Vad har George Michael, Laura Branigan och Frida gemensamt?

Svar: Alla var med på den allra första Trackslistan, den 8 september 1984.

Det är ett tag sedan. 25 år.
Alphaville toppade premiärlistan med Sounds like a melody, Howard Jones Like to get to know you well låg tvåa och George Michaels Careless whisper trea.
Efter två veckor som ohotad etta fick Alphaville se sig petade. Av Stevie Wonders I just called to say I love you, denna extrema uppvisning i excentrisk musikalitet och fusionartade infall.

På lördag firar Kaj Kindvall sina 25 år med Tracks i P3 och jag undrar hur han känner sig innerst inne.
Han fyller 60 år i december, den musik och de artister som räknades som "banbrytande" 1984 (då snackar vi Howard Jones och Limahl) är numera blott sorglösa pappfigurer i den populärkulturella salongen, skändliga skyltdockor över en svunnen epok, bespottade och hånade för sina axelvaddar och sitt smink.
Mycket vatten har flutit under industristaden Norrköpings broar sedan dess.

Kindvall är som plockad ur en ledsen Hollywoodfilm där en mycket gammal rollkaraktär blickar tillbaka på sitt liv, allting är så förändrat. Lite som Forrest Gump.
Han plockar fram ett dammigt album, blåser med darrande läppar bort decenniers samlade stoft, sätter sig tillrätta i den slitna länsstolen och börjar berätta om alla minnen.
Stock, Aitken & Waterman, AcidHouse, Grunge, Post-punk, College Rock, Girl Power, R'N'B, Hiphop, Triphop, Foppatofflor...alla singlar som singlar genom luften likt vita små fjädrar av pop.

25 år av musik. Han har hört allt. Sett alla skivomslag.
Räknat alla siffror. Sett lille franske Jordy (den yngste Trackslisteartisten) växa upp och bli en stor man. Följt Madonnas olika strut-BH:ar, sett Whitney gå från snygg, till ful, till nerdekad, till halvdöd, till relativt snygg igen.
Som vore hon nedgrävd och uppgrävd, avsköljd och nyutsprungen.

Som en ros.
Goodbye Englands rose.
Sjöng Elton John om Diana 1997.
Den är han nog ganska trött på.
För att inte nämna Bryan Spyans Everything I do, I do it for you...
Alla one-hit-wonders...Living In A Box, Blow Monkeys, Surf Turf. XTC. Jimmy Diamond.
Listan kan göras lång.
Vi kan hålla på i 25 år.
Jag skulle kunna skriva ett inlägg så långt att det tog 25 år att läsa det.
Hela inlägget skulle handla om Tracks.
Om jag skulle göra en sådan sak känns det någonstans tryggt att veta att Kaj skulle sitta där på sin 84-årsdag och meddela mig exakt hur många ord jag använt mig av. Hur många kommatecken. Hur många punkter.
Statistik. Poäng. Listor.
Det är inget annat än en kulturgärning att i 40 års tid (Tio i topp, Poporama och Tracks) ha vikt sitt liv åt popmusikens popularitet.
Vi i blandbandsgenerationen kan bara lyfta på hatten.
Tack för allt du gav oss, Kaj!

Men ärligt talat. Nog är det väl dags att trappa ner?
Se din lilla musikquiz i P4 som början på nåt nytt.
För visst var det väl ändå roligare med Glenn Mederios än vad det är med Markus Krunegård?