Min fråga i all enkelhet:

Vem vill läsa den?

Det händer att vi köper den klassiska serietidningen Bamse till Elsa. Det är fina bilder och ett mestadels genomtänkt budskap om mod och ärlighet, även om tonen stundtals kan bli något präktig.

Något har dock hänt med tidningen. Vill minnas att den kostade sådär en 5 kr när man var liten.

Idag kostar en Bamsetidning hela 27 kronor. Tjugosju svenska kronor.

Jodå. Bamse tänker på profiten, för att använda Krösus Sorks språk.

Vad får man då för dessa 27 kronor med tanke på att skaparen av Bamse; Rune Andréasson varit död i mer än tio år?

Jo. Man får 34 sidor av Bamse. Nytecknat det mesta. Eller ja. Mesta och mesta.
En tidning rymmer bara tre episoder varav minst en är en s.k "repris" från exempelvis 1977.
Knappast värt 27 kronor, anser jag.
17 spänn låter rimligare.

Fast Ville verkar vara på väg mot att rida damsadel, eller?

Vi köpte en ny, fast ändå begagnad, tv på Blocket igår.

Mycket fin. Platt och silvergrå, 32 tum.
Dessutom, vilket är viktigt; HD-ready.

Till skillnad då från vår son Ville som vi misstänker är ADHD-ready.

Har man rött hår, är väldigt, väldigt stark, något obstinat och ägnar sig åt sakletning samt samlar små mynt i en sparbössa finns det en speciell roll som man är som klippt och skuren för.

I Elsas fall är det rollen som Pippi Långstrump. 
 

Idag skrev Expressens politiske redaktör sedan 12 år tillbaka, sin sista ledare.

Hans namn är PM Nilsson och han tillhör en av mina verkliga förebilder när det gäller ideologisk hemvist.
Han har satt agendan på Expressen, styrt ledarsidan mot en tydlig socialliberal bas där de viktigaste honnörsorden varit frihet, oliktänkande och integritet.

Att vara liberal är att vara kluven, heter det ju.
Mycket kan man säga om PM Nilsson men kluven har han aldrig varit. Han har alltid tagit ställning och märkligt nog alltid åt rätt håll. Eftersom han aldrig kompromissat med det som är liberalismens innersta kärna, d.v.s kampen för den enskilda individens okränkbara rättigheter oavsett namn, kön, nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Tron på marknadsekonomi och demokrati, synen att det globala är framtiden osv...

Många har nog hoppats att det parti i riksdagen som kallar sig "liberalerna" lyssnat lite mer på PM Nilsson.
Istället har Folkpartiet förvandlats till ett högervridet, populistiskt, betonghäckat och kontrollerande parti.
Ett parti som i första hand misstänkliggör medborgarna istället för att se till varje människas möjligheter. Ett parti som överger skyddet av personlig integritet och istället ropar allra högst om kontroll, åsiktsregistrering, kameraövervakning och telefonavlyssning.
Ett parti som delar upp världens befolkning i "vi" och "dom". Inte minst deras krav på övergångsregler för nya EU-medborgare 2003 visade detta.

Frågan är vem som är "gäst" och vem som är "värd" i ett liberalt samhälle? Vi är nämligen alla gäster. Det finns inga värdar i en liberal värld. Alla skall vara välkomna, alla har lika stor rätt att få finnas, leva och utveckla just sin unika egenskap och ge sitt personliga bidrag till sin samtid och verklighet.

Just detta lyckades PM Nilsson via Expressens ledarsida förmedla. Frågan är nu vem som skall ta över.
Läs Nilssons avskedskrönika här.

Sverige har genom nästan alla tider, eller åtminstone i modern tid, skrattat åt s.k radarpar.
Numera är ju Filip & Fredrik oerhört populära och framgångsrika. Personligen tycker jag att de är sanslöst underhållande (mestadels i bokform) medan de tenderar att bli lite för mycket i vissa televiserade situationer.

Varje decennium sedan 50-talet har fött fram ett komiskt par som gått på tvärs med sin samtid.
De har varit subversiva, egensinniga och ifrågasatt den goda smaken. Deras humor har varit djärv och omskakande och kanske har man inte förstått den förrän långt senare.

Utan inbördes likheter visavi komik vill jag lansera efterkrigstidens komiska radarpar som rört runt i det svenska folkhemmet.

50-TALET
POVEL RAMEL OCH MARTIN LJUNG
Det vildaste och roligaste som fanns 1956, Knäppupprevyerna avlöste varandra till landsortspublikens stora förtjusning. Povel och Ljung är helt enkelt 50-talets Filip & Fredrik.

60-TALET
HASSEÅTAGE
Den svenska komikens verkliga giganter som inledde sin framgångsrika katalog av nummerrevyer under 60-talet. Båda var trots att de satt insyltade i etablissemanget såsom chefer på SR, vilda nog att skaka om folkhemmet med sin geniala blandning av intellektuell och folklig humor. Skandal blev det när de i revyn Gula Hund fick publiken att högt och ljudligt ropa "PITT!!", eller när man 1964 sjöng nationalsången i zigenarmusikaliska rytmer för att belysa en svensk minoritet. Hasseåtage är 60-talets Filip & Fredrik


70-TALET
MAGNUS OCH BRASSE
Genom rafflande fredags-tv med edge och attityd kombinerat med populära krogshower förkroppsligade dessa båda gentlemen 70-talets bedrägliga folkhemstrygghet. Magnus och Brasse - 70-talets Filip & Fredrik!


80-TALET
MÅNS HERNGREN & HANNES HOLM

De var unga, de var fräcka och framförallt var de inte födda på 40-talet. Deras banbrytande satir över tillståndet i Sverige har gått till historien. Vem minns inte det minst sagt omtumlande programmet Förspel?
Herngren och Holm är 80-talets Filip & Fredrik.

90-TALET
HENRIK SCHYFFERT OCH ROBERT GUSTAFSSON

Få kollektiv förkroppsligar 90-talet såsom Killinggänget. De kom fram helt rätt i tiden, plockade upp exakt de rätta fenomen inom populärkulturen som blixtrade förbi "framtidens era" och blandade dessa med flertalet referenser från "dåtidens" komik. De skapade nästan ensamma hela den ironiska humor som fortfarande präglar svensk komik. Ur Killinggänget utkristalliserade sig snabbt Robert och Henrik som gruppens centralgestalter och kugghjul. I ett antal numera klassiska sketcher har vi sett dem flytta fram positionerna. I deras era var det ju inte längre tabu att ropa könsord, istället bygger komiken mycket på att sätta personer som vanligen inte föknippas med sex eller kiss och bajs i en sådan kontext, varpå stor komik uppstår. En ironisk formel som Filip & Fredrik förstås spinner vidare på och förädlar utifrån sin 70-talisgenerationshorisont.


Sensmoral: intet är nytt under solen, däremot bör man vara 25-30 år om man funderar på att bli rikskänd, banbrytande komiker i Sverige. Väntar man till 35 är det försent.

Visst är det tragiskt när media håller på att göra USA-valet till en rasfråga.
Igår vann Obama överlägset i South Carolina och vi får reda på att hela 82 % av delstatens svarta demokratiska anhängare röstade på honom. Clinton fick bara 17 % av deras röster.

Visst, jag förstår rent valtaktiskt och valtekniskt vad detta sänder för signaler och varför det är en viktig fråga men någonstans anser jag att Obama och Clinton, liksom Edwards och alla andra först och främst är människor och individer. Och att de skall bedömas därefter.

Annars kan man ju plocka fram vilken statistik som helst.

Det visar sig kanske att John Edwards fick 23 % av alla hundägares röster eller att Clinton fick stöd från 52 % av de som dagligen äter sitt eget snor.

Foto: Amerikanska senaten

Söndagen bjöd på fin väderlek. Jag och Ville cyklade till Amiralitetsparken i förmiddags och Ville passade på att gunga i januarisolens sken.


