Probably the best korv in the world.

Regeringen slår ett slag för jämställdheten och kompletterar den klassiska Herr Gårman-skylten med en kvinnlig motsvarighet, lämpligen kallad Fru Gårman.

Kd har dock lagt in sitt veto mot vissa liberalers förslag, den s.k Trans Gårman.

Nonsensakuten har tidigare uppmärksammat barnens maskerad på dagis.
Ursprungligen var det ju tänkt att Elsa skulle vara Pippi och Ville Herr Nilsson.

Det visade sig dock bli för krångligt och dyrt med en ap-outfit till lillkillen varvid vi löste det på följande sätt.
Elsa med sitt röda hår blev en utmärkt Pippi medan Ville fick bli någon typ av katt.

Så här såg de ut i morse:

Det är både skrämmande och kusligt när Elsa gör en klockren parafras på lille Dannys maniska korridorcyklande från filmen The Shining.

Vem vet...kanske väntar två tvillingflickor bakom tvättstugedörren...

This just in:

Regeringen har utsett en kvinna vid namn Gunvor Engström till ny landshövding i Blekinge.
Say who??????

Gunvor Engström ersätter Ingegärd Wernersson i september. Skönt.
Engström har tidigare arbetet för organisationen Företagarna (så ser deras fula logga ut...att blanda rak och kursiv stil i samma ord är en styggelse).

Vad skall man säga? Det kan bli bra. Detta försoffade och småstatliga län behöver en entreprenör som kan ingjuta lite framtidsoptimism.

Ett tips om du skall vara provvakt i nationella prov på gymnasienivå.
Tiden går snabbare och upplevs som mera lustfylld om du läser en god bok.
Nonsensakuten rekommenderar novellsamlingen Dr Burkes samlade tystnad av Heinrich Böll.

Dessutom är det aldrig fel med en kopp kaffe och en chokladmunk.

Grillsäsongen...den svenska grillsäsongen...ett alldeles eget fenomen som är svårt att förklara för någon hitflyttad. Vuxna människor (läs: män) tar så fort gradantalet blir tvåsiffrigt utomhus fram en stor, rund grej som det börjar ryka om. Och så ryker det ganska länge.
Efter ett tag slutar det att ryka och det är då det är dags för familjens självutnämnde överhuvud att starta årets utomhuskulinariska upplevelse. Grillad mat. Tada!

Visst. Det är lätt att raljera. Faktum är att även jag (i egenskap av man) är den som håller i grillningen hemma hos oss. Dock utan någon rykande kolgrill med briketter from hell....nej...en smärt el-grill från OBH Nordica.
Hmmm....designing good life.
Så sant som det är sagt. Lätt, enkel och effektiv.
Hittills har vi grillat lammbiffar och korv men något säger mig att säsongen enbart ligger i sin lilla linda.
Det lär bli många grillaftnar på balkongen framledes. Mmmmm....

Såg en rolig seriestrip om grillning. Det handlade om Bruce Springsteen som ju är en stor Sverigeälskare. Otaliga gånger har han på tillfälligt sommarbesök tvingats att inför pressens utsända låtsas att han verkligen ÄLSKAR den svenska surströmmingen.
Kanske har The Boss även deltagit vid de äktsvenska riter som utspelar sig i var och varannan villaträdgård sommartid...nämligen grillning.

Har han det, förklarar det nämligen varifrån han får inspiration till sin musik.
Det handlar helt enkelt om klumpiga svenska män som misslyckas med utomhusgrillningen.

Ta låtar som I'm On Fire. Händer så lätt att några droppar olja halkar ner på kolen varvid en flamma uppstår och familjefadern får ett ögonbryn mindre.
Blinded By The Light, som Springsteen sjunger.
Och sedan då det oundvikliga, grillmästaren tar till flykten genom att tokspringa runt i trädgården och skrika ajajajajajaja....Born To Run, sjunger Springsteen.
Oftast slutar det med att frun i huset sveper in sin klantige make i familjens filt, för att så att säga kväva elden...Cover me!

Expressens Mats Olsson undrar i sin alltid lika roliga "till sist-spalt" i dagens tidning varför man alltid ser folk som åker tåg skala apelsin. Det är aldrig några flygresenärer som skalar apelsin, skriver Olsson.

Min teori - för att på något sätt teoretisera kring detta resonemang - går ut på att våra smaklökar förändras när vi flyger. Ombord på ett flygplan smakar som bekant allting väldigt konstigt. Möjligen är det därför som man häller i sig starka drycker..det krävs en jäkligt stark smak för att man skall uppleva något.
Jag tycker åtminstone att den mat jag darrhänt tryckt i mig på 10.000 meters höjd varit tämligen menlös.

Troligen smakar apelsin i luften också väldigt beskt.
Eller är det helt enkelt så att man inte har tid att skala apelsin i luften. 
Flygningen brukar ju vara non-stop.
Liksom drinkarna.  

Har tidigare berört familjens famösa resa ut till landet i Kuggeboda förra helgen.
Det var ju där som Elsa och Ville mötte kossor, lamm och hästar mm mm.

Skrev då att fotografen snöpligt missade att plåta de söta lammungarna som gick att mata med flaskor.
Trycket från publiken kombinerat med den frustration bloggens läsare uppvisat, tvingar mig nu till någon slags rannsakan. 

Det visar sig faktiskt att det finns en (suddig) bild på lammen. På allmän begäran kommer den här:
 

Denna helg erbjöd inte några kossor eller annat bondgårdsrelaterat. Istället har mina föräldrar varit på besök för att fira födelsedagar. Då passade Ville på att bjuda en häst på kaffe.
Dock ingen levande häst utan den s.k Hilla (stans tråkigaste trähäst) på Grevagrundet. 
Snidad i Litauen, skänkt av Landstinget till Blekinge Museum i ett plötsligt utfall av elakhet. 

-Vill kusen ha en liten java, månne? 

Ja...jag antar att Petra är född 79.
Inte att hon är 79 år.

I alla fall.
Hon har en härligt ironisk blogg med många, sköna bilder.
Adderas i min s.k  blogroll idag.

Du hittar henne här.

Antalet sökanden till Blekinge Tekniska Högskola, BTH, har ökat med 30 procent inför höstens intagningar.
Kan denna utveckling möjligen ha något att göra med skolans nya rektor, Ursula Hass?

Här ser vi en ung Robert Mugabe i färd med att äta en typisk Baweburger.

År 2000 väljer Svenska Fotbollsförbundet att låta den oerhört populäre och eftertraktade musikern Staffan Hellstrand komponera Sveriges officiella EM-låt.
Resultatet blev Explodera! och det är denna lilla ädelsten som just nu avhandlas i Rimbloggen. Välkommen in!

