I eftermiddags hade vi ännu en underbar dag med bärplockning.
Vi har plockat säkert bortåt tre liter björnbär ute i naturen den senaste tiden.
Ungarna och (framförallt) Sara älskar det och jag måste säga att denna sysselsättning är ganska rogivande, framförallt vid god väderlek.
Men det sticks för jävligt.
Eftersom jag oftast är den enda med långbyxor är det jag som beordras in i de mest snåriga partierna.
Elsa och Ville plockar ettrigt på sig bär i utkanten av snåren. Riktiga snårungar...om man vill vara vitsig.


Ville vid Västra Marks friluftsområde...

Sara har redan nallat björnbär från gården, bär hon sedan håller på att tillreda björnbärslikör på.
Saras morgonritual numera är att innan kaffet totalt nyvaken och med grus i ögonen hasa sig fram till dunken
med eau de vie, socker och björnbär för att stillsamt skaka runt sockret så att det löser sig.
Det känns som att hon inte riktigt kan möta dagen innan denna procedur ägt rum.
Gäsp, gäsp! Skak, skak! Kaffe!

Den senaste tiden har min sylt- och saftälskande sambo också tillrett äpplechutney, äpplemos, äppledricka och tre äpplekakor.
Nu väntar snart björnbärssylt. Eller marmelad. Eller chutney. Eller portvin eller vad man nu kan tänkas hitta på med dem.
Efter det kommer all svamp.
Och rönnbären.
-Fast de skall helst ha sig en frostnatt först, då utvecklas ett naturligt pektin, säger Sara.
-Tro det, säger jag och tar mig en klunk äppledricka.

Hade vi haft en Moraklocka hade den tickat i bakgrunden...