Det är förbannat svårt med kommunikation.
Framförallt är det svårt att kommunicera om man är en inbiten ironiker.
Som vår vän Magnus, tillexempel.

Magnus är divisionschef på ett världsomspännande företag som har Karlskrona som en av sina produktionsorter.
Nyligen har han varit med och kammat hem en stororder till företaget värd 2,5 miljarder kronor.
Kan avslöja att det inte handlar om Telenor, även om storyn jag nu tänkt berätta kanske då blivit ännu dråpligare, med tanke på Telenors reklamslogan; vi älskar kommunikation.

För det gör vi ju. Det gör ju alla.
Kommunikation som landar, samtal som når fram, meningar och yttranden som förstås.
I Magnus jobb ingår det alltså att nå fram till människor, skaka deras händer, lyssna på deras tankar, massera deras jättestora egon, allt i syfte att kamma hem s.k storordrar likt den jag tidigare nämnt.

För några år sedan var han på en middagsbjudning hos en presumtiv kund. Minns inte var det ägde rum men någonstans i Europa, kanske Irland.
Där pratade han bl.a med en palestinier; en man som gift sig med en irländsk kvinna.
Palestiniern frågade Magnus var han kom från.
-Jag kommer från Sverige.

Och samtalet var igång. Artig mingelkonversation på affärsengelska.
Efter ett tag säger mannen:
-Hmmm...Sverige...hur är det nu. Ni har väl inget eget språk?
Magnus - som alltid vill drämma till med ironiska oneliners - säger omedelbart lite skämtsamt:
-Eget språk? Skall du säga - ni har ju inte ens ett eget land!

Palestiniern blir knäpptyst, snörper ihop munnen och får något väldigt mörkt i blicken.
Stämningen är låg, allting verkar fullständigt iskallt och fruset.
Magnus förbannar för sitt inre sin glappande käft. Palestiniern alltjämt tyst fast aningen mer arg, verkar det som.
Hade han varit tecknad hade han haft små röda moln sprutande ur öronen, likt någon av bröderna Dalton i Lucky Luke.
Blickarna flackar, ingen säger något.
Till slut räddar palestinierns irländska fru situationen genom att bombastiskt bryta isen med världens största gapflabb.
Efter ett tag börjar även hennes man att skratta och de hjälps sedan åt att skyndsamt lämna den verbalt minerade marken.