På stan idag såg jag en prao-elev i yngre tonåren komma springande mot postens gula moped utmed Arklimästargatan.
Han var mager och gänglig, med vattenkammat hår och pilotbågade glasögon. Det var uppenbart att han redan sprungit en del, han såg svettig ut och ansiktet blossade av upprymdhet. 
Han ropade frejdigt till brevbäraren som höll på att sortera brev. Rösten sprack upp i en komisk falsett.
-Kan du ge mig breven för 37:an?

Jag slogs av en allvarlig deja vu. Praktikant för postverket i de unga tonåren.
Känns som om vi alla varit där.
Minns att jag fick frågan varför jag valt att göra min prao på just Posten.
-Jag har alltid älskat kommunikation, sa jag - 13 år gammal.

Pretentiös, hängiven, nördig.

Fast det måste ha varit skönt för brevbäraren jag såg idag, att ha med sig en springschas.
Annat var det när vi bodde i Kulturkvarteren.