PANG I BUTELJEN

Världens bästa sitcom är enligt mig (och ganska många andra) det som på svenska kallas Pang i bygget och som på engelska går under namnet Fawlty Towers.
Den klassiska tv-serien skapad av John Cleese och hans dåvarande fru Connie Both som spelades in i två omgångar 1975 och 1979.
Mycket har förstås redan sagts om denna tv-historiska milstolpe och nästan alla har väl åtminstone sett något av de 12 avsnitten. Bland de inbitna fansen brukar det ibland diskuteras exakt vilken episod som är den allra bästa.
Alla har sina favoriter.
De som brukar framhållas extra mycket är The Hotel Inspectors, Communication Problems,  The Psychiatrist och The Kipper and the corpse.

Jag personligen har mycket svårt att välja, nästan alla är fulländade men avsnittet med psykriatikern och hans fru som blir vittne till Basil Fawltys gagnlösa försök att förhindra vad han upplever som en opassande otukt i hotellrummen är enligt mig något av seriens finaste ögonblick.
Doktorns slutreplik om att Fawlty Towers erbjuder "stoff för en hel konferens" är en klassisk oneliner som på nåt sätt sammanfattar hela serien som ju i grunden kretsar kring Basils rädsla för sin fru, hans osäkerhet inför överheter och hans undertryckta passioner som av brittisk konvention förvägras att blomma upp utan snarare trycks ner i ett alldagligt, lutheranskt vakuum. En tryckkokare av bitterhet och sarkasm som bara väntar på att explodera, inte sällan framför den stackars kuvade kyparen Manuel.

En sak jag lärt mig genom att kolla på DVD-utgåvan av serien med John Cleeses röst som kommentator, är att serien verkligen är filmad framför en levande publik. Jag trodde aldrig att det var så de arbetade. Jag har förstått att det inte är några pålagda skratt men jag har alltid trott att skratten kommer från en enskild visning av det färdigproducerade resultatet, alltså att man visat upp ett färdigt avsnitt för publik och sedan spelat in deras reaktioner i realtid. Dock var det så att man på 70-talet fortfarande hade tid och pengar till att göra saker grundligt. Därför var det så att varenda scen spelades upp som ett välregisserat teaterstycke framför en sittande publik. Dessutom satt det en bildproducent som mycket noga och med stor känsla för tajming hade till uppgift att klippa in rätt bilder vid rätt tillfälle; en närmast övermänsklig uppgift då allt verkligen måste klaffa. Ett felaktigt knapptryck och hela scenen får efterredigeras och klippas om med ett betydligt sämre slutresultat.

Därför är det extra kul när Cleese berättar hur det verkligen gick till i den berömda lunchscenen i avsnittet The Hotel Inspectors. Det är här som en försäljare av skedar fångar Basils intresse eftersom Basil tror att han egentligen är hotellinspektör. Denne man (spelad av Bernard Cribbins) får allt vad han begär (tv på rummet, färska ärtor och ishinkar) och Basil fjäskar som bara den.
I scenen finns också en annan man (säljare av utombordsmotorer) som också han senare felaktigt kommer att utpekas som hotellinspektör. Han spelas av James Cossins och visar sig vara en vinkännare av rang.
Världsvant beställer han in en flaska Aloxe Corton 65 och när Cleese för första gången skall öppna den skall Cossins enligt manus konstatera att vinet har reagerat med korken och blivit dåligt.

Problemet är bara att butlejen inte vill låta sig korkas ur. Cleese kämpar med korken, kameran rullar. Plötsligt lossnar handtaget från korkskruven men kameran rullar. Cleese känner panik, Cossins rör inte en min. Allting rullar på inför publiken och Cleese börjar nu karva ut korken med metalldelen av korkskruven. Han gör ett försök att hälla upp vinet i glaset, ingenting händer. Cossins alltjämt cool. Detta står definitivt inte i manus. Till slut kommer det en stråle av vin genom den halvt sönderkarvade korken som skvätter upp på Cossins slips och halva bordsduken. Cossins smuttar direkt på det som landat i glaset och kan säga sin klassiska replik: -The wine has reacted with the cork and gone bad!
Scenen är räddad, gagsen kan rulla vidare som planerat efter denna lyckosamma lapsus orsakad av en mänsklig slump. En slump som just då berikade scenen och som idag betraktas som en modern klassiker.
Så kan det gå. Vissa saker går aldrig att repetera.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0