Senare tog jag och en (för dagen märkligt nog utvilad) sambo våra bägge ungar på en klassisk, småborgerlig söndagsutflykt. Vi skulle ta med oss både sockerkaka, dricka till barnen och kaffe varpå den annars så praktiska ryggsäcken från Tidningarnas Telegrambyrå (TT-ryggan i dagligt tal) visade sig vara för liten. Istället  blev det en  gammal hederlig picnic-korg.

-Vi åker till Långö, sa Sara.
-Okej, sa jag.

Väl där upptäckte vi att det blåste kärringar, småspik, kommunpampar och shetlandsponnies, varpå vi istället fick styra vår kosa till de alls inte så fashionabla kvarteren runt Bergåsa, mot Galgamarken till.

Höghus, tegel, betong, skitiga väggar, Friskies & Svettis träningslokal och parkeringsplats för taxibilar.
Kanske inte den mest inspirerande miljön att fika i en solig söndagseftermiddag men likväl. Det erbjuds ju en härlig lekplats. 
Där satt vi. Med fikakorgen.

Lägg märke till Elsas tveksamma min. Ville verkar å andra sidan gilla läget.
Eller möjligen sockerkakan.

Ibland vill jag bara sätta mig ner långsamt, luta min kropp sådär tungt tillbaka i stolen som vår förre statsminister Göran Persson alltid gjorde.
Och så vill jag knäppa mina prinskorvsfingerutrustade händer över en pösande mage, lägga huvudet på sned för att sedan lättjefullt men samtidigt allvarligt fingra på mina glasögon, väga dem i handen, låta dem gunga medan jag håller dem mellan tummen och pekfingret och säga med myndig stämma:
-Jag känner ju så starkt med henne. Jag vet ju hennes problem. Det är så oerhört smärtsamt att se på. Att se det hända. Det är beklagansvärt. Men jag är medveten om hennes dilemma. Det lämnar mig inte oberörd.

Det handlar om min sambo och hennes bokläsning. Sara slukar nämligen böcker som Persson slukade illojala partigängare. Snabbt och utan pardon.
Mitt uppdrag har ända sedan sommaren varit att hela tiden se till att Sara har en bok att läsa. Då mår hon bra.
Problemet är att hon läser så jäkla kvickt. 
En pocket på 300 sidor tar en dag. En pocket på 500 sidor möjligen två.

Sedan går hon fram till bokhyllan. "Jag har ju ingenting att läsa", säger hon. Då känner jag det som mitt kall att rota fram ännu en pocket från Willys fyndhylla á 49.50. Och sedan ytterligare en, och en till.
Låt oss säga att jag köper i snitt fyra böcker per månad.

Ändå ser jag Sara sittande i sängen, läsande Barbara Erenreichs Barskrapad eller Margaret Atwoods Den blinde mördaren för sisådär 300:e gången.
Visst är det skönt att få läsa om böcker men jag tycker det känns så tragiskt.

Det är beklagansvärt. Det lämnar mig inte oberörd.

En av skolans galnaste och samtidigt skönaste kollegor är lärare i svenska och samtidigt en "gammal alternativmänniska" (läs: hippie). En kombination som är ganska vanlig, vad jag vet.

Denne man odlade morötter och annat njutbart i ett kollektivboende i mellersta Blekinge under stora delar av 70-talet. Plötsligt kom man på att man skulle inspireras av det klassiska amerikanska kollektivet The Farm och bege sig ut på turné. Målet var att hitta shangri-la, fast i detta fall en norrländsk skogsmyr eller något annat osexigt.

Väl där skulle det fria, alternativa livet levas. Sagt och gjort. Ett antal långhåriga typer tog vad som fanns och begav sig ut på Karavan 1978.
Hästskrindor, traktorer och annat rullbart var vad som användes.


Nu har det gått 30 år. Vår lärare har blivit kravliberal och ganska tillknäppt. Kvar finns bara minnena.

Och en hemsida för att manifestera Karavanprojektet.

De rosa bussarna har man ju hört talas om men vad i helvete är detta?


Stod parkerad utanför Törnströmska i fredags. Samma dag var Peter Jöback i stan. Kanske är det hans?
Eller en helt vanlig Ford Gay Escort.

Fråga: Vem vill äga en rosalackerad bil?

Prognosen idag fredag talar om regnfall, hårda vindar och uppåt hela 7 plusgrader.

Inte illa. Vi får vara nöjda med detta. Det låter ju som en ganska typisk, svensk junidag.

Om ni undrar över hur kul och spännande jordbruksminister Eskil Erlandsson hade det i eftermiddags kommer här en liten inblick. Det var ju torsdag och regeringen sammanträdde som brukligt är. En allmän beredning, som Bildt brukar skriva på sin blogg. Man hade innan sammanträdet skrivit ihop en lång ärendelista med något för alla smaker.
Eskil hade dagen till ära även ansvar för Miljödepartementets små frågor. Punkt ett på Eskils lista lyder sålunda:

"Ratifikation av överenskommelse om ändring av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor."

Det låter väl spänstigt?
Eskil fortsatte sedan med ytterligare punkter, alla lika spännande och intressanta.



Själv tror jag att jag åt en varm korv med senap ungefär vid denna tidpunkt. Till detta drack jag Red Bull.
Jag nämnde ingenting om konventionen om tillgång till information.

Tänka sig att samma eftermiddag kan te sig så diametralt olika. Visst är det märkligt?

Tänkte varna för en liten bok med ett ambitiöst upplägg.  Någon vid namn Tony Högsta har själv gett ut en bok i ett spännande ämne.

På biblioteket hittade jag hans lilla gula, fula publikation "Alla tiders statsministrar".

Carl Bildt 1991-1994

Eftersom jag själv är oerhört politiskt intresserad lånade jag boken på stuts.

Högsta skriver själv att det aldrig tidigare har getts ut en liknande sammanställning över samtliga landets statsministrar (undantaget Reinfeldt, då) på den svenska marknaden.
I snabba, säkerligen underbyggda, artiklar presenteras alla gubbarna (några gummor syns av uppenbara orsaker inte till) med nån typ av bild (kvaliteten varierar onekligen, Ullsten ser ut som Clark Kent i motljus).

Så långt allt väl. Problemet är den undermåliga språkbehandlingen; alla syftningsfel, stavfel, värdeladdade ord på fel ställen, tilltalet (ibland nästan puerilt) är bland det som den ordningssamme läsaren kan reta sig på.

I alla fall gör jag det...retar mig.


Olof Palme 1969-1976, 1982-1986

Det är så synd för i många fall får man reda på intressanta saker men det blir också ibland bara snaskigt och insinuant. Och lite undfallande och naivt.
Eller kan det vara så att jag bara har gått in med förhoppningen om att det här kommer en vederhäftig, neutral och stringent granskning/presentation av landets regeringschefer. En uppfattning jag genast fått anledning att revidera.
Om man skriver en politisk historia så måste man vara neutral, tycker jag.
När Högsta plockar Palmecitat så är de (självfallet) fyllda av polemik som enbart talar till Palmes fördel...man skulle för den fullständiga analysen även få veta hur oppositionen replikerade på just det där "knivhugget" från riksdagens talarstol.

Eller när Högsta skriver: "Den stora dagen då Torbjörn Fälldin blev statsminister". Visst var det en stor dag för honom och för borgerligheten men för konsekvensneutralitetens skull borde man skriva liknande, positiva omdömen om de dagar då alla de andra gubbarna inledde sina ämbeten.  


Torbjörn Fälldin
1976-1978, 1979-1982

För dig som verkligen är intresserad av ämnet kan jag utan att ha läst en rad av hans bok närmast garantera att professorn i statsvetenskap; Olof Ruins bok med samma upplägg är åtskilligt mer läsvärd än den amatörmässighet som präglar Tony Högstas gula bok.

