Avslutade igårkväll Peter Robinsons I djävulens sällskap. Som vanligt mysigt att vara i kriminalkommissarie Alan Banks sällskap.
Många trådar till det förflutna, som så ofta i hans böcker en mörk sida av våld mot försvarslösa, ofta barn eller ungdomar.
Han skriver bra deckare och miljön är lagom småputtrig sådär...pubar, motorvägar med vänstertrafik, rehabiliteringskliniker och klippformationer.
Det senare låter lite som PD James...hon har väl alltid haft en fascination för piskande hav, stormande väder och regnblöta lik. Robinson spinner vidare på den realistiska, brittiska deckaren men lyckas bättre i personporträtten, anser jag.
Alan Banks styrs mycket av sitt musikintresse och sin goda smak gällande whisky och vin. Öl också, för den delen.
Ge honom nåt blött och han dricker det, verkar det som...fast med smak, då...

Okej. Nu sitter man between books...eller egentligen inte.
Började så smått på en gammal Sjöwall/Wahlöö ety jag känner att jag vill vara kvar en stund till i den lättsmälta litteraturen. Valet föll på Mannen på balkongen (1967).
Har faktiskt inte läst så mycket Sjöwall/Wahlöö innan så detta skall bli spännande.
Kalle Lind har läst desto mer av dem, så pass mycket att han bloggat om författarparets fascination för könshår och bröstvårtor, kolla gärna in det, det är mycket underhållande läsning.

Nåväl. Mannen på balkongen. En bok med 42 år på nacken. Svensk sommar, 60-tal, mord...perfekt februariläsning, tror jag.
Det är så charmigt med 60-talet. De svart/vita polisbilarna, stora, svarta telefoner, Hyland, folkhemmet, Tio-i-topp....
Eller vad sägs om denna passage. Svårt att säga vad som är så tidstypiskt men det finns något i undertexten:

"Han öppnade köksskåpet, tog ut en emaljerad kanna, mätte upp en och en halv kopp vatten och två skedar grovmalet kaffe. Han ställde kaffepannan på spisen, drog eld på en tändsticka och tände gaslågan. Kände på glödsatsen med fingertopparna för att försäkra sig om att den svalnat, sen öppnade han dörren till slaskskåpet och kastade den avbrunna tändstickan i påsen. "

Jag bara älskar uttrycket "slaskskåpet". Känns lika sexigt som "den storblommiga städrocken".
Där har vi min läsning framöver.
Och nej. Jag kommer inte att tänka Peter Haber, när jag läser namnet Martin Beck.
Tror jag.