Vi hade några kompisar över på middag igår kväll. Mycket trevligt.
Till efterrätt bjöd vi på marängsviss, denna klassiker med glass, vispgrädde, banan, chokladsås och maränger.

Ikväll hade jag bespetsat mig på att plocka fram den överblivna glassen, klämma ner några maränger, spritsa över chokladsåsen och dekorera det hela med sån där tysk spritzsahne eller vad det heter; grädde på sprayburk; en produkt jag köper när jag vill njuta av äkta, centraleuropeisk matkonst men som Sara avskyr och helst inte vill se i kylskåpet.

Sagt och gjort. - fram med marängerna, fram med chokladen och - framförallt - fram med lite tysk gräddkvalitet.
Nog vet väl jag att vi har vanlijglass kvar i frysen. Det står ju hela tre paket och logiken säger att minst ett av dem bör innehålla glass.

Nej. Det visar sig vara fryst köttfärssås. Fryst wokad kyckling och fryst sockerkaka.
Vad gör man då?
Man käkar sin marängsviss. Utan glass.
Något sötare och sliskigare får man leta efter.

Som Nicolaus Copernicus skulle uttryckt det: "Och ändock tuggar han..."