Premiären går i Växjö, denna populärkulturens svenska motsvarighet till 1920-talets Paris.

På scen står bl.a ett återförenat (var de nånsin splittrade?) Afro-Dite, Sean Banan och Thorsten Flinck.

Det kommer att skrivas spaltkilometer (kanske spaltmil) om denna tilldragelse i den försåtliga kvällspressen som mönstrat sina skarpaste reportrar för att förvisso sig om att inte missa den allra minsta höftrullning, nakenchock eller stämbandsproblematik som kan tänkas uppstå.

Personligen anser jag att hela evenemanget spelat ut sin roll. Jag är väldigt kunnig om den svenska schlagerhistorien (en kunskap som jag vet mer har att göra med mitt tonårsnördiga intresse för kalenderbiteri än med musikalisk övertygelse) och kan nattetid rabbla svenska vinnare från i alla fall 1971 och framåt såsom andra räknar får. 1975 Lasse Berghagen. 1981 Björn Skifs. 1977 Forbes. 1988 Tommy Körberg. Ja, du ser...nörderi.

Jag gillade Melodidfestivalen som den samlande kraft den var förr i tiden. Då när hela nationen tittade. När den ägde rum en enda televiserad afton, som jag minns var det en fredag och då värdskapet vandrade runt mellan de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö och då Larz-Thure Ljungdahl avlämnade rösterna från Norrköping och så vidare.

Gamla, goda ångtelevisionens schlager med Ulf Elfving i Bobby Ewing-frisyr och Bengt Grafström i stickad slipover.

Så som det var innan Christer Björkman förvandlade det hela till en orgie i extremt dålig musik och en evighetslång freakshow från udda ställen som Smurfhallen i Edsbyn och liknande.

Präglad av denna besvikelse över sakernas tillstånd skapade jag för ett år sedan en Facebookgrupp (såsom min generation alltid gör då vi skönjer orättvisor i samhället) och hoppas förstås på en stor uppslutning nu när helvetet åter är över oss. Det som gruppen vänder sig emot är just den kollektiva känslan av tvång kring evenemanget. Detta att alla skall vara med. Att sitta bänkad framför tv:n varje lördag för att följa Melodifestivalen är nämligen att slösa med både synnerv, trumhinnor och liv. Att inte ta del av skiten å ändå bli sondmatad med information om mellon från alla medier i fyra veckors tid är sju resor värre!

Nej, tacka vet jag Melodifestivalen 1968. Jag såg den inte eftersom jag inte var född men kan utan svårighet ändå se evenemanget framför mig. Stilfullheten, de vackra kläderna (med kråsskjortor och gigantiska flugor i plysch för herrar och städrockar i aprikos för kvinnor) samt de smala, silverblänkande handmikrofonerna med sina svarta sladdar som gjorda för att snubbla över.

För att inte tala om alla de underbara bidragen. Gå och göm dig, Åke Tråk sjöng Monica Wessman. Towa Carson hävdade Du vet var jag finns och Svante Thuresson & Östen Warnerbring gjorde gemensam sak i stycket Här kommer pojkar.

Bäst var dock en ung man vid namn Claes-Göran Hederström. Hans episka Det börjar verka kärlek, banne mig är den allra bästa svenska melodifestivallåten genom alla tider.

I år är det 44 år sedan den kom men den håller än, något jag tidigare utvecklat i ett angeläget Rimbloggsinlägg.