DUELLEN

På tisdagskvällen med start klockan 21.00 visar TV4 Film den klassiska thrillern Duellen från 1971.
Trots att handlingen är mer eller mindre banal är det få filmer som påverkat mig lika starkt.
Duellen var den då 25-årige Steven Spielbergs regidebut i de stora sammanhangen.

Handlingen är följande:
Vi möter en handelsresande affärsman (David Mann) spelad av Dennis Weaver. För att hinna till ett viktigt möte sätter han sig i sin bil för att köra en lång sträcka utmed ödsliga ökenvägar, enbart omgiven av smutsiga diners, skraltiga bensinmackar och en enormt tryckande hetta.
Filmen börjar direkt med utfarten från garaget, förtexterna rullar till tonerna av Manns bilradio, efter ett tag har han lämnat sin förort och befinner sig långt ute i ingenstans.
Det är då som filmen startar på allvar.
En gigantisk långtradare; stor, svart och skitig börjar trakassera Mann.
Den tornar upp sig som ett farligt domedagsvapen av metall, ständigt filmad i grodperspektiv, glänsande i solen; samtidigt dunkel och smutsig.
Föraren av denna helvetesmaskin får vi aldrig se i bild. Vi skymtar det som Mann vid ett tillfälle tror är förarens jeans och stövlar men riktigt säkra kan vi aldrig vara.



Det blir självklart inte många repliker i en sån här film, då hela manuset går ut på att skildra hur en liten oskyldig bilist håller på att bli ihjälkörd av en långtradarchaffis men just för att filmen saknar det mänskliga samtalet så mycket, förstärks bilden av den panikartade utsatthet och ångest David Mann drabbas av.
Dennis Weaver är fullständigt lysande i filmen. I början är han raljant och tuff bakom sina mörka solglasögon. Skriker åt sina medtrafikanter om de kör uselt, skrattar och ger små ironiska kommentarer åt de landsortsnötter han hör ringa in till olika radioprogram. Genom sitt hånfulla skratt visar han att han står på radiopratarens sida, en fördömande ton av självsäkerhet och intellektuell medelklass.
Efterhand som långtradaren skrämmer honom, tutar på honom och gäckar honom, bryts hans civiliserade ramar sakta ner och han finner sig vara totalt ensam och utlämnad.

En av filmens starkaste scener är när han jagats att köra så snabbt att han kraschat in i staketet vid ett flottigt hillbillyhak och svettig och blödande hjälps ut ur sitt fordon.
Han vet att långtradaren kommit efter honom och stannat till vid samma sylta.
Han vet att föraren finns där inne någonstans och väntar på honom.
Skakande och kallsvettigt ser han sig omkring...vem är det? Vem av alla dessa män i cowboyhatt, rutiga skjortor, jeans och läderstövlar med sporrar är det som är min antagonist. Och varför?

Weavers sätt att leva sig in i rollen är briljant. Man kan höra upprördheten och ångesten i hans många, febriga, inre monologer som hela tiden för handlingen framåt. Klumpen av rädsla i halsen, muntorrheten, de lätta skakningarna av skräck.

Självklart blir filmen så storartad eftersom varje betraktare själv får projicera just sin privata ångest på den där långtradaren.
När alla onödiga effekter, stråkar och repliker skalats av - som i Duellen - får vi möjlighet att verkligen ta del av ett gastkramande händelseförlopp. Mötet med vår egen rädsla. Konfrontationen med vår egen ångest.
Därför blir känslan som filmen lämnar efter sig så stark och påtaglig.

Kommentarer
Postat av: Hillton

Efter den filmen har jag aldrig vänt ryggen åt en långtradare.

2010-11-23 @ 17:39:55
Postat av: Ida

Hej, haft en fin dag? :)

2010-11-23 @ 17:57:25
URL: http://ipeterson.blogg.se/
Postat av: Mattias

Hillton: Klokt beslut.

2010-11-23 @ 18:29:32
URL: http://nonsensakuten.blogg.se/
Postat av: Rutan

En fantastiskt bra film! Men säkert obegriplig för den som den som alltid levt med att folk har mobiltelefon. Den vore omöjlig att göra idag.

2010-11-26 @ 09:23:51
URL: http://rutan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0