...hade han möjligen gett ut detta alster:

En stickling slingrar sig stilla invid myrstacken
Ovan skymtas trösterikt den benvita månen
Var i helvete har jag nu lagt mobiltelefonen??

Min sambo är oerhört rolig och dessutom lysande på det här med elaka sarkasmer.
Nästan ingen kan formulera sig så slagkraftigt som hon. Oftast har hon helt rätt. Jag är en man med ett teflonminne.
Här är en typisk scen, bakgrundsfakta i fallet är min oförmåga att memorera saker som skall inhandlas.

Sara rabblar i mitt tycke planlöst upp diverse livsmedel som jag i ett tillstånd av ointresse, trötthet eller (enligt Sara) dumhet, glömmer att lägga på minnet. En kort stund senare skall jag skriva ner sakerna på en lapp varpå jag sitter som ett frågetecken.
Sara: -Jaha. Vad var det nu du skulle köpa?
Jag: -Eh...vänta nu det var väl...
Sara: -Äpplejuice...och mer?
Jag: -Eh....
Sara: -Alltså det är ju lika bra att vi opererar bort din hjärna. Varför skall du gå omkring och släpa på den? Snacka om en onödig vikt att gå omkring och bära på. Ungefär som en kille som går och bär på en säck med tegelstenar. Så frågar folk; jaså, du är murare? Nej. Men en säck med sten bär man på! Totalt onödigt.
Jag: -Jo...det var väl...fan...
Sara: -Morotsjuice. Och vad var det sen?
Jag: -Jo. Det var....
Sara: -Fan! Fan, sa jag. Du har ju huvudet i arslet. Vad tänker du med? Du minns ju ingenting! Så säger folk: vad är det för konstig utväxt? Är det en liten hemmorojd? Nej, det är Mattias hjärna. Han tänker med den. Det skall vara så. Inga konstigheter. Så har han det!!
Jag -Ha ha...du är rolig du!
Sara: -AAAAAAAAArggghhhh....Kattmat. Citroner. En mycket liten inköpslista. Vad var det nu? Repetera!!!!

Detta kan möjligen komma som en chock för vissa men faktum är att jag i samband med en annons igår fick reda på att de bloggverktyg som jag nyttjar; blogg.se och webblogg.se, ägs av det Helsingborgsbaserade gamla familjeföretaget Allers.

Minsann. Kan man tänka sig. Det känns ganska krispigt.

Vet inte vad detta får för konsekvenser för Nonsensakuten och Rimbloggen.
Jag förutsätter att min ägarfamilj inte har några publicistiska krav utöver de rent uppenbara (hets mot folkgrupp, ketchup smolk-kopp osv)

För inte tänker jag skriva om härliga höstgrytor, festlig fredagskyckling och smarriga pajer.
Eller om Evert som gift sig med sin ungdoms kärlek Majken - efter 59 år.
Eller publicera "roliga historier" av typen:
-Igår vann jag 400 meter häck!
-Jaså. Vart skall du plantera den?

Däremot tar jag gärna hand om det antal läsare Allers veckotidning har varje vecka. Om inte detta blir verklighet kan jag åtminstone trösta mig med att jag i en redovisning inför koncernstyrelsen kan bidraga med mina 11 besökare om dagen, för att så att säga "bättra på statistiken".


(På bilden: min koncernkollega; veckotidningen Allers, grundad av dansken Carl Aller 1887, svensk utgivning sedan 1894, stolt innehavare av titeln Sveriges äldsta veckotidning.)

Hur skall det gå när nästan varje svensk avslöjar hemligheter och delar med sig av sin tillvaro rakt ut i bloggosfären, dagligen, stundligen, dygnet runt?
 
Ninni Olofsdotter Schulman har en teori om hur de barn som nu är små kommer att påverkas och söka terapi i vuxen ålder eftersom de har varit s.k bloggistbarn.

Lite som en själslig neurosedyn-uppväxt.

Måste säga att min grupp om 13 elever i kursen valbar Text A går från klarhet till klarhet.
Idag hittade jag dem under lektionen surfande på en märklig webbsida. Jag chockades svårt.

Jag brukar säga som så att eleverna får surfa på mina lektioner eftersom själva ämnet bygger på kreativitet. Man kan inte tvinga fram kreativiteten utan den kommer som bekant fram när man gör något annat, som att exempelvis läsa en webbsida.

Att förbjuda en tonåring från att surfa på nätet är idag dessutom lika svårt som att förhindra en fet, fisande labrador från att somna på en hallmatta. Däremot är det förbjudet att surfa när jag går igenom dagens ämne eller uppdrag. Något som för det mesta brukar funka.

När sedan texten skall skrivas brukar det vara fritt fram. Mestadels är det ungdomarnas vanliga, depraverade sajter som besöks. Lunarstorm, bilddagboken, helgon, hamsterpaj, youtube, veckorevyn och www.segihuvudet.se med flera.
Verklighetsflykt, flärd, skvaller och lite naket i en skön förening.

Döm då om min förvåning när tre tjejer i gruppen idag satt och surfade in på Illustrerad Vetenskaps hemsida. Väl där hastar de vidare till någon typ av logikövning (kvadrater, cirklar och trianglar osv osv).

Jag stod bakom dem helt förbluffad. Elever som självmant surfar in på www.illvet.se
Tänka sig!
Det finns hopp om framtiden, trots allt.

Samma visa, denna vecka. Elsa har uppåt 40 graders feber och (enligt egen utsago) halsont och huvudvärk. På frågan vad det är som orsakar frossan, svarar hon att det är fullmånens fel.
Så kan det mycket väl vara.

Här ser vi henne imiterande Jan-Öjvind Swahn.

Idag kom nyheten om att skyddet för den personliga integriteten hädanefter skall skrivas in i grundlagen. Äntligen, säger jag.

Till saken hör att detta enbart är en slutsats som den statliga integritetsskyddskommitén kommit fram till och som man lämnar som ett förslag till justitieminister Ask imorgon. Men om det finns några verkligt liberala grundtankar kvar inom de regeringsbärande partierna (och inte bara tomma slagord) hoppas man förstås på att kommitténs förslag går igenom.

Integriteten är det viktigaste vi som individer har, därför är det en betydelsefull markering från statens sida att man nu ämnar ta dessa frågor på allvar. Bl.a innebär detta att nya s.k personregister inte får skapas utan att det prövas mot grundlagen. Vidare rör det sig om annat som kränker den personliga integriteten, såsom kamerövervakning och telefonavlyssning.

Som alltid när dessa frågor kommer upp, vill jag slå ett slag för denne man. En person som (nästan ensam, känns det som) slåss för den personliga integriteten och rätten för var och en av oss att ha ett privatliv och en egen sfär, utan insyn från det eskalerande kontrollsamhället.

Såg en börsanalytiker från Nordea uttala sig i SVT:s Aktuellt angående börsfallet.

Vad hette hon, då?

Annika Winsth.

Självklart.

Swedbank har just nu en oerhört tjatig och nog inte särskilt effektiv reklamkampanj på temat "Väck dina pengar!"

Ja. Det skulle jag nog kunna göra. Om jag hade haft några.
Jag har letat på diverse konton men inte fan ligger där några pengar.
De har nog valt att sova någon annanstans.
Där det är varmt och gott.

Hos mig bor de i alla fall inte.

Om författaren August Strindberg varit verksam idag; anno 2008, hade han garanterat...

...gett ut Hemsöborna som datoranimerat tv-spel med Lasse Kronér som Karlsson och Ewa-Britt Strandberg som Madame Flod.

...varit ansvarig för den välbesökta bloggen "Ockulta dagboken" på nätet.

...tagit bilder på alla sina barn med hjälp av sin nya Nokia.

...tackat nej till att medverka i Let's Dance.