Majsan skriver på sin blogg om diverse hyss man kan hitta på på sin arbetsplats.

De flesta är förstås it-relaterade eftersom de flesta (nästan alla) arbetsplatser numera har någon anknytning till datorer.
Att byta ut tangenter på tangentbordet är förstås en klassiker.
Vill minnas att Bill Clintons stab busade med George W Bush när han var s.k "president-elect"; alltså tillträdande president vintern 2000/2001.

Tanken är ju att den sittande administrationen skall sköta övergången till den nya presidentens ämbetsperiod så smidigt som möjligt. Så skedde säkert också.
Det jag annars minns mest är att Clintons medarbetare tog bort W-tangenten på SAMTLIGA tangentbord i hela Vita Huset. Kanske retade detta upp "double-yaa".
Som om han nu vet vart den tangenten sitter. Men i alla fall, kul är det.

Annars kan man ju alltid ändra en persons startsida på nätet. Jag gjorde så med en av våra säljare på radion, när det begav sig.
En morgon när han kom till jobbet och skulle ut på webben hamnade han på www.potenslinjen.se

Under mina 13 år i luften har jag sänt radio på nästan dygnets alla timmar (tja...mellan 2 och 5 på natten har jag inte varit så aktiv men annars täcker jag nog in resten).

Under några år i mitten av 90-talet sände jag en nattradio kallad NOX på närradion i Kristianstad.
Det är en speciell känsla, att sända nattradio.
Går att jämföra med tidig morgonradio. Känslan av ensamhet och tomhet, men ändå en värmande känsla i vetskapen om att det trots allt finns några därute som delar samma upplevelser som en själv, genom att enbart råka vara vakna.
Om inte annat kan man som programledare bli högst påtagligt medveten om lyssnarnas existens.
Detta är ett radiominne som jag inte själv upplevt men ändå vill delge dig. Det handlar om en kille vid namn Anders Olsson som sände på BIG Radio i Lund under 90-talet.

Olsson sände kvällspasset 18-22. Under hela dagen hade stationen efterlyst en bortsprungen hund i närområdet. Något som Anders helt missat eftersom han inte började jobba förrän sent på eftermiddagen.
Nåväl. Hans sändningspass rullade igång och allt gick bra.
BIG Radio var tydligen inhysta i en tegelbyggnad och stationen låg några våningar upp.
En annan byggnad var sammanväxt med radiohuset genom ett angränsande tak.

Klockan är väl en bra bit efter 21.00 när det plöstligt hörs liv och rörelse utanför studiofönstret (som alltså ligger en bra bit upp). Genom ögonvrån ser Olsson en gestalt utanför fönstret.
Det knackar på rutan.

Det visar sig vara en typisk skånsk diversearbetare med rutig skjorta och keps som liksom klänger sig fast vid ett stuprör. Han knackar frenetiskt.
Efter en stund öppnar Anders fönstret med viss tvekan och möts av mannens röst:
-Ja haur hitta hann....hungen....hungen är himma.....

Som sagt. Det är något magiskt över att sända radio under kvällar och nätter.
För att samla essensen av detta fenomen bjuds du på en skön nattradiolåt från 1982.
Donald Fagen med Nightfly:

Efter att jag av landstinget tilldelades mina nya, luftgenomsläppande linser i tisdags, har jag dragits med en retsam klåda i vänster öga.

Troligen gör de nya linsernas konstitution att jag inte lyckas sätta i dem korrekt i detta öga, varvid linsskav uppstår.

Jag har nu med hjälp av marathonläsning på Amnesty Internationals hemsida lyckats att bota denna åkomma.
Berättelser om tusen och åter tusen internationella dissidenters sorgliga levnadsöden har fått mina ögon att fuktas så till den milda grad att ögonskavet upphört.

Tack, Amnesty.

(Jag skriver detta hyllande inlägg till er organisation istället för att höja min månatliga bidragspeng som era telefonörer brukar uppmana mig till meddelst trugande och tjat.)

Onsdagen den 23 april är Världsbokdagen.
Nonsensakuten vill därför tipsa om en bok för livsnjutare och älskare av torr humor.
Boken kom redan 1993 och heter Hotel Pastis. Författarens namn är Peter Mayle.

Romanen handlar om den smått medelålders, stormrike reklambolags-VD:n Simon Shaw som precis skiljt sig från sin hustru. Han står mitt i livet och har nästan allt man kan begära ifråga om välstånd.

Men är det så kul egentligen? Nej. Simon Shaw tycker inte det längre. Han har tröttnat på sin ändlösa tillvaro av pengahets, krypande och lismande för kunder och ständiga övertid på kontoret. Han övertalas till semester och åker till Provence där han tidigare träffat Nicole Bouvier. De blir kära och hon övertalar honom till att köpa loss en gammal kåk som sedan omvandlas till hotell i den lilla byn Luberon.

Vad Nicole och Simon inte känner till är att ett gäng smågangsters samtidigt planerar att råna samhällets bank och fly med pengarna på cykel! På ett märkligt sätt sammanvävs sedan dessa historier.

Hotel Pastis är en bok för gourmeten och älskaren av det goda livet. Mängder av underbara beskrivningar av matglädje i alla dess former passerar revy genom boken...vin, champagne, cigarrer, sorbet, gåslever mm mm får det verkligen att vattnas i munnen och efter några sidor känner man precis som Simon. Nu ger vi fan i den här tillvaron och sticker ner till Provence!!

En bok att njuta av och skratta åt (mycket torr, brittisk humor) hela våren lång, helt enkelt.

Det finns självklart en och annan nörd som fortfarande sitter framför tv:n eller bioduken med små kulörta glasögon i papp i spänd förväntan inför möjligheten att se Pamela Andersons pattar hoppa ut ur filmen, men faktum kvarstår: grejen med 3D-glasögon och 3D-bilder i kvällstidningarna hör till en svunnen tid.

Det var på 80-talet som det började bli en fluga i Sverige. SVT som på denna tid hade monopol på televisionsutsändningar, hakade på trenden med s.k 3D-film, dvs film inspelad med en särskild 3D-teknik.
Om betraktaren tog på sig små tunna glasögon av papp där den ena linsen var grön och den andra röd, kunde man sedan vid samsyn uppleva en tredimensionell effekt; saker och ting liksom flög ut ur rutan.

