Därför har man tagit fram Olof Mellberg-mössan:

Den åldrade synthpoparen Howard Jones (nu helt utan orangefärgat hår) och Jönssonligans skarpaste hjärna: Dynamit-Harry.

Vem försökte egentligen imitera vem 1976? Var det David Bowie som ville bli järnlady eller Margaret Thatcher som helt enkelt var The thin, white duke?

Hockeykatastrofen Pär Mårts och hitlistegurun Kaj Kindvall uppvisar en viss likhet.

Mitt tips: sätt Kaj som ny förbundskapten för Tre Kronor. Det kan ju gärna inte gå sämre. 

Rikard Wolff och karaktären Jafar från Disneyfilmen Aladdin.

Egentligen är han väl mest lik Sellers i dennes paradroll som Hurundi V Bakshi i filmen Oh, vilket party från 1966. Du vet, den med "nam nam...birdie nam-nam"...fast helt olik Sellers som Inspektör Closeau är han inte heller.

Här samtalar fem partiledare och en extra sosse under ledning av den rutinerade glasögonormen Lars Orup.

Orup valde en sparsmakat brun båge som för tankarna till amerikanska journalistlegendarer vars inrökta anleten svettades fram genom rutan, hetsade av en ständigt pågående nyhetsjakt. Likt sin store förebild Walter Kronkite kombinerade Orup sina murvelbrillor med en stiligt bakåtkammad frisyr.

En annan som var inne på den bruna linjen var Folkpartiets ledare Ola Ullsten:

Denne liberale dandy förmedlade med hjälp av sin välkammade hjälmfrisyr och sina toffee-cola-färgade glasögon en världsvan och urban look som låg helt rätt i tiden. 1982 signalerade ju individualismens tidevarv, ett självförverkligande decennium stod äntligen för dörren efter 70-talets bleka och konformistiska kollektivism. Lägg märke till hur väl Ola lyckades färgmatcha glasögonbågarna med kavajen.

En annan, något stramare hållning, torgfördes av moderatledaren Ulf Adelsohn:

Dennes glasögon andas lite mer tysk ingenjör, experimenterande framstegsforskning och kliniskt laboratorium. Denna centraleuropeiska tandläkar-look rimmade antagligen väl med den image Ulf ville odla för Moderaterna som det stora partiet för högutbildade industrimän, snorkiga överklassdamer och helt vanliga stridspittar på landsbygden.  Även Kjell-Olof Feldt (S) slår in på den intellektuella banan:

Dessa stålgrå glajjor utstrålar samma ingenjörsmässiga stelhet som Ulfs men saknar samtidigt den tyngd som den mörka färgen i Adelsohns bågar förmedlade. Att de inte har samma tyngd illustreras också av att de inte faller ner på nästippen lika lätt som i moderatledarens fall, vilket ofta fick effekten av att han hade fyra ögon!

Feldts glasögon är helt enkelt lite mer påminnande om Olof Palmes diskreta öststatsbrillor:

Dessa fyrkantiga glasögon ger en skön STASI-agent-look. Vi ser här en åldrande man som desperat försöker återvinna sin forna pondus genom bärandet av dessa bågar som skulle kunna vara hämtade från rekvisitalagret till nån gammal Bondfilm. Palme som aldrig skulle erkänna ett nederlag, skäms helt enkelt för sin synsvaghet och vill helst av allt inte bära glasögon (kanske är det därför han enbart har dem på när han skall läsa från ett papper) varpå han anammat dessa lite feminina 80-talsbrillor.

Någon som däremot inte försöker gömma sina synhjälpmedel är statsminister Thorbjörn Fälldin som 1982 såg ut så här:

Kärva, hårda och manliga är dessa bruna Ugglan Helge-bågar. De är förstås valda med omsorg. Såna här glasögon bärs ofta av grishandlare eller lantbrukare. Meningen är att inge en känsla av ärlighet och respekt. Det är grovhugget men samtidigt familjärt. Det är också rejält kluriga glasögon. Om syftet är att inte låta moståndaren spänna ögonen i dig, har Fälldin verkligen lyckats då man med en lätt vridning på huvudet åstadkommer skuggformationer bakom glasen som gör det hart när omöjligt att se om det finns några ögon där bakom överhuvudtaget.

Den ende som inte bar glasögon vid partiledardebatten 1982 var VPK:s Lars Werner.

Som ledare för ett kommunistiskt parti hade han å andra sidan värre problem att brottas med än enbart lite dålig syn.

Inte nog med att han valde fel flygplan och nu varit död i snart 51 år...

När det äntligen är dags för hans eftermäle att befästas genom att Riksbanken sätter ansiktet som prydnad på ett svenskt betalningsmedel, väljer de en bild där han har munnen full av grillchips!

Hovet fortsätter att droppa nytagna bilder på lilla Estelle som Jan Guillou droppade information till KGB när det begav sig.

Det här är en av de senaste och här ser vi att Prins Daniel inte bara är lik Boxer-Robert. Från vissa vinklar ter han sig nästan också som spionen George Smiley, gestaltad av Gary Oldman i filmen Tinker, Taylor, Soldier, Spy.

Svart och vitt, softade kanter, okammat. Omslagsbilder som skulle signalera: jag är svår, jag är innerstadspoet, en yrvaken existensialist som röker Gauloises och förvandlar A-kassans stämpelkort till origami.

Det var ungefär sådan jag kände mig i eftermiddags. Som en slags övervintrad Toni Holgersson...

Allt detta är logiskt.

Samtidigt frågar man sig vad det är som fått Måns att så tvångsmässigt anamma karaktärsskådisen Paul Giamattis utseende och image.

Giamatti har ju byggt stora delar av sin karriär på att spela lite småfeta losers.

Jag låter frågan hänga i luften....

Efter ett tag slog det mig att jag sett honom tidigare i tv. Då i programmet Skrot-Nisse och hans vänner.

Neil Youngs nuvarande mål tycks vara att bli så lik Göran Stangertz som möjligt.

Vi kan konstatera att han är på god väg att lyckas.

Toppadvokaten Fredrik von Baumgarten och det rutinerade nyhetsankaret Claes Elfsberg

Eller en helt normal, annalkande 40-årskris?