Sveriges mest trovärdige frälsare (mycket tack vare sina pilotglasögon och sina neonfärgade kavajer) tävlade med låten Morgonluft i Melodifestivalen 1985.

Läs den glada texten, just nu i Rimbloggen.

Min sambo Sara har under en längre tid haft oerhört ont i sin ena arm.
Efter veckor av vånda och mitt (och andras) tjat tog hon kontakt med en privatklinik för ryggvård, eftersom hon misstänkte att det kunde vara något med ryggen.

På denna klinik konstaterades det snabbt att Sara lider av s.k musarm.



Istället för en remiss till landstinget erhåller Sara istället snabbt numret till en läkare som skall ge henne en cortisonspruta mot inflammationen. Det är lite som Seinfeld, när han talar om läkarrekommendationer.
"Please try my guy, I promise you; he's the best..."

Sara återvänder med enbart en lapp med ett telefonnummer till en privatpraktiserande läkare som är mycket, mycket upptagen, har hon fått veta. Det är rena turen om han svarar när du ringer, har det hetat.

Sara ringer. Och får faktiskt svar direkt.
-Hallå...viskar en röst.
Sara lägger fram sitt ärende.
-Du får komma ikväll, viskar mannen tillbaka. Klockan 19.00
-Eh...jag börjar jobba kl. 19.
-Okej (alltjämt viskande), kom kvart i sex.
Sedan nämner han adressen.
-Är det portkod?
-Nej. Ingen portkod. Knacka inte. Bara öppna dörren och vänta, säger mannen återigen viskande.

Sara blir skitnervös. Vad är det här för nåt?, undrar hon. Varför viskar han? frågar hon sig.
Något svar lär hon inte få. Timmarna går och hon beger sig till den nämnda adressen.
Det visar sig vara en helt vanlig lägenhet. Tämligen dämpad belysning. Hon möts av en hall som skall tjäna som någon typ av väntrum. Hon hör röster från ett angränsande rum.
Vid väggen står en påslagen tv som visar Glamour på TV4 Plus på relativt hög volym.
En klocka tickar.
Scenen skulle kunna vara iscensatt av David Lynch.

Slutligen kommer den viskande doktorn ut. I vit rock, som någon slags garanti för sin trovärdighet.
Hon visas in till hans läkarrum (andra dörren från hallen) där det är mycket, mycket ljust.
Rummets prydnad och absoluta blickfång är ett glasskåp med en mängd kliniskt rena, medicinska instrument av metall.
Bilder av Laurence Olivier i Marathonmannen flashar förbi Saras inre medan hon ombeds att snabbt ta av sig sina kläder.
Eller åtminstone tröjan.
Sedan går det snabbt. Han tar hennes personnummer, skriver på en lapp, förhör sig om ärendet, rusar ut en stund och återvänder sedan med en spruta som enligt Sara var "gigantisk".
Hon får sin kortison. Eller det hon hoppas är kortison.
Sedan är det över.

-400 spänn, säger mannen. Nu inte lika viskande som tidigare.
-Tar ni kort?
-Nej, nej, nej...

Istället börjar han med darriga händer skriva ner sitt bankgrironummer med små, små darriga siffror på en avriven bit kollegieblock.

Det var tydligt att besöket var över.
När Sara lämnade lägenheten såg hon en krum liten herre sitta i hallen, tittande på Glamour.

...skulle kvällens tablå se ut så här:

19.00 Vem vet fläsk?
Frågesport från 2008 med Rickard Olsson. Del 33 av 1238.

19.30 Styckat och klart.
Resemagasin från Falun. Gästprogramledare: Anna Järpehammar.

20.00 Bacon kulisserna
Filmmagasin där du möter Hollywoods allra största svin.

21.00 Akotlett med väder
Nyheter och en titt på de senaste matcherna i allsvålskan.

21.30 Senig kväll med Luuk
Talkshow. Gäst: Johannes Brosk.

22.00 Fransyskan.
Fransk-italiensk, erotisk långfilm från 1978.

23.25 När lammen tystnar
Am. långfilm från 1991 med Anthony Hopkins och Jodie Foster.

Gärna med kaffe, rostat bröd och en klick smör.

Akademiledamoten Sten Rudholm, som placerat sin häck på stol nummer ett sedan 1977, har avlidit.
Långsamt trillar de av, de aderton.

Och Björn sitter självklart återigen och håller tummarna inför det stundande invalet.

Så här såg lille Robert Mugabe ut en gång i tiden när han ägnade sig åt hiphop under sitt inspirerande artistnamn
Lil Zimbow-wowe.
Som så många andra rappare handlade hans rhymes om rättvisa och respekt.
Fast självklart utifrån ett diktatoriskt perspektiv.

Rubriken på TV4:s text-tv var braskande: HIVSMITTADE TIGER INFÖR FÖRÄLDRAR

Jag häpnade och läste meningen om och om igen.

Fy fan...vilka sanslösa och hemska människor gör sånt? Att ta sig in i en djurpark med en spruta hivsmittat blod, lyckas krångla sig ända fram till tigerburen där den stackars oskyldiga tigerungen ligger och sover.
Att sedan ha mage att smitta den lilla ungen med HIV. Och detta inför ungens föräldrar. Bestialiskt!

Eller vänta nu...är det så att denne makabre ligist har med sig sina egna föräldrar för att bevittna detta vansinniga tilltag? Jag menar...hur sjuk är i så fall den familjen som låter sitt barn gå omkring och hivsmitta tigrar till höger och vänster? De borde ju låsas in hela bunten...

Efter ytterligare tio minuter insåg jag vad rubriken verkligen gick ut på.
Det lät mycket mer väntat och inte alls så omskakande. Det lät mer som en typisk text-tv-nyhet...

(Reprisinlägg från november 2007)

Finns det något jävligare än att gå runt i en matbutik som spelar julmusik med Michael Bolton?
Det är svårt att koncentrera sig på mjöl, ägg och päron, när Bolton fruktansvärt ansträngt skriker fram Silent Night i bakgrunden.


Det här är Michael Bolton....


...och det här är resultatet av hans ansträngningar.
Den brukar komma. Till slut.

Kvällsposten hade intressanta nyheter idag:

I huvudtidningen: DE ÄR SMARTAST I KARLSKRONA
I bilagan: VICTORIA SILVSTEDT OM SINA SEXÄVENTYR

Det måste vara ganska sällan som nöjesbilagan är tjockare än huvudtidningen.

