I vår familj har vi löst den eviga frågan med strumpor som försvinner i tvätten.
Vi samlar alla uddastrumpor i en ICA-kasse som efter ett tag blir fylld till bredden.
Då häller vi ut innehållet på en matta och sedan får barnen leka "strumpmemory".
Det blir allt som oftast åtminstone tre, fyra par som kan sorteras in på sina rätta ställen.

Idag var Elsa och Ville inte sugna på strumpmemory, de var mer intresserade av att tugga i sig marknadsgodis.
I ett desperat försök att få undan tvätten mutar jag dem; "den som hittar flest par får den här pengen", säger jag och håller upp en tjugolapp (på tok för mycket, jag vet men lönen har ju kommit).

Det blir inledningsvis en väldig fart, barnen sorterar strumpor så att det skvätter om det tills Ville bara ger upp och börjar tramsa.
-Pappa...kan inte den som verkligen hjälper till få pengen, kolla Ville, han bara sitter ju där..
-Hmmmm....(som Alfons Åbergs pappa, ungefär)
-Pappa...kan jag få titta på den där pengen igen?
-Hmmm....visst, Elsa..så här ser den ut, säger jag och visar tjugolappen.

Elsa bara glor en stund på tjugan och suckar sedan:
-Äsch, en sån sedel har jag redan i min plånbok...