Sara har börjat med dagliga promenader.
Numera kan man se henne spatsera minst en timme varje dag. Snabbt går det. Hon håller ett jäkla tempo. 
Hon lockar med mig ibland men jag lyckas inte hålla jämna steg med henne. Jag kommer efter som en liten bassethund. 

Vi träter om detta faktum. Båda hävdar att vi skulle behöva ett koppel. Sara så att hon kan dra mig till sig och jag så att jag inte tappar bort henne när hon marscherar ifrån mig.  

Nu höjer min sambo insatsen - en väninna till henne har mer eller mindre tvingat henne till att börja med stavgång. Imorgon skall de ut och gå som Tomas Wassberg fast utan skidor.
-Är det det att man skall kasa sig fram och låtsas att man åker skidor eller är det det att man skall använda stavarna som stöd? Varför i så fall inte lika gärna vara ute och gå med en rollator? undrar Sara.

Själv har jag förbjudit henne att visa sig med stavarna inom tättbebyggt område. Troligen sker därför promenaden i skydd av skogens (förvisso) nakna grenverk.

Det bör tilläggas av Sara själv också är väldigt skeptisk.

-Jag tror inte att det är min grej, riktigt...jag trodde att detta var en grej som kom med första folkpensionsutbetalningen. Jag trodde inte att jag aktivt skulle bli uppsökt av någon som liksom trycker stavarna i händerna på mig...å andra sidan är detta kanske väldigt inne..pigga 30-åringar gör kanske detta dagligdags.
Det är kanske som i Lotta på Bråkmakargatan - "jag kan visst gå med stavar - fast i smyg"...