Den aktade publikationen Aftonbladet chockade stora delar av mediesverige genom att på dagens löpsedel skriva ordet "cock".

Efter en närmare besiktning av löpet visar det sig att man även placerat ordet "Hitch" strax framför.
Vad man nu kan mena med det.

Via texttv nås jag av den braskande nyheten att landshövdingen i Jämtland Britt Bohlin lämnar Facebook.
Detta sedan den ärrade S-veteranen via Facebook gått med i samtalsgrupper som har som målsättning att avsätta den nuvarande regeringen eller åtminstone näringsminister Maud Olofsson.

Märkligt att en så rutinerad politiker inte inser att man skall agera som statens (och därmed regeringens) förlängda arm när man innehar landshövdingeämbetet. Man skall ha statens bästa för ögonen och inte ägna sig åt partipolitik.
Snacka om att bita den hand som föder en.


Så här såg det ut när Britt Bohlin fick ett äpple av handen.
Sekunden senare bet hon till.

Redan innan årets julkalender har börjat sändas i SVT vill jag utse den till absolut tråkigast.
Åtminstone om man får döma utifrån själva kalendern, den som det är tänkt att mina små huliganer skall öppna upp luckor på, den som kostade oss hutlösa 49 spänn i butiken.

Så här ser den ut:



Man får leta efter en mer fantasilös bild.
Tre personer och en hund stående framför en stadskärna med månen som enda sällskap.
Vem har skrivit manus? Är det nåt gammalt manuskript från Ivar-Lo Johanssons dödsbo?

Nja, vi skall kanske inte klanka ner på själva innehållet så här tidigt. Sant är åtminstone att man kunde ha ansträngt sig lite när man skapade själva lucköppningskalendern.
Jag har för mig att julkalendrar brukar vara en skojfrisk bild med mängder av dråpligheter och slapsticks i en enda röra.

Man stirrar sig blind efter lucka 12. Var är den?
I tomtegröten? Bakom snöskotern? I rumpan på Jean-Pierre Barda?
Är GW Perssons glasögon nummer 12? Eller är luckan strax intill glöggbaren? Var? Var?

Sådan fantasi och uppsluppenhet saknas helt på den ovan visade kalendern.
Risken är ganska stor att 2008 års kalender, åtminstone på det ihoplimmade pappret, blir en gigantisk minneslucka.

Allting blir bra om vi bara ser världen som den är, lyder sensmoralen i låten Hand i hand, Styles bidrag till Melodifestivalen 1987.

Försöker förstå den texten just nu i Rimbloggen.

I år är det 48:e året i rad som SVT rullar Kalle Ankas spratt till mer gråt än skratt.
Programmet har troget bitit sig kvar och överlevt både barnpsykologers aversion mot missklädsamt tv-tittande ungar under det tidiga 60-talet och 68-vänsterns tal om amerikansk utsugarpropagande på 70-talet.

Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul har även stått pall mot 80-talets videoålder, då den som ville kunde spela in programmet, även om det var en dödssynd och 90-talets  exploderande, tecknade tv-utbud.

Vidare är programmet också en snackis på 00-talet, kanske inte så mycket beroende på programmet i sig, utan mer beroende på frågan omkring vem som får den stora äran att presentera det.
Konceptet med ambulerande julvärdar har visat sig lyckosamt för SVT som i år alltså valt en kraftig och nervöst skrattande göteborgare som presentatör.
De som saknar Arne Weise blir färre och färre, delvis beroende på att det sker ett naturligt bortfall bland publiken, så att säga.

Den ende som varit med hela tiden (förutom Kalle, Musse, Benjamin Syrsa och gänget) är den man som en gång gav programmet dess svenska röst och inte minst sjunger Ser du stjärnan i det blå, med oefterhärmlig ackuratess; Bengt Feldreich.

Denne man (född 1925) är i grunden pedagog och hängiven vetenskapsjournalist. Av en slump råkade han speaka in texten till detta kvackande julprogram och har sedan dess fått finna sig i att vara den svenska versionen av en storögd bönsyrsa med frack, paraply och hög hatt.
Kanske inget man vill ha inristat på sin gravsten.



Feldreich är heller inte så pigg på att prata om Kalle Anka. Något jag själv fick erfara 1998 då Radio Match just i december ringde för en intervju.
Så här började (och slutade vår konversation)

Knaster, sprak, klick...
-Ja, hallå!
-Ehh. Har jag kommit till Bengt Feldreich?
-Ja. Vad är det om?
-Jo. Hej. Mattias Nilsson heter jag och jag ringer från en radiostation i Blekinge som heter Radio Match.
-Jaha....
-Jo...vi tänkte att såhär när julen står och bankar på dörren så...
-Nä...nä...jag vill inte vara med om det där. Nu får det vara nog. Det är jag så trött på. Det är gammalt. Skåpmat!
-Ja..men...
-Hej då!
K L I C K !!!

På stan idag såg jag en prao-elev i yngre tonåren komma springande mot postens gula moped utmed Arklimästargatan.
Han var mager och gänglig, med vattenkammat hår och pilotbågade glasögon. Det var uppenbart att han redan sprungit en del, han såg svettig ut och ansiktet blossade av upprymdhet. 
Han ropade frejdigt till brevbäraren som höll på att sortera brev. Rösten sprack upp i en komisk falsett.
-Kan du ge mig breven för 37:an?

Jag slogs av en allvarlig deja vu. Praktikant för postverket i de unga tonåren.
Känns som om vi alla varit där.
Minns att jag fick frågan varför jag valt att göra min prao på just Posten.
-Jag har alltid älskat kommunikation, sa jag - 13 år gammal.

Pretentiös, hängiven, nördig.

Fast det måste ha varit skönt för brevbäraren jag såg idag, att ha med sig en springschas.
Annat var det när vi bodde i Kulturkvarteren.

Idag är det exakt 17 år sedan Queensångaren och estradören Freddie Mercury avled.
Det skedde vid sjutiden på kvällen den 24 november 1991.
Han föddes som Farokh Bulsara på Zanzibar den 5 september 1946 och blev med andra ord 45 år.

Jag har alltid fascinerats av hans egenartade röst och starka utstrålning som artist.
Han var en av rockvärldens bästa sångare, en röst helt unik och speciell.
Totalt igenkänningsbar. Det räcker med en ton, ett viskande läte och man hör direkt att det är han.
Detta är en egenskap han delar med exempelvis Annie Lennox och Stevie Wonder.