...gett oss möjlighet att ladda ner små avsnitt av Röda Rummet till vår 3G-telefon.

...skrivit en jäkla massa e-postmeddelanden till vänner och fiender. Kanske så många som 23 per dag!

Läste att länets dynamiska och högt meriterade landshövding; Ingegärd Wärnersson, väljer att sluta efter 6 år i residenset.

Hon väljer att gå i förtid för att ägna sig mer åt familjen. Lycka till med det, säger jag.

Den siste februari flyttar Ingegärd och nu är frågan vem som blir hennes efterträdare.
Vill härmed ge uttryck för följande vädjan till regeringen angående vem ni skall välja som ny landshövding:

Snälla! Inte Lars Danielsson!

Please!

Det pågår tydligen någon typ av val på Kuba. Detta kan man välja mellan:
1. Kommunistiska partiet
2. Kommunistiska partiet
3. Kommunistiska partiet
samt fyra kandidater till som kallar sig för "det kommunistiska partiet".

Opinionsmätningarna pekar just nu för en knapp ledning för "det kommunistiska partiet".
Utgången är dock inte självklar.

En av Roxettes märkligaste texter avhandlas just nu i Rimbloggen.
"Hon är nöjesfältets hjärta, hon berättar alla hemligheter i en underbar ballong"

Vad menar Per Gessle? Är luften i Tylösand verkligen nyttig att inhalera? Man undrar ju.

Hamnade av en slump (yeah right) framför SVT:s avslutande del av Stjärnorna på slottet i lördags.
Förr i världen kunde man ju skylla på att man var för full för att stänga av tv:n men det funkar inte nu. Hursomhelst. Jag gillar Jan Malmsjö skarpt. Sveriges nu levande största artist. Han kan allt - sjunga, steppa, dansa, skådespela samt vara infantilt pretentiös och bete sig som en diva. Alltid med samma elegans och finess.

Man kan säga att Malmsjö har nästan alla de egenskaper som Arja Saijonma saknar.
Hon är en märklig artist. Sjunger släpiga protestvisor (och en och annan schlager), dansar i Let's Dance med viss framgång och är annars mest känd för att vara någon slags goodwill-ambassadör och konsult i människors dåliga samvete.

I lördags var det dock Jannes dag. Han bjöd hela gänget till Tivoli (om sockervadd är din böjelse, säger jag som dörrvakten på Tivoli; god förnöjelse!)
Tivoli är ju underbart. När jag såg denna danska klassiker rulla upp på tv-skärmen kom jag att tänka på en sak. Det faktum att så många svenskar har enbart positiva minnen från Tivoli och att de förknippar denna park med lustfyllda saker beror möjligen till stor del på att alla som besökt stället varit salongsberusade.
Tänk efter själv: har du någonsin varit på Tivoli i Köpenhamn i nyktert tillstånd? Nej, just det. Tro fan att det är kul, då.

Kanske skulle man även kunna promota Kallinge gokarthall och göra stället till världens roligaste attraktion om alla besökare fick dricka öl innan. Nåväl. Detta var en utvikning.

Efter det glada Tivolibesöket (där de bl.a träffade en oerhört glad Pierrot-clown...hmm...är det inte hans grej att vara ledsen?) återvände "stjärnorna" till sitt slott för middag och samkväm. Senare framkom det att Arjas största besvikelse i livet var när hon tjatade sig till en medverkan i SVT:s Allsång på Skansen. Arja har upprepade gånger velat medverka i programmet men någon illvillig jävel (troligen producenten Gunilla Nilars) har hela tiden stoppat henne. Och det kan man ju förstå.

Tänk dig själv. Solen strålar från en klarblå himmel. Ute på fjärden tuffar små vita båtar på i stilla mak. Segel skymtas vid horisonten. Det glittrar och glimmar i vattnet. Seglora kyrka står där så ståndaktigt när den tusenhövdade publiken sluter upp. Barnfamiljer i pastellfärger, piercade tonåringar i tajta byxor, raden med rullstolsburna, glada pensionärer som taktfast klapprar med sina löständer, solbrända stekare från Stureplan i rosa pikétröjor och vita byxor samt guldkedjor klappar förstrött i händerna. Värmen vibrerar i luften och Anders Lundin har just dragit ett skämt om grodyngel i groggen, i publikhavet skrattar Claes Elfsberg med vita tänder och knaperstekt solbränna, från scenen hörs plötsligt en röst som ekar ut på klockren finlandssvenska:
-JAG VILL TACKA LIVET. DET HAR GETT MIG SÅ MYCKET....

Nja...jag tror jag förstår varför Arja inte medverkat i Allsången. Det blir bara mer och mer uppenbart.

Man skulle kunna tro att en vanlig vardagsmorgon hemma hos oss - vilken som helst - var regisserad av numera avlidne demonregissören Ingmar Bergman.

Morgnarna påminner nämligen om framförallt en känd Bergmanfilm.

Och det är inte Tystnaden.

Tvärtom. Sara som ju jobbar till klockan 1-2 på nätterna ganska ofta kommer hem mitt i natten och brukar efter en stunds bokläsning somna runt 02.30.

Barnen vaknar runt 06.10.

Min uppgift blir nu att se till att allting rullar. Toalettbesök, frukost, påklädning, tandborstning osv osv.
Ett pressat tidschema innan det bär av till dagis. Ingalunda unikt för en familj i vår situation.
Det som skiljer sig något är det här med tystnaden. Den påkallade.

Reglerna är egentligen jävligt enkla. Mamma måste sova. Vår nuvarande lägenhet erbjuder ingen "dörren är nu stängd"-lösning, sovrummet glider liksom över i ett annat rum, normalt kallat matrum men omöjligt att nyttja för detta ändamål klockan 06.34 en måndagsmorgon. Vägg i vägg med detta matrum ligger köket. Där måste vi få finnas (läs: där måste JAG få finnas för att göra frukost. Problemet är bara det att jag jagas av två små individer som också vill finnas just där, just då...och LÅTA VÄLDIGT MYCKET!!)

Hela lägenheten är egentligen omöjlig ur akustisk synpunkt. De flesta av dörrarna går visserligen att stänga men det hjälper inte när den enda i hela huset som 1. är vaken och 2. viskar är undertecknad.
Det som nu händer är att jag springer som en tomte för att hålla tidsschemat, viskande och fäktande med armarna medan E o V bråkar, ramlar, fumlar, kissar, slåss, sparkar i affekt samt ROPAR VÄLDIGT VÄLDIGT HÖGT FÖR ATT PÅKALLA MIN OCH VARANDRAS UPPMÄRKSAMHET.

Så här kan det te sig:

Jag (viskande): -Elsa, så...ta på dig nu.
Elsa: -JAG VILL INTE!
Jag (viskande): - Scchhhhh! Mamma vaknar, kom igen. Ta på dig dina kläder!
Elsa: -JAG VILL INTE SA JAG!!!
Jag (irriterat men viskande): Tyst! Nu skärper du dig. Ta nu på dig dina kläder!
Elsa: -NEJ! NEJ! VILL INTE!
Jag (väsande): - NU TAR...du på dig dina kläder. Och akta Ville. Se dig för!
Ville: -AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHH!
Elsa: - DUMMA, DUMMA VILLE. DET ÄR INTE DIN BIL! BAJA, VILLE!
Jag (viskande): -Nu slår du inte din bror. Skynda nu. Vi kommer att komma för sent. Seså. På med kläderna. Såja Ville...kom får pappa se...ajaja....sååååjaaaa......
Elsa: - JAG VILL INTE!!! NEJ, SA JAG

Oftast slutar det med att Sara har vaknat, kommit in i barnens rum och med önskvärd tydlighet förklarat det nödvändiga i att alla skyndar sig på så att hon får sova vidare. Hon har faktiskt jobbat igår.

