serien Martial Law, men den är det väl ändå ingen som tittar på.