Det är bra att ha ikoner eller idoler om man så vill.  Man inser att det här är människor man gillar därför att de är unika och ger världen något helt eget.
Min sambo Sara har också ikoner. Hon är totalt besatt av konstnären Frida Kahlo och Edit Piaf.
Själv har jag som sagt Freddie Mercury.
Och Lasse Holmkvist.



För att till fullo njuta av Mercurys sång, kommer här Killer Queen i en a capellaversion.
Utan gnälliga gitarrer, slamrande trummor eller cow bells. Enbart den mänskliga rösten.

Det blir en del stök i köket ikväll.
Jag har som målsättning att rulla en stor andel köttbullar men innan detta kör igång tog jag mod till mig och svängde ihop en chokladbollsmet.

Yummi.

Givetvis äter jag den direkt ur bunken för det är ju så sant, det som Fredrik Lindström skriver i sin bok Vad gör alla superokända människor hela dagarna?:

"vad spelar det för roll med att rulla det till bollar när det smakar likadant ändå?"

Min fyraåriga dotter Elsa pratar ibland med ett manerat bebisspråk, antagligen för att göra sig märkvärdig. Kanske vill hon imitera hur tvåårige brodern Ville låter när han talar.

Ett av Elsas påhitt är att byta ut vokaler i ord, hon tycker nog att detta är skojigt och kreativt. Säkerligen är det också bra för hennes fortsatta språkutveckling. Imitation och lek med ändelser, bokstäver och syntax är ju erkänt viktiga beståndsdelar i en välmående, språklig mognad.

Själv är jag inte lika road.

Det är faktiskt direkt pinsamt när dottern kallar mig för pippa istället för pappa.
Allra mest pinsamt blir det på dagis när Elsa skall säga adjö och slänger sig runt mina ben och säger: pippa...pippa...
-Pappa! säger jag högt och gällt. Nu skall PAPPA gå...hej då!
-Pippa....pippa skall gå....
-Eh....(jag sneglar nervöst mot dagisfröknarna)...pa...pappa...pappa skall gå. Hej då!
-Hej då, Pippa!

Hej Björn.

Här får du några aforismer att trycka in i någon av dina av ord översvämmande böcker.
Jag bjuder på dem. Alldeles utmärkt blir det om du använder dem i samband med att boken berör ämnen som regn och dysterhet.
Börja gärna lite högtravande, så där fint som bara du kan om mänsklig uppbygglighet trots livets alla jävliga kantigheter.
Kanske något i stil med:

Varje smula av tegelsten som du lämnat kvar, är för alltid fastetsad i handlovarna, ett stycke samtid att bära inombords, inkilad under huden.
Du hade spanat upp i luften för att skymta molnen, det var mörkt, kvällen var kvav och fylld av regn.
Det var ännu blött när du lät dina slumrande fötter trampa Disponentgatan fram.
Regndropparna var så vassa att du skar dig på dem och nu stod du utanför porten till nummer 24, fullständigt regnskuren.

Självklart står det dig fritt att justera och redigera i texten. Man kan exempelvis tänka sig flinta istället för tegelsten, nagelband istället för handlovar, Broadway istället för Disponentgatan osv osv...

Hoppas att jag åtminstone hjälpt dig lite med inledningen av boken. Låt sedan sisådär 300 sidor rulla på med små rapsodiska berättelser om längtan, regn, 40-talsboxare, filmstjärnor, brödbutiker och kärlek så lovar jag dig att du får en ny kioskvältare.

Med högaktning
Mattias Nilsson

Goda chanser till sol framåt eftermiddagen, då molntäcket lättar.
Vinden är svag till måttlig, sydostlig.

Prognosen gäller Sydney i Australien.
Varför är man inte där?

Underrättelsen om väderutsikterna down under når mig via den utsökta hemsidan
www.svt.se/vader som inte alls handlar om kvinnoben, vilket man kan förledas till att tro.

...handlar om blodsugande smågodis som anfaller människor i en småstad utmed USA:s västkust.
Namnet blir PEZENS TID

Plockade fram en flaska fläderblomssaft ur frysen i eftermiddags.

Det är ljuvligt att ta en klunk, sluta ögonen och genast se lekande barn i badkläder, brusande vågor som slår mot en klippa, gröna och frodiga gräsmattor, små solkatter blixtrande mot den ettriga vattenytan och vit sand sakta sipprande mellan ena handens solbrända fingrar.

Efter ett tag har klunken passerat strupen.
Passerat.
I likhet med sommaren.

Inför aftonens middagskonversation kan det vara bra att hålla isär begreppen.

Lär dig skilja på dessa, så skall du se att det går bra.


Lenin


Ledin

Memorera även detta:


Ola Salo


Jesus

...och inte minst...


Horace Engdahl


Barbaskön

Med detta i bagaget undviker du fallgropar likt:

-Efter den ryska revolutionen blev han som bekant ordförande i folkkommissariernas råd 1917.
-Mmm...fast det var inte förrän 1991 som han hade en hit med Snart tystnar musiken...

-Lasaros blev ju uppväckt från de döda och så blev han senare biskop och allt detta fixade Jesus Kristus.
-Ja. Så var han ju med i Eurovision Song Contest också...

-Horace var ju litteraturkritiker själv en gång, minns att jag såg honom i Röda Rummet. Han pratade om Stig Larssons författarskap. Alltså han, den gamle Stig Larsson. Han som skrev Autisterna.
-Jag vet. Han är så rolig. Han gör ingenting. Han bara står där och är så där mysigt svart, fet och hårig....

Blekinge är Sveriges Baltikum.
För den svenska järnvägen är länet en rejäl omväg.
Fast en del ubåtar kör så nära att de krockar rakt in i skärgården.
Blekinge är även Sveriges trädgård.
Ansåg Selma Lagerlöf. Fast hon lever inte längre.
Man får lida för dylika kommentarer.

Här är tre kända människor med anknytning till länet. Tre män som betytt mycket för länets utveckling:
Per Ragnar, Harry Martinsson och Tony Irving.

Tre män som på olika sätt sett till att sätta länet på kartan.
Så gör även jag. Nonsensakuten blir lite mainstream och placerar sig på den svenska bloggkartan.