Jo. En sak till. Du har väl räknat ut vilken Bergmanfilm våra morgnar påminner om?
Inte Persona, inte Tystnaden, inte Jungfrukällan, inte Smultronstället utan

Viskningar och rop från 1974. Dock utan Harriet Andersson. Tack o lov för det.

Mycket i media just nu om den storm som drar över västra och mellersta Sverige.

Sitter här och undrar vad SMHI eller PRO eller vem som nu namnger stormar kommer att kalla denna senaste.

Man undrar ju om dessa namngivare håller fast vid sin tradition att döpa stormar efter subversiva politiker på vänsterkanten.
Först var det ju Gudrun (efter Schyman).

Sedan kom Per (efter Garthon).

Mitt tips Åsa (efter Domeij)

Ni vet väl varför Åsa Domeij har så konstiga kindpåsar?
Jo. Ibland om man kramar träden så där extra hårt kan det hända att man får små kottar i munnen.
Därav hamsterkinderna.

En gammal granriskrans ligger uppochnervänd samt tämligen överkörd ute på gatan.
Från mitt fönster kan jag se en container. Där ligger resterna av vår julgran (som vi kastade redan den 30/12) och den ser ut som ett rödbrunt skelett. Man tänker liksom Bockstensmannen. Fast fulare.

Spriten är slut. Glassen är slut. Chokladen är slut.

Ikväll blir det popcorn.

Efter några motgångar kändes gårdagen äntligen som en befrielse.

För det första visar det sig att vår hyresvärd (som hänvisar till en gammal detaljplan och vräker oss boende i huset)  skall betala vår flytt till nya lägenheten. Dessutom slipper vi tre månaders uppsägningstid.  Allt annat vore förvisso  brottsligt illojalt men det kändes i alla fall bra att få det utrett.

För det andra visar det sig att det sjukvikariat jag haft sedan november får en förlängning januari ut, något som höjer min usla 40-procentiga lärartjänst till bortåt heltid. Åtminstone bara i några veckor till men ändå.

För det tredje skall jag på jobbintervju på torsdag.

Just det - vi käkade en god gryta, drack gott vin och på kvällningen klämde jag en liten Kilkenny.

En bra dag, helt enkelt.

Vad är nu detta?
Är det Nils Linnman på Korsnäsgården? Eller Gunnar Arvidsson i Läslustan?
Kanske är det Bengt af Klintberg i ett avsnitt ur serien "Berättelser från bakfickan"?
Måhända någon som gästar Gunilla Kindstrand i "Röda rummet".

Helt klart rör det sig om någon typ av finkultur..

Hur förklarar man annars att man sitter i denna mundering i en skön läsefåtölj med en dunkel ljuskälla som enda sällskap? Kura skymning med Ulf Schenkmanis?

Någon scen ur en Dickens-filmatisering? Ja. Jag blir inte klok på det.
Tycker mig dock känna igen nappen.

Nils Linnman hade sällan napp i munnen.

Nej. Detta inlägg handlar inte om en liten, åtalad operasångare som kommer från Chile.
Det är inte den Tito.
Media har ju annars en otrolig lust att just i dessa dagar skriva spaltkilometer om denne lille man.

Man kan ju fråga sig om den svenska pressen lika aktivt grävde i Josip Broz Titos liv, vände ut och in, granskade och helt enkelt brydde sig.
När det begav sig.



Den andre Tito; den totalitäre tyrannen, var diktator i Jugoslavien och landets president från andra världskrigets slut och fram till sin död 1980.
De gamla diktatorerna hade ju så klämmiga namn förr i tiden.
Franco, Tito, Ceaucescu (ursäkta den möjligtvis felaktiga stavningen men vad fan begär karln? Lika dumt som om jag skulle heta Rappalappahuppadango).

Nåväl. Killen, alltså Tito d.ä, ansågs av många jugoslaver vara en landsfader och en hjälte som räddade landet från nazismen, bröt med relationerna till Sovjet och införde någon typ av socialistisk marknadsekonomi liknande den som just nu råder i Kina.

Allt detta är säkert sant och riktigt.
Faktum kvarstår dock. Tito var en envåldshärskare. Han hade makten och behöll den med hjälp av sin starka  arsenal av militärer och poliser. Ingen fick opponera sig. Ingen annan politik fick stakas ut.

Följdaktligen rusade landet in i ett inbördeskrig nästan tio år efter Titos död. Landets olika befolkningsgrupper slogs för just sin rätt, sin frihet. Med känt resultat. Fråga Carl Bildt.

Det som jag tänker på när det handlar om Josip Tito är dock den dråpliga incidenten i Stockholm i mars 1976.
Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme var ju känd för en inneboende lust att spela en stor internationell, politisk roll, om så detta innebar att kindpussa några av världens mest avskyvärda diktatorer.
Våren 1976 anordnade därför Palme en konferens för "de alliansfria staterna" där Tito var en stark ledargestalt.

På Haga slott samlades de allihop. Hela det blandade gänget av oskyldiga demokrater och blodiga tyranner. Alla var de "alliansfria". Det var tillräckligt för att Sverige som land ville sitta runt samma bord som dessa tvivelaktiga statsmän.
Det som sedan hände är numera en klassiker. Titos vackra, blanka, svarta bil kör fram till slottstrappan. En äldre, elegant tjänare i skärmmössa och uniform skall öppna dörren åt den åldrade Tito. Uppenbarligen är dock denna uppgift övermäktig för uniformsmannen. Man vet ju själv hur svårt det kan vara att öppna en bildörr.

Något går nämligen snett. Tito klämmer sitt vänstra pekfinger men visar inte sin smärta och avsky alls utan gör bara en lätt grimas av ogillande. Inget skrik, inget väsen. Bara en rynkad panna.

Men så var han väl också mer tyrann än människa. Förvisso en bra egenskap om man vill göra karriär på att bemästra sitt folk. En eloge dock till uniformsmannen. En man som visade att det trots år av underkastelse inför en omänsklig regim, fanns demokratiska motkrafter.

Robert Lauls fotbollsblogg på Aftonbladet bjuder på en jävla massa inlägg.

Dock rör det sig aldrig om några inlägg som leder till mål. En och annan hörna, möjligen.

Något illa placerat skämt, då och då. Kanske får han straff.

Ikväll åt vi bakad potatis med "kräftstjärtsgojs" hemma hos oss.
Konstigt det där ordet, förresten..."kräftstjärtar". Egentligen sitter man och äter en röv men eftersom det är små söta kräftor bryr man sig inte nämnvärt.

Annat är det med julskinkan. Eller grisstjärtar som det också kallas. Nä, just det. Grisstjärt låter inte alls roligt.

I alla fall. Att låta barn under två år äta bakad potatis är ett utmärkt sätt att lära dem den kända devisen "det är insidan som räknas".

-Nej Ville! Det där är aluminiumfolie. Ajabaja. Det är farligt. Du skall äta det som är där inne. Nej, sa jag. Inte folie. Ät potatisen. Det är den som är god. Nej. Släpp foliet! Potatisen. Titta här! Det är gott här inne.
Det är insidan som räknas!

Demokraterna i Michigan får inte sända någon delegat till sommarens konvent. Varför inte då?
Fan vet. Detta innebar i alla fall att veckans primärval i denna kalla delstat blev totalt betydelselöst för Demokraternas vidkommande. Hillary vann förvisso lätt men uppenbart helt i onödan.
Bill och vovven tycker att det suger.

En vanlig eftermiddag runt klockan 16.40 hemma hos oss ter sig något märklig.

Det råder fullständigt kaos när vi försöker att laga mat, duka ut och samtidigt tar hand om våra båda små barn; syskonen Fräs.
Elsa drar dockvagnen som krockar med Villes ben samtidigt som Sara skall hälla rykande potatisvatten i diskhon. Jag försöker att duka ut våra bestick men springer in i Elsa som leker katt på golvet och i samma stund håller Ville på att slå sönder hallspegeln.