Julen 1983 visades ett program kallat TV-piraterna som jullovsmorgon i SVT.
Medverkade gjorde Anne-Lie Rydé, Ted Åström, Jonna Liljendahl, Mikael Segerström och Bertil Norström.
Dessa barn-tv-giganter lät en liten rebus rulla fram i rutan och den som inhandlat de nödvändiga pappersglasögonen kunde med ens se svaret i bländande 3D.

Fenomenet att visa 3D-filmer begränsades dock inte enbart till barnprogramtid, även vuxna kunde på kvällstid ta del av 3D-utbudet, sittande i soffan med dessa fåniga brillor på sig:


Fenomenet ebbade väl ut någon gång efter 1986 om inte tidigare. Desto mer oväntat att 3D-tekniken blev populär igen några år senare, fast nu i ett annat medium; kvällstidningen.
Jag tror att Aftonbladets söndagsbilaga var först ut med märkliga bilder som man skulle tokstirra på i fem minuter för att sedan vända bort blicken. Kvar på näthinnan växte sedan ett sällsamt skådespel fram, figurer som ej tidigare synts till, framkom nu med all önskvärd tydlighet....för en del....många andra (som undertecknad) misslyckades alltid med denna bedrift.
Självklart hakade Expressen på och 3D-bilden blev under det sena 90-talet ett begrepp, lika inarbetat som Rockbjörnen eller Getingen.

Vilka som ägnar sig åt 3D-teknik idag och i vilken form, är Nonsensakuten desvärre för gammal för att ha fullständig koll på men bli inte förvånad om någon när du minst anar det, smyger sig fram och ägnar sig åt diverse 3D-orgier.

I morse åt jag två korvmackor. Drack kaffe. Surfade lite på datorn. Fint väder. Fast det blåser för jävligt.

Eftersom jag föddes med grå starr räknas jag till de stackars sällar som förr benämndes handikappade, numera heter det väl funktionshindrade eller funktionsnedsatta eller något annat.

Nåväl. Det jag vill säga är detta: jag måste bära kontaktlinser annars ser jag nada...rien...niente...
Och dessa linser bekostas (pga mitt predikament) av landstinget.
Två gånger varje år tilldelas jag två par linser och har så gjort sedan 1985.
Från början hårda som sten, dessa kunde jag inte ha, utan de halvmjuka linserna som följde därpå kändes som en revolution för ögat.

De senaste fem-tio åren har det pratats mycket om de nya, luftgenomsläppande silikonlinserna som alla icke-handikappade linsbärare får pröjsa dyrt för.
Man har sagt mig att de skulle vara bra för mig, enda kruxet har varit att man inte kunnat tillverka dem i den extremt starka styrka som mina ögon kräver.

Ända tills nu. Nu verkar de finnas.
Vid besök hos Syncentralen idag fick jag nämligen två par.
Problemet för mig nu är att anpassa mig till dessa manetliknande klumpar. De beter sig nämligen som små barbapapor!

Lär eventuellt återkomma i ämnet. Det enda jag vet hittills är att det inte var någon klok idé att stressa i sig linserna hos optikern. Den ena känns som om den hör hemma någonstans i Sahara.

Här ser vi en mycket liten Robert Mugabe i färd med att ta sim-bawe-märket.

En inte helt okänd Lars sjöng en gång om en något  mindre känd Karl-Erik.
Analysen hittas som vanligt på Rimbloggen. Välkommen in!

Det är en kittlande tanke. Tänk dig Alliansens partiledare som öl.
Det är inte helt otänkbart, faktiskt.
Så här skulle backen se ut:


PRIPPS BLÅ
Väldigt svensk, traditionell och enligt vissa en aning smaklös.


NORRLANDS GULD
Hemvävd men ändå vildsint, raggarlikt tjoande och väldigt mycket landsbygd. Hon vill vara sig själv.


PORTER
Ordentlig och rejäl, något besk i smaken och traditionellt oldschool.


ÅBRO ORIGINAL
Småländsk, ganska smak- och färglös, tämligen okänd.

Jag var så trött igår kväll att jag tvingades lägga mig innan söndagsfilmen på TV3 tog slut.

Fasiken också. Nu lär jag aldrig få reda på hur Pretty Woman slutar.

Fast jag tror mig ändå veta.
Den sluge affärsmannen, spelad av Richard Gere, lämnar Julia Roberts horande rollfigur.
Hon går sedan ner sig i knarkträsket och slutar som de flesta prostituerade;  med en överdos heroin på någon sunkig, offentlig toalett.

Så måste det ha blivit. Det är det troligaste slutet.

Grattis säger vi till Olle Kläck i Tensta.


Olle är den ende svensk som sett ALLA avsnitt av Let's Dance, ALLA avsnitt av Rampfeber och  ALLA avsnitt av Idol 2004, Idol 2005, Idol 2006 och Idol 2007.

Dessutom planerar han att de närmaste veckorna kolla in Körslaget och Talang 2008 med Peppe Eng.
"Det vill man ju inte missa" säger Olle.
Herr Kläck får bara kolla tv på helgerna, resten av veckan sitter han nämligen inlåst i en mörk skrubb.

Vad han hittills har lärt sig av sitt tv-tittande är inte så känt, inte mer än att brittiska efternamn som Irving och Cleminger är en klar fördel om man skall bli dansdomare i tv.
 
Nåväl. Detta är ju också en kunskap. För detta ber vi att få skicka en TV4-t-shirt samt en av Steffo Thörnkvist specialsignerad flaska whiskey som present.

Och en sak till Olle. Snart är det fredag igen. Då öppnar vi skrubben.

Håller på att bli vansinning.
Hela gårdagen och (visar det sig) hittills under denna dag har jag haft en och samma låt ringande i öronen.

En låt som det är omöjligt att göra sig av med. 
Att det handlar om den gamla 60-talsdängan The Twist med Chubby Checker är illa nog.
Mitt absoluta problem är annars att det rör sig om 80-talsversionen av The Twist, den där en åldrad Checker får sällskap av tre jättefeta killar i keps.
De kallades mycket riktigt för The Fat Boys. 

Så här har det låtit...ehh...låter det innanför pannbenet på Herr Nilsson:  

Familjen tog en tur ut till landet (Kuggeboda) igår.
Elsa och Ville var i sjunde himlen. Traktorer, hästar, små söta lammungar och så alla dessa kossor.


Lammungarna (som fotografen snöpligt missade) gick att handmata med små mjölkflaskor.
Vädret var fint, lyckan total.

Ännu en sak från plattan Sheer Heart Attack 1974.
In the lap of the gods (revisited) i en otroligt bra liveversion. Frågan är väl bara om man lyckas se bandet i all rök...

