I helgen hade SVT premiär för sin nya underhållning Intresseklubben. Ett program som en del omdömeslösa tittare säkert avfärdar som ännu ett i raden av trötta panelhumorsatsningar; en slags blandning av Snacka om nyheter och Parlamentet. 

 

Vi andra känner ju till att detta är den svenska versionen av den kritikerhyllade BBC-produktionen QI. Programmet har ett ädelt syfte helt i linje med den ursprungliga (och idag så ofta åsidosatta) tanken med public service, nämligen att förkovra men samtidigt underhålla tittarna. 

 

 

Programledaren Johan Wester (den förmodat spränglärde lundensaren), som faktiskt i vissa vinklar är lite lik originalprogrammets ledare Stephen Fry, lotsar sin panel genom ett antal diskussioner i ett speciellt ämne. 

Wester ställer frågor som till synes har ganska uppenbara svar. Kruxet är att den enkla lösningen ofta är en så kallad faktoid; ett förmodat svar som lagrats i det allmänna medvetandet och blivit till nån slags sanning, trots att det egentligen rör sig om ett missförstånd eller en förvanskning av det korrekta svaret. 

Skulle panelmedlemmarna svara det uppenbara blinkar hela väggen bakom dem till tonerna av ett slags brandlarm, detta är med andra ord en ganska lönlös strategi. 

 

Samtidigt är det när detta sker, det roliga börjar. Nu blir det nämligen paneldeltagarnas uppgift att gissa sig fram till det lite mer okända, men alldeles korrekta svaret. 

Första avsnittet lovar gott, panelen har en skön jargong (med de subversiva Johan Glans och Anders Jansson ute på kanten) medan de något mer återhållsamma Babben Larsson och KG Hammar flankerar Wester. 

Man skulle kunna beskriva det som en blandning av Fråga Lund och det studentikosa underhållningsprogrammet Dominans, vilket är ett ganska gott betyg. Wester var för övrigt med redan på den tiden. 

Som panel-tv är det helt klart sevärt och betydligt mer givande än andra program inom samma genre, exempelvis det ganska löjliga panelprogrammet Babbel från 80-talet, om någon minns...

.