Sara gör sallad som Elsa tjuväter och när jag lyfter bort henne rycker Ville katten i svansen. Ville gråter, Elsa vill komma upp i famnen och Sara tycker att utdukningen tar en jävla tid. Detta utspelas varje dag, månad ut och månad in...likadant varje dag. Jodå...

Det slog mig att det påminner om det nyskapande kulturprogrammet Svepet som sändes i SVT under sent 80-tal. Då samlade man över 100 personer i en stor fabriksliknande lokal. Dessa individer gick runt och minglade högljutt. Mitt i vimlet fanns programledaren som fick armbåga sig fram till kameran och aldrig var helt å hållet i bild. John Chrispinssons ansikte skymdes alltid av ett ölglas, en hand, någon halsduk eller sprayad 80-tals-kalufs.

Ibland började någon jonglera, det var gäster som skrek för att göra sig hörda och Torsten Jungstedt lagade mat och pratade film.

Så.
Exakt så känner jag mig. Som John Chrispinsson mitt i vimlet.

Men - det var faktiskt ett jäkla bra program som jag kan sakna lite ibland. Avantgardistiskt och underhållande.

Hade premiär för Text A, valbar kurs med mp2 idag.
Elva elver som jag tidigare undervisat i Mediekunskap. Nu skall de skriva så att det står härliga till. Fem timmar i veckan hela terminen är det tänkt att vi skall träffas och det skall bli skitkul.

Gjorde väl en sedvanlig entré, snorig, hostig, förvirrad och okammad. Men jag tror att jag bröt den viktiga "första isen" som kan prägla premiärlektionen.

Men det är som med radio - man är aldrig bättre än sin sista sändning.

Detsamma går att säga om obducenter. Man är aldrig bättre än sin sista obduktion.

Inga jämförelser i övrigt.

Just nu: Elsa har varit febrig, hostar, hemma från dagis. Ville är mest klåfingrig - men oerhört charmig. Hans senaste grej är att stirra väldigt intensivt i ögonvrån, likt en fransk komiker, typ Jaques Tati eller nån.

Vad skall det bli av den killen? Clown.

Eller banktjänsteman.

-Jo. Det gällde ett lån.

STIRR STIRR STIRR STIRR!!!!

Snacka om att tömma banken.

Just nu. En klassisk schlagertext, helt utan mening.

Plus en klassisk schlagervideo. Med Jan Guillou som vampyr.

Nog snackat. Måste upplevas. Mer hittar du på Rimbloggen.

Förmodar att mina läsare är moderna, uppkopplade, snajdiga och brottsligt digitala.
Sådana är inte vi; min sambo och jag.

Vi är båda under 40 men ändå otroligt lillgamla. Vi lever våra liv som om 1993 aldrig funnits. Vårt kollektiva medvetande, vårt kulturella intresse och moderna arv slutar någonstans 1992. Allt som kom efter det, känns lite suspekt och konstigt.

Medelålderspensionärer, helt enkelt.
Om Ipod, Mp3, Bluetooth och IR vet vi föga eller platt intet.
Vi skaffade inte DVD förrän 2004, inte ens då köpte vi den självmant utan fick den i julklapp, vill jag minnas.
Och den verkar ju funka. Jag har en digital videokamera men har inte brytt mig om att redigera via datorn, det låter ju makalöst svårt.
Någon digital stillbildskamera äger jag ej, de bilder du ser här på bloggen är fotade med min mobiltelefon och sedan mejlade och ja...vad jag nu gör med dem för att de skall hamna där de hamnar.

Även det rent kulturella intresset är daterat.
Att gå en sväng runt vårt filmarkiv eller våra bokhyllor ger samma, nedslående resultat. Och samma slutsats:
Detta är försoffade människor.

Cabaret, Hajen, Maratonmannen, A Clockwork Orange, biografi över Edith Piaf, biografi över Johnny Bode och Frida Kahlo, böcker av Kerstin Ekman, Marianne Fredriksson, Hasse Alfredson och Slas trängs med andra - mer moderna författare som Cecilia Hagen, Klas Östergren och Ian McEwan.

Samtliga kulturella alster har detta gemensamt; de skildrar tankar och känslor, speglar gestalter och hågkomster från en svunnen tid. Om boken trots allt skrevs efter 1993 kan man ge sig fan på att den handlar om ja...Caesar? Eller Hitchcock.

Det växer som sagt mycket mossa i den skönlitterära bokhyllan.
Då skall vi inte snacka om referensbiblioteket. Alf Henrikson, Göran Hägg, Jan-Öjwind Swahn, Bengt af Klintberg med flera gamla...gubbar...för att ge dem ett passande epitet. Gamla cigarrgubbar är vad det är.

Musiken vi lyssnar på en helt vanlig fredagskväll: Sheena Easton, Les Humphries Singers, Carly Simon, Leo Sayer, Chicago, Jeannie C Reilly, Dolly Parton, ABBA mm mm.
Ibland får vi spatt och kör nåt så modernt som Blur. Då känner vi oss lite busiga. Deras låtar är ju från 1994-1995. Fräscht!

Och så alla dessa jävla VHS-band!!!
Vi måste vara de sista överlevarna bland de världsfrånvända och teknikfientliga enstöringar som fortfarande, anno 2008, spelar in "en bra film" från tv, på VHS.
Varför vi nu gör det. Systemet finns ju knappt längre.
Som att försöka stoppa Titanics förlisning med hjälp av en hink, en spade och en livbåt.
Dessa band samlas i en hög, omöjlig att arkivera, totalt åtskilliga kubikmeter.

Ett av Saras absoluta favoritserier är En förlorad värld med Jeremy Irons och Anthony Andrews. Den kom (självfallet) 1982.
Denna utmärkta tv-serie finns säkert på DVD men det skiter vi i. Istället spelar vi in den med minutiös precision via Kanal 9 på VHS.
Den har där sänts två gånger (tidigare hette kanalen One, det var då vi upptäckte denna "televisonal feast" som en britt skulle säga). Båda sändningsomgångarna har nu spelats in. För säkerhets skull.

Av mig. På VHS.
Dessa band är värda sin vikt i guld. För Sara.

Hon vill verkligen ha "En förlorad värld" på dessa band. Att titta på. Om och om igen.
Skulle något hända: en eldsvåda, ett band går sönder, jag spelar in en Hitlerdokumentär av misstag och/eller på något annat sätt råkar "förstöra" dessa inspelningar har vi gjort en deal, en slags kompromiss.

Jag skall då (nej nej...inte köpa någon DVD, nej nej) ringa ett allvarligt samtal till seriens producent; Granada Television i England och på min allra mest övertygande engelska berätta hur det ligger till.
Jag har för säkerhets skull - likt Nixon under månlandningen - förberett ett litet tal som jag alltid bär med mig i plånboken ifall det värsta tänkbara skulle ske.

-Granada Television, good afternoon!
-Yes! Hello...
-Hello, sir.
-Yes...
-How can I help you, sir?
-Well, you see...My name is Mattias and I'm calling from Sweden. You see. Me and my partner have been blessed by having the whole series of Brideshead Revisited captured on VHS-tape. But now. Well, the problem is that one of the tapes has been...how shall I put it? Destroyed?

De kommer ju att ta sin stiff upper lip, smacka lite med trätänderna, bränna sig på tekoppen och skratta läppen av sig. Och undra en del saker.
1. Vem orkar bry sig om en 26 år gammal tv-serie?
2. Vem orkar ringa för att köpa loss ett avsitt ur denna gamla tv-serie samt
3. Vem fan använder sig av VHS-band 2008?

Känns det inte lite märkligt när de hemlösas tidning; Situation Stockholm, gör tv-reklam?