Just här i Karlskrona, Blekinges residensstad.

Vet inte hur detta skall tolkas.
Registrerade mitt CV på en hemsida idag.
Får tillbaka ett mejl som välkomnar mig och bekräftar mitt inskickade CV.
Sedan kommer det:

Ditt lösenord är: gurrubad....

Låter som en britt med en tandläkarsug i munnen.
Som säger: You are bad.

SACO har tagit fram siffror som visar inom vilka branscher framtidens jobb finns och det är häpnadsväckande läsning.
Det visar sig att man skall vara bl.a arbetsterapeut, kiropraktor eller psykolog för att ha en riktigt god chans.
Inom dessa sektorer saknas det nämligen arbetskraft.

Ryggvärk och oro i själen skapar framtidsjobben. Det är så mycket Sverige.

Däremot - om vi läser vidare på SVT TEXT:

Några yrken där det inte väntas finnas tillräckligt med jobb är: Arkeolog, 
bibliotekarie, tv-, film-, radio-yrken
och länshemslöjdskonsulent.    

Det känns ju skönt att vi har så många länshemslöjdskonsulenter.

Vad hade det blivit av oss om det inte vore för alla dessa länshemslöjdskonsulenter?
Den efterfrågan är mer än mättad.
Tänk på det; visst kan det vara lockande men om det är möjligt, undvik att utbilda dig till länshemslöjdskonsulent.
Sådana finns det redan 13 på dussinet.

Det är inte enbart den internationella finansmarknaden som går ner i dessa tider.
Även Lasse Kronér.

Förlåt. Det var ett försök till Göteborgsvits, ty idag meddelades det att den goe göteborgaren blir den man som får i uppdrag att presentera Kalle Anka och hans vänner i tv på julafton.

Torde ju passa rätt bra, efterom Lasse själv ser lite tecknad ut och brukar skratta precis lika frejdigt som självaste Janne Långben.

Snälla Oldsberg, kom tillbaka.

En av de låtar som födde begreppet heavy metal, när det begav sig. Stone Cold Crazy från plattan Sheer Heart Attack, i en väldigt bra liveversion från 1974. Metallica gjorde en cover på 80-talet men detta är som sagt originalet.

 

Som det heter i den glada visan:

"Hon kommer med stolsben till mig, hon kommer med stolsben till mig, jag har väntat nu så länge på stolsben från dig..."





By the way; detta är INLÄGG NUMMER 800 på blogg.se...
Så synd att det skulle anspela på just Östen me resten...man skulle kanske skriva om någon med mera credd.
Kanske Snoddas...

...när jag meddelar att Rimbloggen just nu avhandlar ett klassiskt stycke, förevigat av en viss Saijonmaa 1987.

Kanske något för Kunskapskanalen att plocka upp till våren 2009?

För första gången i mitt liv tillverkade jag rotmos ikväll.
-Skitenkelt! sa Sara. Du bara tar potatis, morötter och en kålrot, kokar och mixar med smör och lite vatten.

Mmmm....okej.....
Smaken blev helt okej men eventuellt bidde det lite löst.
-God sås, pappa! var Elsas lakoniska kommentar.

1988 hade den svenska popgruppen Grace med den karismatiske sångaren Chris Lancelot en jättehit med låten Inga kan älska som vi.
Låten var ledmotiv till en ungdomsfilm med samma namn.

I den utlämnande texten sjunger Lancelot om denna förtrollande dam känd som just Inga.
Vad ingen då visste, var att hon finns i verkligheten.
I dag i Nonsensakuten träder hon fram.



Inga heter Myllholm i efternamn och lever numera ett tillbakadraget liv i Skärholmen. Hon är 45 år gammal och gift sedan en längre tid med en handläggare på Migrationsverket.
Själv arbetar Inga med beredning av fläskkött hos en av landets största grossister.
-Jag träffade bandet några månader innan låten blev en hit och jag märkte nästan direkt att jag hade en förmåga att älska på precis samma sätt som bandmedlemmarna.
De blev självklart begeistrade i mina amorösa prestationer och skrev den där sången.
Hur kändes det när ditt namn plötsligt kom på allas läppar?
-Det kändes lite märkligt i början. Man undrade ju om folk visste vem det var han sjöng om egentligen. Och det visste väl ingen då, på den tiden.
Har du någon gång ångrat din "anonyma" medverkan i låten?
-Nej, det kan jag inte påstå. Jag fick reda på att det var mig han sjöng om innan låten kom med i den där usla filmen. Egentligen vet jag inte om det var tänkt att den skulle bli en så stor låt. Kanske skrevs den mest som en intern grej i bandet. Att liksom...kolla den där Inga...hon gör ju precis som vi...men på nåt sätt imponerades de väl också av min talang.
Man gjorde ju så mycket dumt på den tiden...men att ångra låten...nej...den betyder fortfarande väldigt mycket för mig.

Annons i Aftonbladet idag med följande text:

1 miljon GRATIS biljetter
Ingen hake
res i dec-jan-feb
RYANAIR

Har för mig att det finns en hake.
Nämligen det faktum att man har knäskålarna 2 centimeter från hakan.

I bakgrunden skymtar vi det berömda pokalfjället, som SMHI pratar så mycket om i sina prognoser.

Elsa sitter bakom mig i bilen och har uppenbarligen upptäckt någon typ av reklamaffisch utanför rutan.

-Pappa! Varför är det så många ballonger där på bilden?
-Eh...va? Jo...du förstår, det är för att fira ett bolag, alltså några som håller på med telefoner. De fyller tio år. Eller, ja inte de men Comviqs kontantkort har funnits i tio år. Det är en sak man kan sätta i sin telefon när man skall ringa. Numera så ingår ju Comviq i sin betydligt större koncernkollega Tele 2 och de har funnits längre än tio år, det är jag säker på. Men de vill alltså fira det här kontantkortet...

(paus)

-Jaha. Det är därför som vovven har på sig en partyhatt!


Tele2-jycke utan partyhatt

Sverige har begåvats med ännu ett välbehövligt veckomagasin.
Från tidningshyllan lyser den starkt mot mig.

Trevliga julhem heter publikationen.

Jag läser på omslaget. Ny tidning! står det. Nummer 1/2008 står det också.

Man är lite spänd på vad nummer 5/2009 kommer att handla om...

