GITARR OCH SOURCREAM

Alla vet att musik kan skapa minnesbilder inne i huvudet. Man ser ansikten, leenden, solnedgångar, dansgolv, bartenders, ögon att drunkna i och så vidare.
Självklart kan musik även väcka andra former av minnen till liv. Minnen av lukter och smaker, exempelvis.
Jag har ett tydligt smakminne kopplat till musik.

Jag klarar inte av att höra blues, utan att få en smak av chips i munnen.

Det hela kanske behöver en förklaring.
I början av 90-talet jobbade jag som programledare och allt-i-allo på en liten, obskyr närradiostation i Kristianstad.
Under en tid - det här var säkert  våren 1994 - anlitade vi oss av en liten satt man med raggarmustasch och alltför tajta jeans, ackompanjerad av en skinnväst och stålkam i bakfickan.
Denne i övrigt arbetsskygge sälle hade kontrakterats (dvs; vill du sända så var så god, några stålar får du inte) till stationen för att presentera en timmes tung bluesmusik varje söndag och han ställde alltid upp.
Mannen (som gick under den fjantiga benämningen Dr Kingsnake), hade stora problem med sin nervositet - detta trots att programmet spelades in två hela dygn i förväg.

Jag fick det tvivelaktiga nöjet att agera tekniker åt honom och som avtalat skedde detta alltid på fredagseftermiddagar mellan 17 och 18.
Han såg ut som den felande länken mellan Expressens Mats Olsson och Lemmy i Motörhead, pratade i sändning någon slags forcerad stackato med amerikansk satsmelodi (självklart oerhört tillgjort och manierat).
Han upprätthöll en fasad av att vara manlig, burdus, alkoholromantisk och livsbejakande.
I själva verket var han blekfet, otvättad och arbetslös.

Fast han hade jävligt bra musiksmak.
Värre var det med rösten. Desperat ville han att den skulle låta mörkare (han tänkte väl sig själv vara Leif "Smokerings" Anderssons lokale epigon)
Hur mycket bas jag än krämade på, lät det bara dovt och luddigt.
Det hade kanske funkat med en vocal harmonizer men någon sådan hade vi inte råd med....

I alla fall. Han spelade allt från John Lee Hooker till Stevie Ray Vaughn, ZZ Top och Elmore James...
Jag satt bredvid, tryckte på ett antal knappar och åt.
Som jag åt.
Varje fredag hade jag med mig en påse Sourcream & Onion-chips som jag tryckte i mig.

Därför är det oslagbart så, att varje gång jag hör någon typ av blues spelas, vattnas det i munnen...
Magen ropar: SOURCREAM & ONION.....NU!!

Kommentarer
Postat av: Strössel

En kombination av John Lee Hooker, ZZ Top och sourcreme&onion skulle göra att jag fullkomligt sket i riskerna för både fettdrivna blodproppar och gallsten....

2009-04-08 @ 21:07:31
URL: http://bahasas.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0