En av mina elever; Andreas, driver en egen lokal (väldigt lokal...kretsar mycket kring Bellevuevägen i Lyckeby) nyhetssajt på nätet.

Vet inte om detta är ett eget scoop men det är i alla fall en märkvärdig nyhet.
Klicka och läs mer om den beryktade "sopmannen".

PS! Går dessvärre inte att länka direkt till artikeln utan du får glatt scrolla dig ner en aning...DS!

Vill bara utfärda en liten varning.
Om det är så att du tänkt köpa en vinröd Opel Astra årsmodell 1995, vill Nonsensakuten starkt avråda dig.

Jag och min sambo gjorde det 2003. Den kostade då 53.000 kronor.
Vi ville ha en bil som andades kamplust, kättja, fart, fläkt och espri.
Det blev en bil som utstrålar gubbe, keps, mjukost och P4.

Vi skriver nu 2008 och hittills har eländet kostat oss närmare 24.000 kronor. Lågt räknat.
Därav kallar vi skiten för Opel Knastra.

Och överallt möts man av GM:s förljugna reklam: Opel - ett sätt att ha det bra.
Och så denna: Look at Opel now!

Helst inte.

Nya låten Amarula Tree. Glad, somrig...helt enkelt en perfekt vårlåt.
Nu händer det...nu är det på gång...den ljusnande framtid är vår...

Specialdag idag på skolan och med den en sedvanlig föreläsning. Lärarna sluter mangrant upp i stora aulan.
En orgie i läderportföljer, pullovers, sandaler, ryggsäckar och mockajackor.
Lite som att vara på en Mp-kongress.

Det bjuds på frukt. Alla tar två äpplen var.
Det tuggas.

Framför mig i publikhavet sitter en lärare från byggprogrammet. Han är iklädd ett passande blåställ.
Under det att föreläsningen rullar på, klipper han sina naglar med en avbitartång.
Tången satt tidigare i hans bälte. Praktiskt, effektivt, elegant.
Så går det också framåt i en väldig fart inom byggsektorn.

Vi skriver den 17 april (grattis, Ville) och idag premiärhörde jag studentsången utanför aulan.

Studentsång den 17 april. Världsrekord.
Klockrent.
Ändock något falskt.

-Har du sett Göran Greiders bildbyline på lördagarna? sa Sara apropå nästan ingenting.
-Nä, sa jag. Hur i hela världen skulle jag ha koll på den? Det finns få saker jag bryr mig mindre om än den utopiske debattören, poeten och Mr Bad Hair Day himself; Göran Greider.
-Den tar ju upp en helsida. Göran i helfigur, liksom.

Till saken hör att Sara jobbar med att läsa in taltidningar och då ibland även DalaDemokraten som ju inte missar ett tillfälle att skylta med sin riksbekante chefredaktör. Följdaktligen ackompanjeras Greiders lördagsledare med en stor blaffig bild (försök att ta en liten bild på den killen) där han i helfigur spatserar fram emot läsarna.
I helgen hade Sara tvingats läsa in en lång drapa av Greider under den eggande titeln "antimilitarismen som dog".
Utmed denna text var alltså Göran. I helfigur.

-Tanken är kanske att läsarna skall klippa ut den och göra en klippdocka, sa jag.
Sara ansåg detta vara mycket roligt.

Sedan spånade vi lite kring hur en sådan klippdocka skulle kunna utsmyckas.
Framför oss såg vi Göran Greider i olika outfits; som balkavaljer, som sotare, som tomte, som golfspelare, som Tintin, som kapitalist i cylinderhatt, som Tiffany Persson, som krokodiljägare...ja, listan kan göras hur lång som helst.
Och vilken affärsidé, sedan. 
"Teckna en prenumeration på DD och få fem nya Greider-outfits på köpet!" 

Nej nej...inte Elsa. Halsa passar bättre.

Lite oklart vad bilden egentligen föreställer.
Antingen är det Elton John som skall ut och patrullera, eller handlar det om den beryktade gaypolisen från Överkalix.

Respektingivande är det i alla fall.

För första gången på länge kan man känna dofter i luften när man cyklar till jobbet. Det är inte bara en kompakt vägg av köld och vind som möter en.
Istället kommer dofterna fram. Dofter av asfalt, jord, gräsmattor och en och annan sopbil.

Märkligt nog låg det en doft av rakvatten över hela kvarteret i morse. Blandat med sophämtning och avgas.

Det är något visst med det där; alla morgonens stadsdofter.
När man är nere på solsemester runt medelhavet bara älskar man att gå runt i stadskärnan en tidig morgon.
Allting är så pittoreskt. Feta madamer öppnar sina bagarbodar och doften av nybakat bröd slår mot en, blandas med doften av kaffe, timjan, blommor, tobak och puttrande mopeders små utsläpp. Och allting är så charmigt.
Ingenting man störs av. Att se staden vakna till liv är en fröjd, en euforisk upplevelse.

Väl hemma i sin egen stad är man inte lika begeistrad. Det kommunala renhållningsbolagets gatusopbil masar sig sakta framåt storgatan och man tycker bara att fanskapet låter och tar plats. Flytta på dig, satans sopbil!, vill man skrika.
I grunden är det ju samma idé. Någon sopar gatan, någon öppnar fönstret till ett kafé.
Men charmen är helt borta. Man vill bara komma därifrån.

Låt oss först och främst få detta klart för oss: jag är en skrivande människa. Jag älskar bokstäver.

Alfabetet är människans bästa uppfinning (möjligtvis efter hjulet och cykeln).
Bokstäver skapar ord, ord skapar meningar, meningar bildar sammanhang - helheten blir till magi.
Känsla, rytm, stringens, tempo...allting uttrycks och utvecklas genom detta enkla faktum. 28 bokstäver hjälper oss att formulera det begripliga såväl som det obegripliga, som Bo Strömstedt en gång skrev.

Detta är redskapet; 28 bokstäver.
Kantiga eller mjuka var för sig, ständigt porösa och levande, när de fogas samman.
Det finns vackra ord och det finns fula ord. Eller fula och fula...mindre tilltalande, oftast utifrån deras betydelse, stundom utifrån deras rent estetiska kvalitéer. Bokstäverna K och T är ganska kantiga och robusta, medan bokstäverna S och O är runda, mjuka och gosiga. Likafullt älskar vi dem - för att de fyller en funktion.
Till skillnad då ifrån X, Q och Z. Inte särskilt användbara men å andra sidan oerhört coola. Alfabetets tonåringar framför grillkiosken, man måste bara älska dem, de vet inget annat.