Det står en s.k vipp-skylt utanför Hemköp.
På skylten står följande erbjudande textat med spritpenna:

Fläskkarré...31.90 kr/kg...färsk...svensk...skivor...

Det känns lite väl fåordigt, tycker jag.
Man får ju verkligen hoppas att lärarna i ungarnas framtida skola inte kör samma teknik när det drar ihop sig till kvartssamtal:

Skolklass...utsatthet....mobbningsoffer...slagsmål....näsblod....

Debattören Göran Greider meddelade idag högst oväntat att han tänker sluta med att ha åsikter.



Istället tänker han satsa på att ha äsikter och ösikter.
Även esikter kan komma att bli aktuellt längre fram, meddelar han.

...varför så många män TÄNDER på tjejer i uniform.



Carin Götblad är länspolismästare i Stockholm. Skarp och effektiv men kanske något överbett-ald...vad vet man.
Bilden kommer från Nyheter24.se

När Lasse Holm födde snilleblixten att ta med Tre Kronor som kör (i låten Nu tar vi dom) och inte minst Håkan Södergren på "sång", planterade han en svensk klassiker, helt i linje med "Dä bar å åk" och andra plågsamma ljudförsök i sammanhanget.

Läs om hela det ödesdigra hejaklackandet, just nu i Rimbloggen.

När TV4 började sända, i september 1990, var det en slags förnumstig kommersialism som präglade kanalen.
Man var en helt ny tv-kanal i detta land som var så långt efter i fråga om amerikansk dekadens .
Svenska tv-tittare hade alltför länge levt utsvultna på glamour. Som mest handlade det om statstelevisionens absurda doser i form av 90 minuter Miami Vice om lördagskvällarna, så där lagom sent, undanskuffat i tablån.

Nu skulle det bli ändring på detta. Nu skulle en helt ny kanal starta.
Samtidigt ville man markera att man trots allt var en svensk kanal och väldigt gärna ville bli den nya, marksända kanal som bl.a moderaterna, ledda av Carl Bildt, aviserat var på gång om borgerligheten vann valet 1991.
Därför vågade man inte löpa linan ut, utan skapade någon slags hybrid mellan public service och kommersiell tv, där det riktigt kommersiella stod för mindre än 40 procent. Åtminstone under de första åren.

Det var nyheter, Kalla Fakta, dokumentärer, erkänt kvalitativa serier som Bangkok Hilton och folkbildande program som Kafé Korrekt, Tur i Kärlek och Bingolotto som utgjorde hörnstenarna i utbudet.
Ingen exklusiv ligafotboll, inga hundslagsmål och ingen porrfilm (även om man körde något tillrättalagt som man döpte till Sinnligt och med detta självklart skapade "ramaskri" i pressen).

Istället var det mjukt, sensuellt och påkostat. Destination Nordsjön var kanalens första (totalt misslyckade) svenska dramaproduktion. Kåre Mölder med flera C-skådisar arbetade med helikopterflygning på en oljerigg. Gäsp.
Det blev även en kapsejsad såpopera kallad Rosenholm vars största behållning var Eva-Britt Strandberg iförd ridkläder och piska.
Genombrottet kom självklart efter att kanalen kohandlat med Stenbeck och lyckats få det eftertraktade marktillståndet.
Inte minst Fångarna på fortet (med Erik Blix som programledare) byggde tittarsiffror till kanalen som 1994 blev riktigt, riktigt stor, mycket tack vare såpoperan Tre Kronor och en viss Leif Olsson i Göteborg, en man som vid denna tid hittat det absoluta framgångskonceptet med sitt till synes harmlösa bingospelande.
Loket blev det närmaste man kan komma i fråga om svensk helgonförklaring, då han i mitten av 90-talet började jämföras med självaste Hyland.

Allt detta är självklart skåpmat, inte minst för Nonsensakutens läsare. Det man kanske har glömt bort eller helt förträngt är den satsning på amerikansk talkshow som TV4 uppvisade om fredagskvällarna under det tidiga 90-talet.
En viss man, kallad Arsenio Hall, huserade då i kanalen i en förväntat glamorös talkshow.



Hall, född som Keenen Ivory Wayans i Ohio 1955, hade en brokig bakgrund som skådis och komiker när tv-bolaget Fox under 80-talet anlitade honom som värd för ett program kallat Late Show (ej att förväxla med Lettermans nuvarande show i CBS).
Hall blev så populär att han 1989 fick sitt eget program (det som TV4 visade) och denna popularitet höll i sig ända fram till 1994. Mest minnesvärt är kanske när Bill Clinton spelade Heartbreak Hotel på saxofon, i juni 1992, under sin pågående presidentkampanj. Det kan mycket väl ha fällt avgörandet ;)

Efter 94 försvann Mr Hall helt ur tv-rutan. Några år senare, återvände han plötsligt.
Han har sedan dess bl.a spelat med i tv-serien Martial Law, men den är det väl ändå ingen som tittar på.

22-årige komikern Björn Gustafsson sågs igår kväll när han var ute på promenad.
Han sades vara på väg mot en ny succé.

Var en av de saker jag ville skrika under den gångna veckan, ety jag kämpade i onsdags i över en timme med en (till synes) väldigt simpel rislampa från IKEA. Lampan skulle sitta i Villes rum, har man sagt mig.

Tydligen tror Kamprad och hans fotsoldater att det bor en liten elektriker inne i oss alla, eftersom vi tvingas tvinna ihop elsladdar stående på en stol, med händerna högt uppe över huvudet under en tämligen ansenlig tidsperiod.

Man tvinnar de små, små, små kablarna, man drar sladden in i den lilla kåpan, man hänger upp skiten, de tvinnade kablarna släpper. Man gör om proceduren.
Man svär. Man svettas. Armarna värker, ryggen värker.
Man börjar om från början.
Man svär. Man svettas.

Man säger till sig själv, tyst viskande...likt ett mantra..."aldrig mer en lampjävel från IKEA"..

Ringer man till Älmhult och skäller, slår de snabbt ifrån sig och säger att Ingen Kan Egentligen Anklagas.

I eftermiddags har vi verkligen haft fullt hus.
Saras väninna J hade varit inne i stan tillsammans med sin syster. Efter att de badat på badhuset passade de på att gästa vår lägenhet.
J har två barn, syrran har två barn.
Jag och Sara har två barn.

