Min fyraåriga dotter Elsa pratar ibland med ett manerat bebisspråk, antagligen för att göra sig märkvärdig. Kanske vill hon imitera hur tvåårige brodern Ville låter när han talar.

Ett av Elsas påhitt är att byta ut vokaler i ord, hon tycker nog att detta är skojigt och kreativt. Säkerligen är det också bra för hennes fortsatta språkutveckling. Imitation och lek med ändelser, bokstäver och syntax är ju erkänt viktiga beståndsdelar i en välmående, språklig mognad.

Själv är jag inte lika road.

Det är faktiskt direkt pinsamt när dottern kallar mig för pippa istället för pappa.
Allra mest pinsamt blir det på dagis när Elsa skall säga adjö och slänger sig runt mina ben och säger: pippa...pippa...
-Pappa! säger jag högt och gällt. Nu skall PAPPA gå...hej då!
-Pippa....pippa skall gå....
-Eh....(jag sneglar nervöst mot dagisfröknarna)...pa...pappa...pappa skall gå. Hej då!
-Hej då, Pippa!