Tänk om den amerikanske författargiganten Paul Auster varit den som gett oss sagan om Rödluvan.
Man kan ju bara tänka sig hur det skulle ha tett sig...kanske något i den här stilen:

Jag skall berätta en sak som hände min vän RL för över trettio år sedan. Det här var när RL just flyttat till Brooklyn, efter college.
Hon bodde i en enkel lägenhet och hade varken man eller barn.
En dag kom det ett brev med posten.
Det stod Ministeriet för picnics högst uppe i kanten av kuvertet.
RL hade svårt att spåra brevets avsändare.
Man skrev att hon skulle hitta en släkting inne i skogen om hon begav sig dit med en picnickorg.
RL gillade inte skogen, hon var en typisk stadsmänniska. Något i brevets ton och anslag gjorde ändå att hon lockades att bege sig ut i skogen så hon for upstate New York redan dagen efter.
Det var svalt och lite blåsigt, det här hände sent på sommaren, i början av september.
När RL gått mer än femton minuter mötte hon en man i mörk kostym och svart hatt. Han presenterade sig som Mr Black och frågade först om vägen till ett ställe RL inte kände till. Sedan undrade Mr Black vad hon hade för ärende mitt ute i vildmarken.
Jag skall leta upp en släkting som bor inne i skogen, sa RL.
Mr Black ville veta exakt var den här släktingen bodde och RL uppgav den adress som det stått i brevet.
Mannen i den mörka kostymen tackade men innan han gick vidare berättade han om en speciell blomma som växte i trakterna. Vore det inte trevligt att överraska RLs släkting med en bukett av just den här blomman, exakt vad den heter har jag tyvärr glömt.
RL höll med och började plocka på sig en bukett blommor medan Mr Black försvann både snabbt och ljudlöst.
När RL plockat blommorna, fortsatte hon gå mot den adress där släktingen bodde. 
När hon kom fram såg hon en hög byggnad i glas och betong. Utmed ena kanten av huset hade någon målat rosa blixtar i ett grafittiliknande mönster. 
Hon knackade på och väntade sedan på ett livstecken från sin släkting. 
Ingenting hördes. Efter ett tag steg hon in, det visade sig nämligen att dörren var öppen. 
Inne i huset fanns ett stort bord med fyra stolar. En gigantisk spegel hängde utmed väggen bakom bordet. På varje stol satt det människor men ingen sa något. 
Hon kände igen Mr Black på den ena stolen. 
Du har långa öron, sa RL. Längre än tidigare. Vad gör du här? Vad gör alla här? Var är min släkting?
-Hej. Jag är din släkting, sa en man med hög panna och markerade ögonbryn. Jag heter Paul. Paul Auster. 
-Hej Paul. Jag har aldrig träffat dig tidigare. 
Mannen som presenterat sig som Paul Auster log och slog ut med handen som en välvillig gest mot rummets övriga två personer. 
-Det här är mormor, hon är chef för Picnicministeriet.  
-Så stora ögon du har, sa RL.
-Det är för att jag skall kunna läsa Mr Austers text, framförallt det finstilta. 
Nu syntes det tydligt att Mr Black var otålig. Man märkte på honom att han inte längre ville presentera den fjärde personen runt bordet, en gråskäggig man i bruna manchesterbyxor, gummistövlar och reflexväst.
RL undrade förstås vem han var men fick inte något svar. Istället dukade Mr Black och Mormor upp innehållet i RLs picnickorg.
-Ahhh...salami...jag älskar salami, sa mormor. 
RL bjöds till att sätta sig vid bordet men hittade ingen ledig stol. Plötsligt reste sig den gråskäggige mannen och erbjöd henne sin plats samtidgt som han böjde sig fram för att viska något i hennes öra. 
-Hej RL. Jag är skogsvaktare och jägare. Förlåt mig, jag råkade komma in lite för tidigt i berättelsen. Min tajming har alltid varit usel.