Man brukar säga om 60-talet att: "kommer du ihåg 60-talet var du inte med..."
Jag skulle vilja säga såhär:
Kommer du ihåg 00-talet var du troligen med. Kanske var det under just detta decennium du var alldeles särskilt med i offentlighetens ljus, för första gången i ditt liv.
Du kanske var dokusåpadeltagare, bloggare, facebookare eller vanlig terrorist.

Eftersom 00-talet (detta märkliga och rotlösa decennium) framstått som väldigt fragmentiserat, är det synnerligen svårt att ge en samlad bild av det.
Man pratar om terrorism och krig, man pratar om olika typer av därpå följande integritetskränkningar, globala frågor som finanskris och miljöförstörelse, digitala frågor som communities, webb-tv och modebloggar, man pratar om gammelmediernas långsamma död och om en ännu mer ytlig och glättig dokusåpavärld där var och en genom en knapptryckning skapar sina egna "fiftheen minutes of fame"...

Allt detta är sant och riktigt.
00-talet kännetecknades enligt mitt sätt att se det, allra mest av att så många "världsunika" och "banbrytande" saker inträffade samtidigt, överallt, hela tiden.
Utbudet av kultur och massmedialt flimmer är nu så stort att ingen förmodas eller ens förväntas hänga med och ta del av allt.
Det är dessutom fullständigt omöjligt att göra så. Jag menar, vem knäpper på Comedy Central en helt vanlig torsdagskväll för att verkligen intensivt titta på 8 simple rules?

Hela vår tillvaro splittras upp i mindre enheter, den statskontrollerade folkhemsidé som en gång band samman vårt land och vår kultur har för alltid somnat in och jag är den förste att välkomna detta. Äntligen råder mångfald.
Självklart bör vi som medborgare ha en grundtrygghet, på så sätt har folkhemmet tjänat oss väl; det är mer den DDR-aktiga indoktrineringen och den där Bror Duktig-hegemonin som tidigare dominerade landet, jag så gärna slipper.

Nu står det alla fritt att välja allt - hela tiden. El, bredband, husläkare, apotek, mobiloperatör.
Det enda kit vi har numera som förenar nationen och skapar en äkta "vi-känsla" är Melodifestivalen, Tre Kronor och huruvida Zlatan blivit uttagen i startelvan.
Bred familjeunderhållning i televisionen och internationella superstars som kommer hem för att "ge tillbaka till vår nation, av tacksamhet för allt nationen givit dem".
Detta är några fenomen som jag tror vi kommer att se en förändring av under 10-talet. Bilden av Sverige kontra omvärlden.
Sverige är inte Europas bästa schlagermusikland, vi kommer aldrig mer att vinna Eurovision Song Contest.
Det är dags för oss att kliva ner från våra höga, populärkulturella hästar. Europa består av hundratusentals miljoner människor.
Vi är bara en piss i Rhen.

Det blir snart helt omöjligt att få rikets idrottsmän att kämpa för något annat än brödfödan, något som blir helt naturligt i takt med att nationalstaten somnar in och världen blir allt mer global (hurra!).
Med dessa förhoppningar/förutsägelser, lämnar vi framtiden och återvänder istället till 00-talet.

Jag minns när 1900-talet skulle sammanfattas och någon historiker på frågan vilken person som betytt mest svarade med bävan i rösten: Adolf Hitler.
Ett sorgligt faktum men ack så sant. Utan den målarkluddande tyrannen inget världskrig, inget kallt krig och ingen terrorbalans. Även händelser före 1933, går tillbaka till den lille skitstöveln. Hela hans ideologi skapades i stoftet av fredsfördraget i Versailles, som Hitler ansåg orättvist utifrån ett tyskt perspektiv. Han förkroppsligade hatet och han visste vilka strängar han skulle spela på.

Utan några närmare jämförelser kan 00-talet också sammanfattas i en person:

George W Bush den sämre

Bush inledde decenniet med en flygande start, genom att se till att rätt polare i Högsta Domstolen gjorde honom till president.
Hela hans ideologi skapades sedan i stoftet av 11 septemberattacken, som George ansåg orättvist (med rätta).
Han förkroppsligade rädslan och han visste vilka strängar han skulle spela på. Snabbt följde inskränkning av den personliga integriteten, restriktioner och påbud samt ett vansinnigt krig vars egentliga syfte var att hämnas Bush den bättres misslyckanden. Då har jag inte ens nämnt Abu Ghraib.

När vi nu klarat av George W, avrundar jag detta decennieinlägg med några andra bilder och hågkomster från 00-talet som (till skillnad mot George W och hans teleprompter) helt och hållet saknar ord.