Var en av de saker jag ville skrika under den gångna veckan, ety jag kämpade i onsdags i över en timme med en (till synes) väldigt simpel rislampa från IKEA. Lampan skulle sitta i Villes rum, har man sagt mig.

Tydligen tror Kamprad och hans fotsoldater att det bor en liten elektriker inne i oss alla, eftersom vi tvingas tvinna ihop elsladdar stående på en stol, med händerna högt uppe över huvudet under en tämligen ansenlig tidsperiod.

Man tvinnar de små, små, små kablarna, man drar sladden in i den lilla kåpan, man hänger upp skiten, de tvinnade kablarna släpper. Man gör om proceduren.
Man svär. Man svettas. Armarna värker, ryggen värker.
Man börjar om från början.
Man svär. Man svettas.

Man säger till sig själv, tyst viskande...likt ett mantra..."aldrig mer en lampjävel från IKEA"..

Ringer man till Älmhult och skäller, slår de snabbt ifrån sig och säger att Ingen Kan Egentligen Anklagas.