Ett ganska surrealistiskt scenario, inte alltför ovanligt i vårt hem.
Elsas rum helt uppochnedvänt; kuddar på golvet, pusselbitar överallt, dockor som fått på sig stora klänningar och kramdjur som samlats i en ring på golvet, uppenbarligen bildande någon slags gosedjurskongress.
Ville hoppar och skriker, Elsa sjunger och trallar medan Elsas kompis högljutt klampar omkring i ett par högklackade damskor.

Någonstans i detta subversiva kaos hör man Allan Edwalls karaktäristiskt småskrovliga stämma ljuda på låg volym från en CD-spelare: -Svinaherden! säger han. Och fortsätter:
-Det var en gång en fattig prins. Han hade ett kungarike...

Men det är ingen, absolut INGEN som lyssnar på Allan Edwall. Han står bara på som en ensam och sorgsen, sagolik ljudkuliss i detta bullriga, sagolika inferno...