En av de vackraste låtarna från sista studioskivan Innuendo 1991.
Don't try so hard, heter den.
Stämningsfull, suggestiv, gripande.

 

Kan inte blogga nu.
Håller på att betala räkningarna. Stressar. Går på föräldramöte. Sorterar papper. Skickar brev till Försäkringskassan.
Cyklar en del. I motvind.
Mycket med jobbet....

Å så kollar jag The Office-DVD-boxen som Sara gav mig i present...

Återkommer. När vinden har vänt.

Det finns så olika sätt att fira in helgen.

På väg hem från jobbet idag passerade jag och cykeln en busskur.
Där inne satt en man (modell lodis). Han hade skägg och toppluva.

Desperat försökte han knyckla ut en gammal ihopskrynklad ölburk med hjälp av en pinne.
Nu skulle det cashas in.
Det är ju lönehelg, gudbevars...

Vill ge en stor kram och ett saftigt erkännande till min sambo som just nu jobbar både dagtid och kvällstid.
Senaste dygnet i 18 timmar.
Den kvinnan är enastående och helt unik.

Hon drar ett tungt lass nu, min sambo. Hon är värd all kärlek och uppmuntran.

Efter drygt fem veckor på nya jobbet, lyckades jag i eftermiddags få HELA personalgruppen (på vår avdelning) att skratta.
Inget skämt. Ingen ironisk utläggning. Ingen begåvad analys späckad med s.k "wit".
Ingen ordvits, ingen fräckis.
Ingen anekdot.

Det enda som krävdes var en liten, jävla mugg med lankigt Selectakaffe.
Du vet sådana där muggar av papp som rymmer knappt en deciliter kaffe.

Det var en sådan jag hade, stående framför mig på bordet. Under ett samtal med en kollega, känner min kropp att man kanske skulle ta sig en kopp java. Handen rusar fram mot koppen, men eftersom den väger knappt ingenting glider liksom koppen framåt utmed bordsskivan, till bordsskivans slut.....varpå den välter med sitt tämligen heta innehåll...som sedan landar mitt över mitt skrev.

Det blir en gigantisk fläck av kaffe, över gylfpartiet på mina byxor, under grenen och en bit upp över häcken!
Det ser ut som om jag kissat ner mig...tja, den bruna färgen kanske också skvallrar om ytterligare aktiviteter.
Alla viker sig dubbla av skratt, jag står i mitten och är faktiskt ganska cool, som om jag visste redan innan det skedde, vartåt den här eftermiddagen skulle barka...

Med en lätt haltande gång, icke helt olik Dr House, tar jag mig sedan tillbaka till skrivbordet, ackompanjerad av mina medarbetares muntrationer och elaka fnissanden.

Jag tror att jag nu har brutit isen.

Shit...det är precis som i hockey.
Vad man kan kalla för "offensiv zon"...

Tankelek:

Tänk om Beatles inte alls kommit från Liverpool, utan istället München.
Varit fem stycken och breakat på 80-talet.
Haft en fascination för axelvaddar, bikinibrudar, hårspray och blanka sportbilar...
Istället för George, John, Paul och Ringo hetat coola saker som Heinrich, Jörg, Klaus, Helmut och Franz.

Ja, då skulle de låta så här:

Kvicksilvret stod på blott tio grader plus när Björn Hellberg vaknade.
I farstun var det ännu kallare. Faktum var att ett par flugor åkte skridsko på den tallrik mjölk som tillägnats katten.
Mjölken frusen, Hellberg tvär. "Nu blir tennisoraklet gramse. Jag längtar så till Melbourne och en sprakande tresetare, gärna med Nadal."

Sedan sa han: "Värme är dem gamlon bäst" och tillade sorgset:
"Jag åker, sa gåsen, då räven sprang med henne till skogs".

Man har ju arrangerat ett antal mer eller mindre lyckade tävlingar i radion genom åren.
Jag har tidigare berört ämnet här.

En gammal kollega påminde mig bloggledes häromdagen om tävlingen "Vad har praktikanten i munnen?".

När den introducerades sa jag (mest för att verka ekivok och burdus) att den hämtat sin inspiration från Monica Lewinsky.
Den gick ut på att en av radions praktikanter (i detta fall Skägg-Martin) fick sjunga en trudelutt med någonting i munnen.
Vad som helst. En penna, en tidning, Bonniers Läkarbok, spaghetti eller häftstift. Grejen var sedan att lista ut EXAKT VAD Martin hade i munnen.

