Jag har i dessa spalter tidigare berört en av våra spännande grannar; rullatormannen, eller - som han också kan kallas - kallprataren.

I eftermiddags mötte jag honom åter i källarkorridoren och den här gången var han verkligen helgarderad i fråga om kallpratets ädla konst.
Förutsättningarna var lysande; vi var på väg exakt mot varandra och skulle mötas inom några bråkdelars sekunder; det hela var oundvikligt med få eller nästan inga flyktvägar. Allt var serverat för ett riktigt givande kallprat.

Han gör inget försök att stanna till utan fortsätter hela tiden mot mig och samtidigt som han passerar mig utspinner sig följande konversation:  

Han: Jaså...du skall tvätta...
Jag: Ja..så är det...
Han: Min fru tvättade igår...
Jag: Där ser man...