Min sambo Sara har under en längre tid haft oerhört ont i sin ena arm.
Efter veckor av vånda och mitt (och andras) tjat tog hon kontakt med en privatklinik för ryggvård, eftersom hon misstänkte att det kunde vara något med ryggen.

På denna klinik konstaterades det snabbt att Sara lider av s.k musarm.



Istället för en remiss till landstinget erhåller Sara istället snabbt numret till en läkare som skall ge henne en cortisonspruta mot inflammationen. Det är lite som Seinfeld, när han talar om läkarrekommendationer.
"Please try my guy, I promise you; he's the best..."

Sara återvänder med enbart en lapp med ett telefonnummer till en privatpraktiserande läkare som är mycket, mycket upptagen, har hon fått veta. Det är rena turen om han svarar när du ringer, har det hetat.

Sara ringer. Och får faktiskt svar direkt.
-Hallå...viskar en röst.
Sara lägger fram sitt ärende.
-Du får komma ikväll, viskar mannen tillbaka. Klockan 19.00
-Eh...jag börjar jobba kl. 19.
-Okej (alltjämt viskande), kom kvart i sex.
Sedan nämner han adressen.
-Är det portkod?
-Nej. Ingen portkod. Knacka inte. Bara öppna dörren och vänta, säger mannen återigen viskande.

Sara blir skitnervös. Vad är det här för nåt?, undrar hon. Varför viskar han? frågar hon sig.
Något svar lär hon inte få. Timmarna går och hon beger sig till den nämnda adressen.
Det visar sig vara en helt vanlig lägenhet. Tämligen dämpad belysning. Hon möts av en hall som skall tjäna som någon typ av väntrum. Hon hör röster från ett angränsande rum.
Vid väggen står en påslagen tv som visar Glamour på TV4 Plus på relativt hög volym.
En klocka tickar.
Scenen skulle kunna vara iscensatt av David Lynch.

Slutligen kommer den viskande doktorn ut. I vit rock, som någon slags garanti för sin trovärdighet.
Hon visas in till hans läkarrum (andra dörren från hallen) där det är mycket, mycket ljust.
Rummets prydnad och absoluta blickfång är ett glasskåp med en mängd kliniskt rena, medicinska instrument av metall.
Bilder av Laurence Olivier i Marathonmannen flashar förbi Saras inre medan hon ombeds att snabbt ta av sig sina kläder.
Eller åtminstone tröjan.
Sedan går det snabbt. Han tar hennes personnummer, skriver på en lapp, förhör sig om ärendet, rusar ut en stund och återvänder sedan med en spruta som enligt Sara var "gigantisk".
Hon får sin kortison. Eller det hon hoppas är kortison.
Sedan är det över.

-400 spänn, säger mannen. Nu inte lika viskande som tidigare.
-Tar ni kort?
-Nej, nej, nej...

Istället börjar han med darriga händer skriva ner sitt bankgrironummer med små, små darriga siffror på en avriven bit kollegieblock.

Det var tydligt att besöket var över.
När Sara lämnade lägenheten såg hon en krum liten herre sitta i hallen, tittande på Glamour.