Sammantaget alltså sex ungar under fem år som hoppat, tjoat, boxats och sprungit runt här hemma.
Tre killar. Tre tjejer.
Exakt hur många decibel som uppmättes idag vlll jag inte spekulera om.

Play The Game från skivan The Game.
En vacker ballad med en hoppgivande text. Frågan är väl bara varför Herr Mercurys frisyr 1980 såg ut som den som Jim Carreys rollfigur hade i filmen Dum & dummare

Lyssnade med stor fascination på Karlavagnen med Marcus Birro i P4 ikväll.

Han är helt underbar och lysande som programledare.
Kvällens tema var "vardagen" och vad den gör med oss.

Han gav oss bl. a följande, fullständigt lysande reflektion:

Märkligt hur allt förändras.
Det som var vardag för femton år sedan är högst 2-3 gånger om året nu.

Ikväll kom den, den fruktade meningen från Elsa vid matbordet:
-Men...jag tycker faktiskt inte om grönsaker.

Jag for direkt ut i en rungande argumentation liknande John  McEnroe efter ett dubbelfel:
-Säg inte så, Elsa! Så säger man inte. Grönsaker är nyttiga! Det vet du!

Sedan klappade jag mig på min kulmage:
-Se här så välmående pappas mage ser ut. Det är alla grönsakerna som pappa ätit, förstår du...

Det finns ett litet talesätt eller ordspråk som min sambo ofta använder sig av.
Detta talesätt är självklart lika lillgammalt som Sara och jag.

Hon brukar lite skämtsamt säga:

Fina grejer, sa Erik Gustaf Geijer!

Sug på den.

Geijer var som bekant född i januari 1783 i Ransäter, Värmland. Han var författare och poet tillhörande den sliskiga romantiken. Dessutom en stark förespråkare av nationalism, det var vid denna tid man satt på sin veranda och drömde sig bort till det storsvenska riket. Oftast i små samkväm inom det götiska förbundet, där Geijer var ordförande. Han var även ledamot av Svenska Akademin. Han var som synes väldigt konservativ men blev med tiden allt mer liberal, bl.a sägs han vara den som avskaffade slaveriet i den forna svenskprovinsen St Bartolomeus.
Han hade sannerligen många järn i elden men någon discjockey var han aldrig, vad jag vet.

Det finns det som tur är andra som är. En viss Clabbe, exempelvis.
Mycket talar för att någon om drygt 200 år kommer att hitta minst lika mycket stoff att berätta om honom.
Allt ifrån Ola & The Janglers till schlagers med bröst som svalar som häckar via Oppopoppa,  Rakt över disc, tv-reklam  och Idoljury.

Kanske blir Clabbe även förevigad genom ett eget litet ordspråk i framtiden. Det skulle väl vara något det.

Fina grejer madam, sa Clabbe af Geijerstam!

   
Geijer                                       af Geijerstam

Inlägget här inunder var inlägg nummer 777.
Således är detta nummer 778. Man måste väga släppa sargen och gå vidare.
Man kan inte köra på enbart säkerhet och symmetri.

Äntligen har jag fått klart för mig varför overall heter overall.
Skiten och smutsen fastnar ju överallt på den.



Detta är en gammal bild från februari, då Elsa var general Smuts.

Just nu får S-ledaren Mona Sahlin
många ohlyka förslag på hur
regeringsfrågan skall lösas 2010.

Kanske den text som bäst beskriver fosterlandet.

Stefan Borsch sjunger om lilla Lena som vaknar av att en liten pigg krabat pickar på rutan.
Schytts sjunger om Rut som har något märkligt under blusen.

Två texter. Två analyser.
Välkommen till Rimbloggen!

Tjalala...tviddelididi...kom hit om ni vill.
Så sjunger några fåglar i ett träd strax intill
**
Detta var avdelningen studentikos pensionärshumor, en av mina paradgrenar, kanske den enda.
Vet inte om det bör förklaras men det har med "adress" att göra. När jag plitat ner rubriken hörde jag dessa miserabla toner inne i huvudet.
Inställsam låt. Gärna framsjungen av Paul Skoog eller någon annan halvreligiös stackare.
Nåväl. Jag börjar om:

**

Det har kommit till min kännedom att Nonsensakuten på denna adress i dagarna har ettårsjubileum.
Kul som gräddglass!
Mmmmm..vänta. Skall bara gå ut till frysen..........................

Jag äter inte upp all glass. Barnen skall ha lite till på lördag, också.
Lite blandglass i ett 2-literspaket. Glassrester. Fragment av glass, kan man säga.
En ohelig allians mellan Big Pack 3-smak, GB:s Carte D'or och Sia:s Lemoncurdglass.
Jag vet. Jag borde skjutas.

Okej. Eller som Harald Treutiger (som numera kör någon typ av day-time-tv-variant av Bingolotto kallad Full Bricka på TV4 om eftermiddagarna) brukar säga:  Åååå-kääääääääääj.....
Full bricka. Låter som det man brukar ha framför sig på charterflyget.
I alla (fulla) fall:

ETT HELT ÅR MED NONSENSAKUTEN PÅ BLOGG.SE!

Det var den 12 november 2007 som jag började skriva inlägg enbart för denna blogg, sedan den 7 november hade jag dubbelpublicerat mig på denna och min gamla blogg.
Fördelarna är många, även om jag inte håller på med grafik och annat (utseendet är exakt detsamma då som nu, ingen sk  header, ingen byline, ingen obmonx, ingen santschill, ingen swirlbone eller vad nu allt sånt där lull-lull kallas i IT-världen.

Nonsensakuten är helt enkelt som jag. Blek och lite småtråkig, återhållsam och försynt men med en del infallsrika undantag, glittrande som små tomtebloss av inspiration och kreativitet i ett i övrigt grådaskigt landskap.

Jag vill tacka alla bekantskaper som trillat in under året. Lilla Blå, Herr Hill, Henry B, Mrs Li, Vita Brevis, Sparring, Pseudonaja och allt vad ni heter.

Tack för att ni följer med mig på resan. Och tack för att ni finns.

Först Barack Obama och nu Kalmar FF!

Detta är helt klart förändringarnas tid. Början på en ny och bättre era.

"Alla ni som fortfarande tvivlar på att Småland är ett landskap där allting är möjligt, som fortfarande undrar om gamla Kalmar FF-spelares drömmar fortfarande är vid liv i vår tid, som fortfarande ifrågasätter kraften i svensk bonnafotboll, ni fick ert svar i går kväll."

