Värdiga vinnare (jag kan väldigt lite om cello men det känns ändå som ett värdigt instrument, i jämförelse med de jättestora instrument som den lille Paul Simon får spela på i videon till You Can Call Me Al).

Även om Simon får priset för sin förmåga att experimentera med olika musikstilar och bryta ny mark och allt vad det heter, kommer han ändå för mig först å främst att vara förknippad med sina fina insatser som 50 % av duon Simon & Garfunkel vars låtar jag brukar sitta i ett mörkt rum och paniskt lyssna till, när det finns anledning till att göra just sådant, och det finns det ibland.

Simon & Garfunkel är i mångt och mycket soundtracket till allt det jag älskar med populärkulturen; det amerikanska 60- och 70-talsvemodet och den judiskt svarta humorn hos sarkastiska New York-komiker som Woody Allen och Jerry Seinfeld. Watergatepolitik, Vietnamkrigsmotstånd, den urbana sidan av hippierörelsen.

Den storstadsliberala inställningen till livet, färgad av misstänksamhet mot myndigheter och klåfingriga politiker, bejakande den mänskliga urkraften, jämställdheten och friheten.

Inte heller så illa då att Simon & Garfunkel gör musiken till en av mina absoluta favoritfilmer; The Graduate (Mandomsprovet) där en ung Dustin Hoffman får sitt stora genombrott. Den handlar verkligen om friheten och dess konsekvenser.

En alltigenom fantastisk anrättning kryddad med varsamma låtar som Scarborough Fair och Sound Of Silence.

Jag hoppas nu verkligen inte att Kleerup eller någon annan dilettant ställer sig på Konserthusets scen och slaktar någon av dem i den hopplösa tron att glädja upphovsmannen.

Det är ju nämligen (tyvärr) så det brukar gå till.