Nu hoppas jag att min kärlek till och fascination inför själva alfabetet tydligt framgått. Nu till saken.
Det här andra. Det där som inte är bokstäver. Jag tror att de kallas siffror.
De tycker jag inte om.
I själva verket hatar jag dem.

Har gått genom grundskola och gymnasium med konstant lägst betyg i matematik. Jag kan helt enkelt inte räkna. Troligen lider jag av dyskalkyli eller vad heter; motsvarigheten till dyslexi. Siffror gör mig matt, siffror får mig att spy, huvudräkningen är jag allra sämst på. Minns att jag var en bra bit över tio år gammal innan jag fick en uppenbarelse; nämligen det att 7 plus 8 blir 15. En lärdom som jag sedan dess brukar briljera med.
Om man däremot frågar mig - lite snabbt - vad 112 minus 14 blir tvingas jag...eh....tvingas jag....säga 98? Eller? Tänker jag fel?

Häromdagen närmade jag mig dock siffrorna som varje rätt tänkande humanist bör göra, nämligen språkligt.

Jag låg och tänkte så här: Om man skriver ner (enligt vedertagen, korrekt svensk stavning) talen 1 till 99 - vilket tal innehåller flest bokstäver?
Jag började att visualisera talen som bokstäver: ett, två, tre, fyra osv, osv...
Efter en stund kom jag fram till att det handlar om två tal som delar på förstaplatsen, gissa vilka och vinn ett bättre liv.

Återigen dags för lite skön glamrock. Denna vecka bjuds du på bandets genombrottshit, plockad från plattan Sheer Heart Attack 1974. Den banbrytande Killer Queen.

Jag kan inte särskilt mycket om hockey men de två lag som jag alltid beundrat och försökt följa har nu båda gått till Elitserien, visar det sig.
Brynäs och Rögle blev ikväll klara för högsta serien.

Extra kul är det förstås att lillebror Rögle petar ner kaxiga Malmö Tomahawks eller vad de heter. Percy Nilssons lagbygge till trots...tack och hej. Ner med er. Se så...varsågoda.

Och ännu en gång; välkomna Rögle.

Den som känner mig vet att jag älskar 70-talet. Framförallt då dess underhållande musik.
John Denver (1943-1997) gav oss odödligt kitschiga pubrocksklassiker som Take Me Home (Country Roads) och Leaving On A Jetplane.
Mest känd är han nog ändå för denna vackra sak:

Hade bara den här låten skrivits av en singer/songwriter med aningen större cred (typ Elton John) hade den kunnat älskas utan förbehåll.
Den är oerhört smörig och inställsam men samtidigt en jävligt fin låt.

Äh...jag snöar in på gitarrbaserade 70-talsballader. Vi tar en till och den kom faktiskt redan 1969:

Så kan ej heller jag längre undanhålla er läsare mina ståndpunkter i den viktiga frågan om eventuell bojkott av Peking-OS 2008.

Kina är en vidrig och avskyvärd kommunistdiktatur där mänskliga fri- och rättigheter såsom yttrandefrihet och demokrati förvägras människorna.
Fast varför komma och protestera just nu?
Jag hatade detta redan 2001 när IOK gav spelen till denna skitregim. Och egentligen borde man väl tjoat till i vämjelse när Kina blev kommunistiskt redan 1949?
Detta gjorde också en del kloka människor men altför många lät vansinnet eskalera.
Och nu står vi här.

Det är inte det kinesiska folkets fel, utan felet ligger hos en makthungrig elit driven av en galen ideologi.
En bojkott hjälper knappast om man med bojkott menar att Sveriges idrottare ej skulle få delta.
Det är för sent och för tandlöst.

Däremot tycker jag nog att all form av kunglig och/eller statsoffentlig närvaro vid jippoartade evenemang såsom invigning och avslutning allvarligt bör diskuteras.



Invigningen kommer säkerligen att bli storslagen (minns Moskva-OS 1980) men så är ju också folket underkuvat

("Lyft upp skylten och forma en nallebjörn i publikhavet, annars skjuter vi dig med nackskott, din jävel!") för att raljera något över detta trots allt oerhört viktiga och allvarliga ämne.

Nej fy fan, Kinas PR-späckade spel för gallerierna den 8 augusti kommer att lämna en äcklig smak i munnen, det kan jag lova. Men som sagt. Det ansåg jag redan 2001. Så dags att gnälla nu.

Nonsensakuten har i en serie artiklar skildrat grisbeståndet i stadens folkpark; Vämöparken.
Från början var de fyra, de var så feta att de tvingades till avlivning.
Sedan kom en ny sugga. Ett linderödsvin vid namn Barbro.

Det är en stor sugga, vi snackar fem fullvuxna golden retrievers som en jämförelse.

Under besöket passade Elsa också på att mata kaninerna...

...medan Ville mest på sedvanligt manér sprang omkring.

Kallt som attan, var det. Och visst är mina solglasögon  "dansbandssnygga"...

Sällan har man väl skådat en så subtil poptext som den som Freesyle levererade när det begav sig.
Rider omkring heter låten som just nu analyseras i Rimbloggen.
Välkommen dit!

En stor nyhet inom mediavärlden:
Efter den senaste tidens tveksamma bilder, planterade nyheter, felciterade källor och dåliga faktakontroll har Expressens chefredaktör Otto Sjöberg beslutat sig för...ja, inte att avgå...utan att förändra sin titel.

Hädanefter vill han inte bli kallad ansvarig utgivare, utan istället anamma den något mindre riskfyllda och samtidigt mer rättvisande titeln utsvarig angivare.

PS!
Brasklapp: Om denna nyhetsuppgift skulle visa sig vara felaktig nödgas Nonsensakuten skylla på våra bristande rutiner alternativt den mänskliga faktorn. DS!


Nej. Det är inte Peter Sellers på bilden utan Otto Sjöberg, nytillträdd utsvarig angivare.

Hörde att förbrytaren Jackie Arklöv har fått sitt eget namn godkänt som varumärke hos Patent- och registreringsverket. Det är klart att en sådan Kalle Anka-figur bör varumärkesskyddas. Inga övriga likheter med Kalle Anka, dock.
Förutom näbben, då kanske.

På tal om kåkfarare. Vill gärna återge några skämtsamheter som Hasse Alfredson yttrat i den klassiska tv-underhållningen Snacka om nyheter (vad jag saknar Stellan Sundahl...):

Först handlade det om den ständigt lika fängslade Lars-Inge Svartenbrandt som under en av sina berömda rymningar lyckats fly till Kanarieöarna. Alfredsons kommentar:
-Tja...vart skall annars en stackars burfågel ta vägen?