Självklart vill man sälja fler nummer, det vill väl alla tidningar men här känns det bara så onödigt. Reklamen är utformad som en typisk "vi bygger varumärke-reklam". Det handlar alltså inte om något speciellt erbjudande som lanseras med senaste numret av tidningen. Och vad skulle förresten det kunna vara? Lyxkväll på restaurang? Thailandsresa? DVD-box? Oavsett vilket skulle det sticka i ögonen.

Hela syftet med reklamfilmen verkar snarare vara att få ut namnet Situation Stockholm i folks medvetanden. Och då infinner sig frågan. Är inte det väldigt onödigt? Och dyrt?

Finns det någon lokaltidning som är så känd, nästan mytomspunnen som just Situation STHLM?
Den är ju landets svar på The Big Issue, den engelska tidningen om hemlöshet. Nästan alla känner till att den finns och dessutom det behjärtansvärda upplägg som publikationen har.

Man kan bara hoppas att det handlar om goodwill-reklam, dvs så kallade pluggar eller fillers som tv-kanalen bjuder på för att visa sin goda vilja. Och för att fylla ut reklamblocken med.

Om så inte är fallet har tidningen gjort en dålig affär.

Lär känna Nonsensakutens redaktör. Denna faktaruta är bara att klippa ut, spara och kanske hänga upp på kylskåpet.
Då kör vi:

Namn: Mattias
Ålder: Som en inte alltför gammal veteranbil
Bor: I en varm, tipptopplägenhet nära Seine.
Sambo: Sara
Barn: Två stycken. En kille. En tjej. Eller om det var tvärtom.
Min absoluta favoritlåt: Svårt. Kanske Faces med 2 Unlimited.
En man som betytt mycket för mig: Claes Zeime, gammal Palmeåklagare
En kvinna jag beundrar: Någon i Benny Hill Show. Har glömt vad hon heter.
Nämn en av landets viktigaste politiker: Runar Patriksson
Min absoluta schlagerfavorit: Bosson med Efharisto
En mycket bra film: End of days
Världens bästa påve: Hilarius år 461-468. Han var kul.
Jag vill helst klä mig som: Fredrik Belfrage
Palme dog av: ryggskott
På en fredagskväll vill jag helst äta: Nåt lättlagat...kanske Paella.
Om 20 år är jag: invalid
Jag dricker helst: Päronlikör och grädde.
Om jag skulle köpa en ny bil skulle det bli: Hyundai Atos. En riktig familjebil.
Jag gillar Frankrike eftersom: Tintin är belgare.
Det bästa med Tyskland är: alla blåhåriga tanter
Den bästa bok jag läst: Klubbekriget av Heikki Ylikangas
När jag skall somna in tänker jag på: löntagarfonderna

-Njaaaaaaaaaa....förvisso!

(foto: Aftonbladet.se)

Det finns en politisk blogg på nätet som heter Bloggen Bent.
Man skulle just nu kunna kalla Nonsensakuten för "bloggen täppt".

Å, vad skönt när man anno 2008 kan sprida sitt manliga gnäll om halsont, feber och hostningar till hela, vida cyberrymden. Förr i tiden var det bara mannens omgivning som fick stå ut med klagolåten, nu kan man som sagt mångfaldiga sitt kvidande. Bra, utvecklande.

Så här är det. Ont så in i  hel---te i halsen men måste ändå jobba järnet denna vecka eftersom MP1 arbetar in hela vårterminens medieproduktion i ett spännande projekt. Fem grupper (namngivna efter Spice Girls) har fått till uppgift att komma på ett band, bestämma genre och döpa detsamma.  Medlemmarna i bandet  är eleverna själva.

Sedan gör de musikvideos, skriver artiklar, pressmaterial, fotar promotionbilder osv osv.
Det hela har rullat på oerhört bra. En av grupperna; Posh Spice, kallar sitt band Vains. De har skapat en liten, fejkad blogg på nätet. Mycket kul.

Men den här halsen är inte kul. Å vad jag hatar att ha ont i halsen.
Men jag får väl svälja min förtret.

Det är ganska svårt att spekulera i vad detta nya år för med sig.

En sak kan man dock vara säker på angående 2008.

Det kommer att födas en jävla massa nollåttor.

Nonsensakuten kan redan idag förutse vilka som gästar Stjärnorna på slottet om 30 år.
Detta är den glittriga uppställningen.

En åldrande Helena Bergström, 74 kommer att gråta och visa brösten.
De distingerade gentlemännen Filip & Fredrik, 63 och 65 år, har stoppat 71-åriga Regina Lunds toalettstol full med papper som ett litet prank, varpå de blir utskällda av säsongens mest burduse gäst; 75-årige Mikael Persbrandt.

I bakgrunden sitter ungdomarna Tuva Novotny och Robyn (båda 59 år) och gäspar.

Kvällen börjar bli sen.

1987 sjöng Jan-Erik Karlzon låten Flyktingen i Melodifestivalen. Det var sorg, det var smärta, det var blod, det var död, det var ensamhet och ett liv slaget i spillror.

Och så var det en helvetes massa lalalalalalalalalala också. Kolla själv på Rimbloggen!

Foto: Aftonbladet.se

Han vann klart demokraternas primärval i Iowa.
Nu stundar New Hampshire, en oerhört viktig kick off för den som vill bli president i USA 2008.

De allra flesta hoppas och tror att det blir en demokratisk president nästa år, det är förstås det enda vettiga. Problemet - som alltid - med denna tradition (att ta ut den demokratiska segern i förskott) är att media behandlar den republikanska sidans kandidater med visst ointresse. Därmed kommer diverse knäppgökar fram som vi knappast har någon koll på alls. Vi tycks dock slippa rasisten Pat Buchanan i år. Mike Huckabee blev det som vann. Say What?? Vem? Tydligen är han (TADA!!!) kristen och konservativ.

Inte för att jag vet ALLT om Clintons, Obamas och Edwards kampanjer men på nåt sätt har de ett synsätt i grunden som överensstämmer med mina liberala värderingar. Sedan lägger väl Obama och Edwards ett tydligare fokus på fattigdom och sociala problem, efter vad jag hört. Clinton är mer pragmatisk och står närmare mitten, detta borde traditionellt sätt innebära stark valbarhet. Det som nu händer är att en ung, svart, hängiven kandidat skrällvann i Iowa och uppges leda över Hillary med tio procentenheter i New Hampshire, och jag älskar det.

Problemet (för mig är det inget problem men något som oroar mig) är att USA inte är redo för en svart president. Eller en kvinnlig heller, för den delen.

Den stora andel hillbillies i mellanvästern som begåvats med stora framtänder, en sorts tomhet i blicken, ett grässtrå i mungipan, countrymusik från skördeströskans radio och som gift sig med sin kusin, har också begåvats med rösträtt. Så är det. Det är helt i sin ordning. Det tråkiga är bara att dessa retarderade bönder kommer att rösta på den mest konservative, abortfientlige, vapenvänlige, ultratraditionelle kärnfamiljsförespråkare som finns. Det vill säga någon på den republikanske sidan.

Storstadsliberalen Guilliani har inte en chans. Han kommer inte ens att vinna den liberala östkusten, eftersom nu Obama håller på att sopa hem det, efter vad det verkar. Jag skulle tippa utgången av primärvalen så här om det vore nominering idag: Republikanerna får John McCain som kandidat. Stabil. Lite oppurtun. Man, modell äldre. Stark gällande krig, relativt konservativ. Lite lagom. Republikanerna måste välja en kandidat på valbarheten. McCain kan samla nationen.

Demokraterna får John Edwards som kandidat. Av ovan nämnda skäl vågar man inte satsa på Clinton eller Obama. Möjligen kan Obama bli vicepresidentkandidat. Och med denna lösning vinner Edwards efter att han lagt om politiken något mot höger.

Det är åtminstone mina teorier kring det spännande USA-valet 2008.

