I mitt yrke vet jag vad alltför ihärdigt pratande kan leda till. 
Pressar man stämbanden för hårt riskerar man en väldig heshet och i värsta fall att helt tappa rösten.

Tänkte på det idag, så här i valrörelsens slutspurt. Våra slutkörda partiledare har ju en ansträngande vecka framför sig med torgmöten, tv-soffor, intervjuer, tal och debatter.
Tänk om de tappar rösten.
Alltså inte väljarens röst utan sin egen..

Vad spännande slutdebatten skulle bli.

"Nu knyter Jan Björklund näven och dunkar den i bordet ett par gånger. Vi hör inte vad han säger men vi tror att det handlar om flumskolan. Jaha...replik Lars Ohly...vi hör inte dig heller men vi antar att det handlar om Afghanistan eftersom det löddrar om munnen på dig. Maud Olofsson gråter okontrollerat och sparkar med fötterna. LAS-frågor gissar vi.
Statsminister Reinfeldt...du ville tillägga något? Ja, men säg nåt och se inte bara ut som en ledsen hund...
Maria Wetterstrand slänger mest med huvudet lite hit och dit. Ville du säga nåt om kilometerskatter?
Inte...vi hör inget...Göran Hägglund? Ditt sätt att andas med bröstkorgen fladdrande i små ryckiga eruptioner tolkar vi som att du vill att barnfamiljer skall få bestämma mer själva utan inblandning från...ta det lugnt, du hyperventilerar...
Jaha...Mona Sahlin...tänker du tillägga nåt eller du tänker bara sitta kvar där med din cigg i mungipan?"