En annan gång var det självaste storspionen Stig Bergling som skickat in en nådeansökan och däri åberopat sin tilltagande Parkinson-sjukdom. Alfredson:
-Ja...han har väl blivit trött på att skaka galler.

Elakt. Roligt. Vitsigt. Som bara Hasse Alfredson kan kläcka ur sig. Vi har mist Stellan men Hasse har vi fortfarande  med oss. Tack för det.

Idag nåddes jag av en tråkig nyhet.

En av Sveriges duktigaste radio- och speakermänniskor; Mikael Wällivara, har avlidit.



Du kände honom inte, men det kändes som att ni var gamla bekanta eftersom du säkerligen hört honom vid ett flertal tillfällen.

Hans röst finns på många hundratals reklaminspelningar för både radio och tv.
Sedan många år tillbaka var han de s.k Fria Media-stationernas officiella speakerröst. Han har även varit speaker åt Canal +.
Wällivara var dessutom oerhört intellektuell - något som är ganska ovanligt i den reklamfinansierade, svenska  radiovärlden - och skrev de sista åren av sitt liv en uppmärksammad blogg. 

Mikael blev 53 år gammal.

Nonsensakuten kan idag avslöja häpnadsväckande nyheter gällande SVT:s långkörare Antikrundan och dess färgstarka experter.

Ett hemligstämplat dokument som Nonsensakuten kommit över visar ett lukrativt bonusprogram för programmets medarbetare. Förutom det vanliga gaget har experterna av SVT erbjudits en eknomisk bonus på hela 20.000 kr vardera om de under ett avsnitt INTE uttalar orden allmoge, fajans eller rokoko.

SVT har dock ännu inte behövt betala ut någon bonus.

Det var ett satans tjat om den här Morgan Samuraj.
Inte visste jag att de hade samurajer i Zimbawe.

Här startar nu en ny avdelning på Nonsensakuten.
Tanken är att ge dig som läsare tillfälle att minnas några minst sagt bortglömda kulturfenomen. Trender och företeelser, s.k "flugor" inom populärkulturen. Företeelser som snabbt flög upp i luften, anförda av mediabruset för att tämligen snart landa likt illa bakade pannkakor. Du får gärna bidra med egna exempel på dessa kulturfenomen genom att mejla på [email protected]

Först ut: BRANDSTA-KLAPPEN



Året var 2002. Bland de band som utgjorde deltagarna i Melodifestivalen återfanns ett glatt gäng arbetskamrater från Helsingborg. Dessa hette Glenn Borgkvist, Olle Östberg, Mats Nilsson, Ulf Johansson och Tom Börjesson.
Några glada gamänger som förutom att jobba som brandmän, spelade i ett lokalt hobbyband vars gimmick var att uppträda i full brandmannautrustning, dvs rökdykardräkt och hjälm.
Grabbarna hade nått en modest framgång i sydvästra Skåne med sitt band Brandsta City Släckers.
Nu var turen kommen att vidga sina vyer och möta en större publik.

Inför Melodifestivalen uppstod dock en kontrovers mellan sångaren i dansbandet Barbados (Magnus Carlsson) och Brandsta City Släckers. Carlsson ansåg att Brandsta med sina rökdykardräkter drog ett löjets skimmer över ett arrangemang som annars traditionellt kännetecknas av seriositet och god smak.
När det visade sig att Barbados och Brandsta tillsammans gått vidare ifrån delfinalen vägrade Carlsson att förekomma på samma bild (jfr Bengt Westerberg och Ian & Bert efter valet 1991) som Glenn Borgkvist & Co.

En stor, bidragande orsak till brandmännens framgång 2002 står att finna i deras raffinerade scenframträdande och då framförallt med tonvikt på den sceniska effekten Brandsta-klappen. Bandets gimmick blev så populär att kvällstidningarna inför Globenfinalen ritade schematiska bilder över hur den s.k quattroklappen skulle utföras.
Kortfattat kan den beskrivningen låta så här. Två figuranter ställer sig intill varandra med kroppens framsida parallellt åt samma håll. Figuranten till vänster lyfter sin högerhand i riktning åt sin bandkollega medan figuranten till höger lyfter sin vänsterhand åt motsatt håll så att bägge händerna enkelt kan mötas.
Vänsterfigurantens högerhand och högerfigurantens vänsterhand formas sedan till en avlång och platt handflata och håller sig kvar i detta läge i väntan på den förlösande Brandstaklappen.
När rytmen tillåter eller det helt enkelt känns som att det är dags möts de båda figuranternas handflator på ett sådant sätt att ett klappliknande ljud uppstår. Om bägge gjort helt rätt kan man säga att Brandstaklappen blivit korrekt utförd.



Borgkvist skapade tillsammans med sin kollega Olle Östberg Brandstaklappen till schlagerbidraget Kom och ta mig långt härifrån. Han säger själv att han frågade bandets trummis om vad han tyckte om klappen varpå denne enligt Borgkvist skall ha svarat: "Ja, hittar ni inte på något bättre så får ni väl köra på det".
Grabbarna vann inte med sin låt men fick ändå nytt förtroende året efter (2003) att tävla med låten 15 minuter, dock utan någon Brandsta-klapp. Detta populärkulturella fenomen ansågs då redan vara glömt.

Så är det här i världen.
Brandmän kommer det nog alltid att finnas. Men Brandsta-klappen och Brandsta City Släckers 15 minuter i rampljuset är slut.

Denna gång är det Jerker Gobeläng, löneadministratrör från Gävle, som vinner.


Han vill genom sitt svar göra oss uppmärksamma på en felaktighet som alltför länge tagits för att vara sanningen.
Det handlar om det som skildras i texten till Carl Douglas låt Kung Fu Fighting från 1974.
Douglas sjunger som bekant "everybody was kung fu fighting..."

Detta är inte riktigt sant. Jerker anser sig ha bevis för att åtminstone två killar (Lee Hong Yo och Yian Ang Ho) INTE var "kung fu fighting" vid den aktuella tidpunkten.
Visserligen var de "funky chinamen from funky chinatown" men något slagsmål lär inte finnas dokumenterat just då.

Vi tvingas helt enkelt böja oss för herr Gobelängs argumentering och skicka honom en gummistridsvagn från RFSU som belöning.

Har en längre tid saknat Expressens fd politiske redaktör PM Nilsson.
Glädjande nog har jag upptäckt att han och kollegan Leo Lagerkrantz startat en blogg.

Möjligen känns det friare och mera obundet att blogga, sådana känslor som passar en liberal.

Klassisk, svensk schlager avhandlas just nu i Rimbloggen.
Bandet Fingerprints....kommer du ihåg dem?