Stig hette han. Och Claesson.
Fast alla kallade honom för Slas.
 
Han hade sett det mesta. Hört det mesta. Festade en del.
I Paris klirrades det.
Oftast i glasen.

Han var aldrig ensam. Då.

Mannen var berest på det gamla sättet. Tåg. Bussar. En skranglig cykel av okänt fabrikat.
Han brukade ta sig sin morgonöl, stående på trappen till sitt lilla hus. Vinden pinade.
Hösten var på väg. Hösten var tidig det året.

På söder knattrade en skrivmaskin.
Nu hörs den inte mer.

Adjö, du produktive, svenske europé.
Omläst. Saknad.
Farväl.

Jag och Sara brukar varje år få en väggkalender i julklapp. Så även 2007.
Kalendern erbjuder som brukligt är 12 sidor med ett stort antal dagar i tabellform. Varje månad syns en bild på en liten söt katt. Det kan vara därför som kalendern kallas "Kattkalendern".

Jag - som likt Nixon vill dokumentera mitt liv för att på så sätt snygga till mitt eftermäle - har för vana att spara dessa gamla kalendrar där vardagens små bestyr finns nedtecknade. Som en "bibliotekarie i livets bibliotek", som Niklas Strömstedt skulle uttryckt saken.

Således tog jag ner 2006 års gamla kattkalender - som hängde bakom 2007 års...och satte kalendern anno 2006 uppe på bokhyllan, till hälften nedstoppad i en till brädden fylld dokumentsamlare.
Bokhyllan står några meter från vår säng, där Sara låg och läste.
-Härifrån ser det ut som att det står "Köttkalendern", sa hon.
-Va?
-Köttkalendern. Det ser ut så.

Detta fick mig att tänka efter. Här har vi kanske något. En köttkalender är ju en genialisk idé. Hade jag bara varit 2 procent mer entreprenör hade jag satt igång med detta direkt. Det är ju jättekul.

En väggkalender med olika råa köttdelar varje månad. Det skulle kunna se ut så här:

JANUARI - SIDFLÄSK


FEBRUARI - FRANSYSKA


MARS - PICNICBOG


Osv osv osv...bidra gärna med det kött du tycker skulle passa in på din födelsemånad.
Själv tycker jag att september känns lite FLÄSKFILÉ

Nonsensakuten vill nu uppmärksamma ett märkligt fenomen. Det handlar om två svenska brödrapar, flitigt sedda och hörda i media under den senaste 40-årsperioden.
Strävsamma bröder med väldigt aparta intressen. Den ene älskar allt vad fotboll heter och den andre känner en lika stor passion för populärkulturen, om än inom olika områden.

Ena brödraparet kommer från Norrköping, det andra från Göteborg.  Tillsammans har de fögyllt många regniga lördagseftermiddagar i detta avlånga land.

Vi kan börja med Norrköpingsparet. Bröderna Ove och Kaj Kindvall. Ove som är äldst slog igenom som fotbollspelare i IFK Norrköping på 60-talet och blev sedan landslagsspelare och proffs i Feyenoord. 1966 var han allsvenskans skyttekung.


Hans bror Kaj har nog aldrig visat fotbollen något större intresse, förutom möjligen sammanräkningen av skottstatistik.
Istället är det popmusik och listor som är hans grej. Tio i Topp, Poporama, Discorama, Singel och Tracks är de program som via Sveriges Radio gjort Kaj till ett känt namn. Framförallt Tracks, som startade 1984, är Kajs skötebarn. Ett av radions äldsta, fortfarande verksamma, program. Till skillnad från sin bror värvades aldrig Kaj av någon penningstinn organisation. Han har heller inte flyttat till Holland, utan bor kvar hemma i Norrköping, långsamt producerande sin lilla lista, lördag ut och lördag in.


Vårt andra brödrapar har också delat upp sina intressen. En är fanatisk i sport; bl.a fotboll och en annan älskar tecknade serier, kan allt om detta populärkulturella fenomen samt presiderar den svenska serieakademin. Bröderna - födda i Göteborg - heter Sture och Arne Hegerfors.

Sture är född 1938 och är storebror. Förutom sitt engagemang i den 1965 startade Serieakademin, arbetar han åt Göteborgs-Posten.


Stures lillebror är känd som programledare, kommentator och ordvitsare. "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk" är en av många direkt eller indirekt avsedda lustigheter som lille Arne hävt ur sig. Numera lever han gott på sin feta lön från Canal Plus, efter att i många år harvat runt på statstelevisionen. Många förknippar nog Arnes lite nasala röst med stora sporthändelser. Exempelvis Foppas fantastiska straff i OS 1994 eller Maradonas makalösa VM-sommar 1986. Man hör Arne skandera: DIEGO....ARMANDO.....MARADONA!!


Tänk så många - kanske främst killar - som fått sina lördagar räddade av dessa bröder. Först läsa ett seriealbum liggande på golvet, sedan knäppa på P3 för lite popmusik i listform, därefter se Ove Kindvall göra mål, kommenterad av Arne Hegerfors.

Märkligt hur cirklarna sluts.

Under en tidsrymd av cirka 9 timmar hade vi ett vinterklätt landskap utanför fönstret.

Natten till den 6 januari kom snön, klockan tio på förmiddagen hade plusgraderna smält ner det mesta till en sydsvensk, blöt, isgegga.

Här ses dottern desperat försöka sig på konststycket att göra snögubbar på Saltö. Det bruna är gammal sand, det gråa är snön.
Det rosa/bruna/blåa är Elsa.

Det pratas ständigt om P4-kanalens riksproducerade utbud. För mycket, för litet, fel innehåll, fel fokus och så vidare. Jag har själv funderat på hur man skulle förändra riksutbudet i landets största radiokanal.

Mitt förslag går ut på att behålla två timmar riksproducerat men samtidigt lägga ner P4 Extra och disponera om tiden enligt följande:
Skapa ett nytt, rappt aktualitetsmagasin 12-13.
Detta bör spegla hela Sverige genom att dels sända live från olika orter varje dag, dels återutsända förmiddagens intressanta, lokala nyhetsinslag. Detta blandat med musik och lokala nyheter 12.30 skulle skapa ett spännande nyhetsprogram, lite som en blandning av P1:s tidigare program Summerat och SVT:s Landet Runt.
Gärna med Patrik Peter eller Monica Saarinen som programledare.

Den andra riksproducerade timmen skulle bryta formatet något men samtidigt bli ett flaggskepp. Jag skulle önska en hel timme talkradio, Tomas Tengby hade det i mitten av 90-talet i P3 och det var jättespännande. En aktuell gäst (gärna den person som präglar nyhetspulsen för dagen) dyker upp och samspråkar med en programledare om högt och lågt...en hel timme.

Ingen musik, inga trailers...bara ett mänskligt samtal (såsom Lantz i P1 borde vara men där är det ju bara flams och strunt, dessutom bara i 40 minuter).

Det jag menar är något annat...ett spänstigt och intresseväckande samtal live måndag till fredag med spännande gäster (Carl Bildt, Ingvar Oldsberg, Carola, Robyn, Orup mfl).

Den ende programledare som skulle klara av att ro detta i land är - skulle jag förmoda - Ulf Elfving. Ta tillbaka honom till rikssänd radio!
Lägg honom gärna på den gamla tiden...15-16...och döp programmet till...tja...vad sägs om Efter Tre?

Bild: www.sr.se

Om du verkligen vill vara säker på att hitta en parkeringsplats i centrala Karlskrona.
Se till att bli handikappad.

Ryktet därom är betydligt överdrivet.

Möjligen är jag lite däst och så pass arbetsam (har hoppat in som taltidningsredaktör några kvällar) att det inte finns så mycket tid över just nu. Lovar att återkomma. Vet att min månghövdade skara av besökare mer eller mindre kräver detta. För att kunna överleva, så att säga.