RONJA RÖVARDOTTER OCH BYRÅKRATIN

Just nu meddelas att allas vår Ronja Rövardotter har tvingats ställa in sitt traditionella vårskrik, efter diverse turer i olika statliga instanser.



Det började med att Glesbygdsverket avslog hennes begäran gällande den annars vedertagna summan av 23.000 kr som traditionellt åtföljer arrangemanget.
Verket gav ingen förklaring till det uteblivna penningstödet utan hänvisade i sin tur till en utredning från Jordbruksverket gällande bullernivåer i skog- och våtmarksområden i mellersta Sverige. Ljudnivån hade tydligen överskridit tillåtet decibeltal varvid verket rekommenderade att bidraget omedelbart skulle frysas.
Denna utredning lyckades Ronja via Kammarrätten dock ogiltigförklara pga undermåligt beslutsunderlag då det visade sig att en av utredarna hade tinnitus och tog beslut utifrån högst personliga bevekelsegrunder.

Ärendet överklagades av Jordbruksverket som i sin tur hävdade djurens rätt att få vistas i en för dem passande miljö och där får jäntungars primalskrik anses tillhöra de inslag som strider mot denna rätt.
I en andra prövning segrade myndigheten över Ronja och det stod klart att de pengar som normalt skulle tillräknas henne i bidrag kommer att utebli.

Istället ordnade då Ronja en privat finansiering av vårskriksorgierna genom ett vindkraftsbolag som gick in och sponsrade.
Den begärda summan beviljades och allt verkade för en tid vara frid och fröjd.
Detta hjälpte emellertid föga då ärendet nu skjutits vidare till Miljödomstolen.
Bakom denna prövelsebegäran ligger ett tiotal boende dickheads utmed Ronjas skog som förutom att vara dickheads också äger både mark, hus och Land Rovers.
Dessa vill få frågan om vindkraftsbolagets finansiering prövad i domstol för att utröna om bolaget mer eller mindre köpt sig en folkig opinion som i framtiden skulle kunna underlätta upprättandet av en vindkraftspark i området.
Ironiskt nog hävdar de i sin skrivelse att den höga bullernivån ett vindkraftsbygge skulle skapa, vida överstiger de eventuella oljud ett vårskrik från Ronja genererar.
Vindkraftsbolaget slår ifrån sig detta med en spasmatisk axelryckning och hävdar med bestämdhet att det troligen går mer runt i huvudena på de boende än det går runt bland roterbladen i ett vindkraftverk.

Ronja stod fortfarande utan pengar och sökte som en sista utväg sig till SIDA.
SIDA å sin sida sysslar ju bara med bistånd till andra länder, varvid Ronja genast flyttade till Finland, köpte sig ett litet jordbruksland och började odla morötter och baka havreflarn.
Efter några dagar ansökte hon om svenskt bistånd (bikupa hade hon redan) men fick olyckligtvis avslag.

Nu lever hon ensam i en trea i Åbo, mycket nedstämd  och bitter över svensk byråkrati.
Trädgårdslandet ser ut som en sorg, morötterna blir det ingenting alls med.
Luttrad och sviken har hon till och med slutat med sitt  havreflarnsbak.
Hon uppger att det ännu är för tidigt att säga, huruvida hon ämnar återvända till Labbas, Birk, Boork, Loob, Masken Carlsson och alla de andra.
De transporter av bakverk som hon skickade till sin pappa Mattis lyser också med sin frånvaro, något som gjort honom mer än lovligt förtvivlad.
Om kvällarna kan man se honom rida i galopp genom skogen, gråtande och förtivlat skrikande:
-Jag har inget flarn, jag har inget flarn...jag haaar inget flaaaarn...



Voffor gör di på detta viset?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0