Nä. Just det.

Läs analysen här.

Min sambo Sara uttrycker sig på ett väldigt elegant sätt. Det har hon nog gjort hela livet. För några år sedan hittade jag en luggsliten dagbok som Sara skrev när hon uppnått den ringa åldern av 6 år.
Jodå. Hon skrev (spretigt och med många stavfel, men ändå) redan på den tiden.

Fast frågan är om så många andra sexåringar benyttjade sig av samma språkliga sirlighet.
I ett avsnitt skriver den knappt 6-åriga Sara: "meningen var att vi skulle ut och gå en promenad . Emellertid började det att regna. "

Emellertid. Stavat "emelertid" med en grön krita. Intill ett ditritat regnmoln. Typisk femåringsdagbok.

Man brukar säga om en människa att han eller hon "talar som en bok". Jag skulle vilja säga att Sara talar som en svensk pilsnerfilm.

När barnen skall kissa och tvätta sig innan läggdags uppmanar Sara dem att göra "aftontoilette".
När det sedan blivit dags för tandborstning ropar Sara: "DENTALHYGIEN!"

På försommaren tycker Sara att det är kul att gå till affären och inhandla nypotatis, jordgubbar, salladslök och alla andra fräscha primörer som finns.

Är man däremot missnöjd med köttdiskens utbud talas det om "sekunda charkuterier".

Det är som att vara med i en pilsnerfilm. Jag är Thor Modéen eller John Botvid. Sara är Julia Caesar.


-Vill kandidaten vara så vänlig att bära in mina primörer i kylrummet?

Senast i eftermiddags uppmanades jag att städa upp "snask och slask" efter middagen.

Ty...

..."det ser ut som en sorg under matbordet".

Och så vill man ju inte ha det. Eller som Thor Modéen skulle sagt: "Skulle just tro det...."

Sedan en tid tillbaka sänder Kanal 5 en serie kallad Kustbevakarna & SSRS.
En sådan där serie som rider på "vi jobbar med att rädda liv, fy fan vad vi är viktiga och bra"-vågen.

Säkerligen behjärtansvärt även om jag tycker att det är fruktansvärt tråkig tv att se på när en uppenbart helpackad och stingslig finne blir alkotestad i sin plastbåt.

Sedan kan man ju fråga sig vad det här SSRS egentligen står för. Detta förklaras nämligen aldrig utan är något som varje tittare antas veta.

Såvida inget annat uppdagas för mig vill jag gärna tro att SSRS betyder Sune Svenssons randiga stringkalsonger.
På samma sätt som ju IOGT-NTO betyder Idioter och gamla tosingar näckar till Oruplåtar.

Elementärt...

-Va, jobbar Fritz fortfarande kvar här på blaskan. Jag trodde att han gått i pension.
-Nej...fast han är inne på sin slutartid.

Ett halvår senare:

-Fritz är tillbaka? Han blev väl pensionär för inte så länge sedan...
-Jo...fast han blev blixtinkallad.

DEN SOM RÖKER (sitt kött) LÖPER 30 PROCENT STÖRRE RISK ATT DRABBAS AV KASSLER.

Sveriges genom tiderna bästa schlagerlåt analyseras just nu i Rimbloggen.
Claes-Göran Hederström sjöng den 1968, texten skrevs av Peter Himmelstrand.
Välkommen att ta del av ett stycke klassisk, svensk visdiktning.

Denna gång måste vi gratulera fröken Flora Fridh från Falköping.

Flora har bollen, till vänster syns kompisen Laila Skunkh (ej att förväxla med Linda Skugge)

Hon har ganska taskig hygien (hennes omgivning kallar henne för Bakterie-Flora) men är desto bättre på amerikanska smörsångare. Därför var det en enkel match för Flora att lista ut följande: Givetvis bokar sångaren Barry Manilow ALLTID hotellrum med dubbelsäng eftersom hans näsa annars skulle riskera att trilla ur kojen.

För detta skarpsynta svar skickar vi en västgöta-iller indränkt i rohypnol. Grattis, Flora!

Hemma äter vi trots allt en ganska rustik mat.
Det blir ganska mycket otidsenlig husmanskost som enligt min sambo dessutom är nyttig.

Dillkött, bönsoppa, chevrespäckade laxfiléer, ärtsoppa, falukorv, torsk, spenat och potatismos och så vidare.
Självklart även pasta och ibland wok men som sagt; husmanskosten utgör hjärtat i utbudet.

Häromdagen spisade vi fläsk med bruna bönor. En klassiker.
Dessutom blev det riktigt stekfläsk denna gång och inte - som brukligt är - kassler i skivor (det magra alternativet).

Under inmundigandet av denna föda slog det mig. Det blev en snilleblixt. Jag sa till Sara:
-Vad tror du? Visst skulle väl stekfläsk bli den perfekta snabbmaten, att serveras i gatukök?
-Hur då?
-Ja. Stekt fläsk är ju precis det man vill ha efter en kväll på krogen. Det är kött, det är salt och det är flottigt.
-Nja...jag tror att det kan vara svårt att få den kokta potatisen bra.
-Vem fan pratar om kokt potatis? Jag snackar stekfläsk. Som det är. Rakt i näven. Kanske serverad på en liten papperstallrik.

Sara bara tittade på mig. Fattade liksom inte grejen.

I veckan fick jag och Sara en liten introduktion och snabb info om våra rättigheter och skyldigheter (mest skyldigheter) gentemot bostadsrättsföreningen. Föreningens ordförande (en proper herre i smått tyska glasögon) var väldigt allvarsam och pragmatisk. Gör si, gör ej så och om ni gör så berätta gärna för oss innan, och så vidare.

Efter en hel del information presenterad med auktoritär stämma, blev vi rundvisade i huset.
Tvättrummet. Fick vi se. Torkrummen. Fick vi se. Pannrummet (dock utan panna men med fjärrvärme) fick vi också se.

Och sedan då det allra heligaste. Soprummet för källsortering.
Det är viktigt (för att inte säga ändainihelvete viktigt att paketera papperskartongerna så platt som möjligt, detta för att minimera antalet tömningar och därmed minska på kostnaderna.

-Jag brukar göra så att jag trampar till tetrakartongerna. På så sätt vet jag att de verkligen blir platta, säger Mr Ordförande.
Och så gör han det. Demonstrerar. Hur man plattar till en kartong.

Man lägger den på marken, visar det sig. Sedan tar man sin fot och liksom trycker till. Mot kartongen i riktning nedåt.

Sedan är kartonger platt, lyckan total och risken för slaganfall betydligt mindre.