Jag tillhör den begåvade skara gentlemen som anser bärandet av hatt vara rejält eftersatt i detta sekulariserade och Idolfixerade konsumtionssamhälle som Sverige blivit.

Med ett nostalgiskt skimmer har jag sett mig själv gå omkring i ett annat land, i en annan tid...kanske 40-talets New York eller Chicago, bärande snygg rock och proper hatt. Tänkande tankar som betyder något, gnolande en liten tradjazzlåt.

Idag - på Fars Dag - (eller igår, rättare sagt) slog drömmen in. 
Av min underbara familj tilldelades jag nu en svart och fin hatt.



Frågan blir väl nu om jag är lika mycket Humprey Bogart eller Clark Gable som jag tror.
Om jag kommer att våga visa mig i dagsljus utan att bli utskrattad och om det helt enkelt går att ta sig fram i den här stan med hatt på huvudet, utan att bli totalt hånad och förnedrad. 

Frankly my dear...I don't give a damn.... 

Jag har ägnat kvällen åt en liten djupdykning ner i den svenska 60-talspopen.
Möt Lena som aldrig blivit kysst och Ann-Louise som känner sig lite ding-ding.

Just nu i Rimbloggen!

Hasseåtage satte glaset i örat 1974.
Själv har jag denna kväll vid åtminstone tre tillfällen lyckats slå mitt formgivna ölglas från Kosta Boda rakt in i toppen av en lerkruka som står bredvid mig här på skrivbordet.

Möjligen är jag lite dragen.
Krukan innehåller en blomma och har en diameter på ca 20 centimeter.
Krukans översta kant sticker ut något och det är denna kant jag ständigt snuddar med mitt ölglas, då jag lyfter detsamma för en inspirationsrik klunk under det att jag skriver världsförbättrande blogginlägg som det du just läst.

Sveriges absolut bästa radioprogram, P1 Morgon, firade sitt tioårsjubileum i morse.
Det hela är egentligen ganska enkelt. En morgonradio med nyheter, sport, debatt och analys.

För att få detta till stånd krävdes dock en mindre revolution inom Sveriges Radio där revirtänkande och tungrodda beslutsvägar alltid präglat verksamheten.
"Vad är nu detta? Skall Ekot ta fem minuter från vår tid? Skall Vetenskapsradion syckas upp i två delar? Skall Sporten vara hela fem minuter lång?""

Ungefär så gick snacket när samhällsredaktionen och Ekot tillsammans drog upp riktlinjerna till detta mastodontprojekt 1998. En flödesradio som dessutom saknade hallåman, utan som skulle sammanlänkas av en programledare.
Bara detta något helt unikt i P1:s historia.

Med BBC som förebild drog man igång försökssändningar med flertalet personer på plats som en längre tid fick torrsända det nya morgonprogrammet.

I samband med den svåra diskoteksbranden i Göteborg i oktober 1998 blev det dock skarpt läge för radion.
Plötsligt fick man anledning att sända nyhetsradio på riktigt med de personer som deltog i försöksverksamheten.
Detta blev förstås ett eldprov (ursäkta ordvalet) som visade att projektet nu var klart att lanseras fullt ut.

I november var det så premiär för det program som idag ter sig som det absolut bästa svaret på frågan: "vad är public service?".

P1 Morgon är public service. Ekots långa och fullmatade sändningar. De proffsiga programledarnas rappa intervjuer, Radiosporten, Vetenskapsradion, Ekonomiekot, Kulturnytt och SMHI.
Allt presenterat på ett sakligt och vederhäftigt sätt men ändå med värme och atmosfär.

De gånger jag lyckas höra vad som sägs (när inte ungarna överröstar sändningen) nås jag av en känsla av samhörighet. En känsla av att vara med och dela min morgon med Sverige och resten av världen.
Jag blir informerad och uppdaterad av proffs. Det är en skön känsla och jag känner mig redo att möta dagen.

Egentligen är det skandal att den s.k RadioAkademin aldrig (mig veterligen) belönat P1 Morgon med priset "Årets bästa morgonshow".
För det är precis vad det är.

Den här låten var min dotter makalöst förtjust i sommaren 2005, när hon knappt var ett år gammal.
Från en skraltig gammal kassettinspelning ljudande ur bilstereon hördes Good Old Fashioned Lover Boy (från 1976) och Elsa satt i sin bilbarnstol och trallade med i denna väldigt coola låt som påminner om pubjazz kombinerad med musiken från någon tvivelaktig varitéunderhållning, ett ofta återkommande tema i Queens repetoar.
Den väldigt svängiga inspelningen är från BBC:s Top Of The Pops.

 

Är det bara jag eller visst verkar det vara så att ett av barnens gosedjur börjar tro att han
är Bob Marley...?

Starring Sean Carroty som James Bond.

Vår rafflande enkätundersökning rullar vidare. Mannen på gatan denna gång heter Vidar Valtonsson, 43, boende i Vikingstad utanför Linköping.



Han samlar på vaktelägg och jobbar som landshövdingens personlige frisör.
Så över till frågorna. Vidar måste välja antingen-eller.

Mahatma Gandhi eller Hagge Geigert?
-Geigert har helt klart gjort mest för mänskligheten.

Anrik eller Arns rike?
-Är inte han Guillou lite anrik? I svensk kulturhistoria, menar jag...

Mandelblom eller Blåmögel?
-Blåmögel

Hålfot eller Richard Holbrooke?
-Vem var det som såg ut som en fot? Carlsson, va?

Piskrapp eller trappistöl?
-En saftig munk. Gärna med glasyr.

Lena Nyman eller Lotta Neumann?
-Då såg jag en stor jävla lampa...det var solen...Nyman, självklart.

Kondom eller plåster?
-Det kan ju variera efter var man har ont någonstans...

McCain eller McFeast?
-McFeast har minst fett, efter vad jag hört...

Siddharta Gautama eller Pär Nuder?
-Omöjligt att välja. Båda är bra på sitt sätt. Båda lär oss gå in i oss själva för att hitta sanningen, svaret på det vi söker.

Martin Svensson gör en oförlåtlig liknelse i låten Fiskar som viskar, Rimbloggens senaste inlägg.
Missa heller inte Alf Robertssons pekoral om Elvira Madigan strax inunder.

Välkommen in i Rimbloggen...

