Jag svettades i maj.

 

Jag badade i vattnet på Saltö i maj, vilket för mig är rekordtidigt. Jag gick på varm sand och het asfalt i mina sandalliknande sommarpjuck så att jag samtidigt skapade gigantiska skavsår då vinterfötterna inte riktigt vant sig vid årstiden. Jag blev lite solbränd, jag kisade mot himlen. Allt detta hände i maj.

Sen kom juni.

 

Sommaren stack huvudet i sanden. Sommaren gömde sig under en filt. Sommaren tog en time out som hade den köpt Toblerone på ett kreditkort. 

Nu, den här veckan, tyder mycket på att den sakta men säkert är på väg tillbaka. 

Välbehövligt då man tittar i almanackan och konstaterar att vi redan är inne i juli och den där karaktäristiska sommarkänslan ännu inte riktigt vill infinna sig. Den där "sandaler i plast, glass i min mun och gårdagens blad i skuggan-känslan" lyser alltjämt med sin frånvaro.

 

Det är ju alltid vid denna tid; de första veckorna i juli, man kan drabbas av svindel och sommarhets, man tycker att dagarna rullar på lite för snabbt och veckorna sakta men säkert får allt högre (hiskeligt höga) nummer. 27, 28, 29...30...som nedräkningen för en månraket; fast tvärtom.

 

Känslan av att inte ta ut nåt i förskott, byts plötsligt ut mot paniken av att inte hinna med.

Nu. Just nu. Passa på och njut nu, för nu är det fanimig sommar! vill man ropa, men har tvingats hejda sig  då vädret varit svajigt. Personligen skall jag släppa loss denna sommar strax. Befria detta bångstyriga odjur. 

Hänge mig åt denna otyglade årstid som associeras med så mycket frihet (och samtidigt så många måsten).

 

Ett måste (men för mig också en stor frihet) är när jag traditionsenligt läser Handelsmän & Partisaner av Klas Östergren.

 

Jag läser boken varje år. Då...just då..är det sommar. 

Om några veckor är det dags.