Ett nytt inslag i Nonsensakuten. Varje vecka ett nytt klipp med mitt pretentiösa favoritband Queen.
Denna vecka en makalöst vacker kärleksballad kallad Love Of My Life från plattan A Night At The Opera 1975.

Något av det bästa barnen vet är att dansa. Här ser vi syskonen breaka loss till Fem myror är fler än fyra elefanter.

Annars är det faktiskt så att Ville mest vill dansa till discomusik. Riktigt blippande gaydiscodunk. Det tycker han om, den lille krabaten.

Helst skall det vara Village People.

Det var länge sedan jag uppdaterade min sidoblogg Rimbloggen men ikväll är det dags.
En nyskriven textanalys föreligger just nu. Det handlar om Hanson, Carson och Malmkvists C'est la vie från 2004.
Missa inte - på Rimbloggen.

Nu har även Nonsensakuten blivit en del av 2000-talet. Digitalkamera är införskaffad och därmed (förhoppningsvis) en bättre bildkvalitet i bloggen. Och vi som knappt kan hantera en microvågsugn...

Första bilden från nya lägenheten visar delar av det s.k myshörn jag tidigare skrivit om.
En plats för kontemplation, bokläsning och en och annan weissbier.

Över till ännu en krönika, signerad min sambo; Sara.

Många tycker att jag stressar. Det tycker inte jag.
Fast jag tycker att många andra stressar.

Jag är en person som gillar att planera och ha framförhållning. En vän kallar mig för strukturfascist.
Och okej, jag kan väl inte protestera alltför högljutt.
Men när jag planerat, strukturerat och dubbelkollat blir jag lugn och fin. Allt är ordnat. Nu är det lugnt och skönt. Inget ont kan hända mig, ty jag har en tidsplanering. Det är bara att följa den, minut för minut, timme för timme.

Det är i de lägena som folk börjar sucka, ge mig långa blickar och skratta ansträngt och irriterat åt mig.
-   Måste du hålla på och stressa så, säger de. Fast jag är inte ett dugg stressad. Tvärtom. Så länge det finns en vattentät tidsplanering som följs till punkt och pricka är jag lugn som en filbunke.

Det är när det ska börja improviseras som jag blir stressad.
-När ska vi åka, frågar jag.
-Asch, det får vi väl se, får jag till svar. När vi tycker att det börjar bli dags.

Då känner jag hur paniken kommer krypande. Pulsen stiger. Magsyran stiger. Allt stiger. När är det dags?
Är det om fem minuter eller en och en halv timme? Ska jag ta på mig skorna? Ska jag inte ta på mig skorna?
Sen, helt plötsligt, är det dags. Utan förvarning. Och då stressar alla som galningar. Tycker jag i alla fall. Fast de tycker att det är jag som har stressat dem. Hade de sagt från början att det var dags klockan 22 minuter över 11 hade allt varit lugnt för min del.

Det är väl bara att konstatera. Jag är strukturfascist.
Fast min pappa är mycket värre.
Han får nervsammanbrott om han inte lagom till frukost vet vad som serveras till middag.

Nästa dag, alltså.

Ännu ett inlägg om apor. Denna gång handlar det inte om bröderna Schulman utan om min son; Ville.

I maj kommer barnens dagis att anordna en maskerad. Eftersom vårt hushåll innehåller en ordentlig och organiserad pragmatiker skall självklart kostymeringen spikas redan nu, i början av april.

För Elsas del är det enkelt. Hon får helt enkelt ikläda sig fjolårets succédräkt; en Pippi Långstrumpkostym.
Tillsammans med hennes röda hår kommer succén att vara given. Det handlar om en ren typecasting.

Saken blir då istället att ikläda lillebror en passande kostym. Tanken flög förbi och idén kläcktes ganska snabbt: självfallet skall Ville komma till dagis utklädd till apa!
Som en komplettering till sin syster, en Herr Nilsson, så att säga.

Sagt och gjort; Ville (som klättrar, klänger och är allmänt klåfingrig som en apa) kommer att passa utmärkt i rollen. Enda kruxet just nu är väl själva apkostymen. Min fråga är: finns det speciella apkostymer för barn på 2 år och om inte - hur skall en typisk apkostym se ut? Vad skall man lägga krutet på?

Brun får den väl vara. Med stora öron. Och lång svans.
Men - kommer folk att fatta grejen. "Titta på Ville. Han har klätt ut sig till...hund?
Frågan bollas nu vidare till läsarna av denna blogg: Hur skall jag lösa apkostymfrågan? Några tips?

En ny upplevelse. Sitter och rakar mig samtidigt som jag bloggar. Skall bli kul att se resultatet.
Vad är väl ett fylleinlägg mot ett rakningsinlägg?

Bröderna Schulman fick ju sluta blogga på VF.se efter att lillebror Calle (som inte behöver raka sig nämnvärt efter vad jag kan se) varit lite dum mot TV4-reportern Cicci Renström Suurna och därmed bokstavligen skitit i det blå skåpet.

Numera återfinns de bekanta bröderna på humorsajten 1000apor.se.
En sida som hade premiär igår och som jag ännu inte haft möjligheten att till fullo kolla in.
Fast något tror man sig ändå veta om innehållet. Lite snusk, lite skämt om äldre människor och lantisar, några sparkar mot intellektuella och så en rejäl dos Stureplan. För det är ju kring Stureplan som allting händer, eller hur?

Som Lennon en gång sa; Stureplan är det som händer, medan du gör upp andra planer.

Finlands utrikesminister Iilkka Kanerva tvingas avgå efter att ha skickat ett antal sex-sms till en strippdansös.

Så kan det gå. Fast det finns säkert någon annan som kan ärva hans arbetsuppgifter.

I nya lägenheten har vi som bekant fixat och donat, packat och trixat, spikat och möblerat, hängt tavlor och satt upp armaturer och så vidare till förbannelse.

För att inte nämna det här med att matcha alla färger.
Elsas rum går i rött och vitt, röda gardiner, röd/vit matta, rött och vitt sängöverkast.

Häromdagen när jag var inne hos henne sa jag lite förstrött i samma stund som jag provsatt hennes nya säng:
-Trivs du på ditt rum?

Elsa - som var djupt involverad i att sortera saker till sin barnspis, säger efter en stund:
-Ja...det är ganska trist på mitt rum.

Jag inbillar mig med en dåres envishet att den stackars lilla flickan enbart har hört fel. Inget annat.
Ett hörfel, helt enkelt.

-Vad får dig att tro att den här journalisten är harmynt?

-Det ser du väl. Han har ju skrivit en gomspalt!