Tänk om det istället för Jan Malmsjö varit Björn Ranelid som läst Alfred Tennysons klassiska dikt Nyårsklockan på Skansen...

Något säger mig att Björn då skulle försöka stjäla fokus från originaltexten, liksom göra den lite mer ranelidsk.

Något i den här stilen:

Ring, klocka ring
Ring i bistra nyårsnatten likt en sprattlande fågel vars vingar ännu inte blivit flygfärdiga. Utan minsta tanke på vinterkölden försöker den ta det stora språnget upp mot friheten och känner hur den gummiartade framgången flämtar oss alla i nacken.
Ring mot rymdens norrskenssky och markens snö likt tusentals rödmålade munnar som krampaktigt men tandlöst lyckas bita sig fast i världsalltet...
Det gamla året lägger sig att dö som en skadeskjuten Amazon som irrat sig runt på världens alla vägar, som har känt avgaserna flåsa sig genom köttet på allvarsamma biografvaktmästare och omfamnat disktrasestinkande småstadslolitor i hamburgerkön...
Ring själaringning över land och vatten, ring småskaligheten och förruttnelsen ut, ring ut det gamla och ring in det nya...