Äh..jag hänger ju inte med längre.

Här har jag gått i dagar och trott att den där Idol-Lars som kvällspressen skriver så mycket om var Lars Leijonborg.



Det är det ju inte...

Det känns lite som att Barack Obama tittat på den här filmsekvensen.
Utan att raljera kan man dock påstå att budskapet är tidlöst och orden lika viktiga idag.

När jag var liten brukade jag alltid fascineras av att vi alla lever våra olika liv precis här och nu...samtidigt.

Någonstans på jorden sitter just nu Madonna och gör...ja, vadå?

Och vad pysslar Björn Borg med just....nu? Ja. Det är frågan.

 

Det här är mina teorier om vad några kända svenskar gör just nu:

GÖRAN GREIDER - KAMMAR SIG MED EN ELVISP

MÅNS ZELMERLÖV - RAKAR SIG MED EN KÖKSHANDDUK

JAN MYRDAL - LÄSER EN SNUSKIG BOK

KAJ KINDVALL - RÄKNAR LITE SPRIDDA RÖSTER PÅ T.I FEAT.RIHANNA

REGINA LUND - MATAR SIN KATT VID NAMN STRAPPALUMOLOS

ADAM ALSING - ÄTER

CAROLINA KLüFT - SPELAR SKITGUBBE...NÄ, HON JOGGAR NOG...ELLER...DRICKER FANTA LIGHT...

Två sångare väljer att besjunga denna tunga, mörka månad.

Den ene har på sig en blå filtkavaj.
Han sjunger:

Och varje kväll,
var han så go och mjuk,
då värmde han min säng så varmt

Den andre har ganska långt hår och brukar sjunga såhär iförd kilt:

'Cause nothin' lasts forever
And we both know hearts can change
And it's hard to hold a candle
In the cold November rain


Två sångare som båda tolkar månaden november. Samma utsatthet. Samma känsla av vemod.
Samma kyla. Samma regn.

Det är svårt att hålla en ljusstake brinnande i regnet.
Teddybjörnar kan man däremot lita på.

De brinner bra om de dränks i bensin.

Jag är jublande lycklig och fullständigt överväldigad.
Man kan till en början inte tro att det är sant, att man får uppleva detta under sin livstid.

USA har valt en svart man till president.
En svart man som efter den 20 januari 2009 kommer att bo i ett vitt hus.
USA:s 44:e president; Barack Obama.



Jag tillhör dem som hela tiden förargats över människor som velat göra presidentvalskampanjen 2008 till en fråga om ras.
Obama är först och främst människa, varken mer eller mindre, har jag sagt.

Samtidigt kan man inte förneka det historiska i skeendet, att världens mäktigaste land kommit så långt i fråga om tolerans och liberalism att man idag har en afrikanskättad man som nyvald ledare. Helt otänkbart för 30-40 år sedan.

En seger för demokratin och en seger för mänskligheten, alldeles oavsett om Obama kommer att lyckas som president eller inte.

Jag hoppas självklart att han lyckas och att den 8 år långa republikanska eran nu är över - om inte för alltid så åtminstone för två ämbetsperioder.

Den tyska kvaliteten brukar vara på tapeten när man pratar om teknik och bilbyggande.
Bilar är de bra på, tyskarna. Rejäla fordon ihopmanglade av slitstarkt material och åratal av professionellt kunnande.

Det är lite värre med musiken. Lyssna exempelvis på programledaren Stefan Raab som i aktstycket här inunder, kallat Hadde Wadde Dudde Da?, levererar en febrig uppgörelse med landets alltför öppna sår, två förlorade världskrig, stukad självkänsla, efterspelet med ofrihet och fattigdom visavi blomstrande, osmakligt välstånd. Sytntetiska trummor och miljöfarligt hårspray,
Helmut Kohls fetma, Angela Merkels dåliga klädsmak, osäker och sur mage efter alltför många bratwurstar...allt finns med i låten. Håll till godo.

Så här ser de ut, de genomsnittliga republikanska väljarna.
Grisen får snällt vänta utanför vallokalen.

Ett brev utan svar är som en cykel utan kedja, därför antar jag den utmaning som givits mig av

Mrs Li

Utmaningen lyder som följer:
* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.
* Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

Okej. Sju saker om mig själv:

1. Jag har läst nyheter i radio med rinnande näsblod.
2. Jag föddes med grå starr, opererades the traditional way vid 11 års ålder, fick reststarr några år senare och genomgick en laserbehandling varvid de i ögat sittande linserna trasades itu (det var liksom tanken), varpå jag nu måste bära kontaktlinser resten av livet. Räknas som handikapp och jag erhåller därför linser gratis från landstinget. Tack för ditt skattebidrag.
3. Jag har delat taxi med Bengt Westerberg.
4. Jag skulle testa på att fasta för några år sedan och det enda jag då skulle äta var linssoppa som jag fann så vidrig att jag kräktes i tallriken. Fastan upphörde strax efteråt.
5. Jag har spenderat en hel vinter i ett lottarum tillhörande Ystads miltär. Detta trånga rum (utan element) blev min boning då jag jobbade med radio i samma stad. Stad å stad, förresten. Stationen låg typ två mil utanför på vischan. En natt gick takfönstret sönder och gick inte att stänga. Det var säkert fem minusgrader därinne. Fast det var kul ändå, på nåt sätt.
6. Jag har flugit luftballong. Trots att jag är höjdrädd. Väl uppe i luften drabbades jag av någon tvångstanke som gjorde att jag nästan ville kliva av och ta på rapsfälten nedanför. Det hela var en surrealistisk upplevelse.
7. Jag har bott i Karlskrona i tio år nu men hittills ALDRIG frekventerat ett nöjesställe som heter Piraten. Detta gör mig fullständigt unik i denna stad då det rör sig om kulturhistoria. Man bör ha sett hur det går till där inne, säger ryktet.
Träskor, skinnväst, drängfylla, slagsmål och Culture Beat. Skulle vara kul att testa nån gång men jag tror inte att jag riktigt vågar.

Slutligen...let's pass it on....jag skickar utmaningen vidare till dessa sju kulturinstutitioner:

Poppa Joe
Superdigital
Henry Bronett
Herr Hill
Eelin
Vita Brevis

och

Älskade dumburk

Det här är en bild från en s.k "swingstate" som kommit att bli så aktuell i det amerikanska presidentvalet.