Man kan säga att det rörde sig om en utveckling av en tidigare tävling kallad Tandkrämsbubbel där man skulle lyssna efter vilken låt programledaren sjöng med tandkräm i käften. Allt lät som Plura.

Så kom inte och säg att den kommersiella radion inte bidragit till att höja den kulturella nivån i det här landet!

Min kusin Patrik har alltid haft en jävla tur. När vi var små och det var chokladlotterier eller andra tävlingar var det alltid han som lämnade stället med minst en jättekanin i plysch och fem polkagrisar som pris.

Själv vann jag ingenting.
Ärligt talat är det ganska få tävlingar jag vunnit.
Tills idag.

Peter Barlach meddelar att jag vunnit i hans bloggtävling Gissa trubaduren. Jag var en av de som identifierade Caj Karlsson, sittande på Hasslö. För detta kommer jag att rikligt belönas. Tack.

Nu till min tävling. Nedan syns två bilder. Den ena föreställer en kvinna från Burma, den andra fågeln Blåmes (på engelska blue tit (som alltså inte är klämda kvinnobröst).
Frågan är - vilken är vilken?

BILD ETT:




BILD TVÅ:

...återfinns nu i Rimbloggen som haft en aktiv afton.
Dels handlar det om en kille som kroppsligt attraheras av en sommarkänsla.
Sedan var det sköningarna i Streaplers som sökte en viss Ma-Ma-Maria.

Slutligen Patrik Isaksson och den goda smaken.

Välkommen in i Rimbloggen.

I hissen till vårt hus finns en spegel, så att de boende kan kolla löständernas placering, om havregrynsgröten fastnat utmed hakan eller om den rutiga kepsen hamnat på sniskan.

Tittade på mig själv i denna spegel häromdagen och höll på att få en chock.
Visserligen har jag känt till att jag börjar bli gråhårig men hallå....inte SÅ DÄR jäkla gråhårig. Snabbt går det.
Troligen kommer jag att se ut som Ernst Kirchsteiger lagom till nästa sommar...

Ack ja. 34-årsdagen närmar sig.
Skit.

Normalt innan jag närmar mig födelsedagen brukar jag mentalt kalla mig själv för den ålder som står på tur.
Ett exempel: Redan som nybliven 32-åring viskade jag "33...33...33..." som ett mantra så att man skulle vänja sig.
Efter ett tag sa jag siffran högt. Det kändes bra. 33 är en skön siffra, symmetrisk och vacker.

Trettiofyra, däremot. Nja....

Det är lite som Per Myrberg sjöng en gång i tiden: Ja, nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort. Nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort...

Antagligen måste man vara minst 34 år gammal för att överhuvudtaget göra en sådan association.
Svensktoppslåtar...
Tragiskt.

Kollade runt lite ikväll i min gamla blogg. Letade efter vad som skrevs för exakt ett år sedan, sådant roar mig.

Det visade sig att det gått ganska exakt ett år sedan den unga programledaren Eva Nazemson fick sitt internationella genombrott.
Och vilket break sedan.



Inför 200 (högst) förvirrade tittare av TV4 Plus gameshow Nattliv kräks hon live och blir därefter en av de mest nedladdade kvinnorna på YouTube. Vad ger du för den, Schyman?
Efteråt skyller hon på mensvärk.

Det roliga när man ser klippet (en av tusende versioner) är ju att hon låter skånsk i början. "Jau...hallauu?" säger hon.
Då vet vi det.
En upplänning som försöker hålla tillbaka en spya och prata samtidigt låter skånsk.
En bra lärdom att ta med sig ut i verkligheten.

Nu är dock Eva Nazemson (Vem är Nazem?) inte ensam om denna bedrift, att spy i direktsändning.

Sveriges Radios Ekoredaktion bevakade idag det brittiska Labourpartiets kongress i Manchester.
Av reportern beskrevs premiärminister Gordon Brown som "blek och samlad".

Jag chockades svårt när jag hörde detta. Blek och samlad???

Han som är en sådan festlig och färgstark filur.
Lite som en påfågel.


Så här ser han ut när han vaknar bakis och verkligen längtar efter en kopp Earl Grey.
Frågan är om det inte är Gordon själv som är Earl Grey.

Nonsensakuten kan som första blogg i Sverige (en kille i Peru hann före) avslöja ansiktena bakom många av de makalösa  klassiker som Gyllene Tider förpestat nationen med.
Här är de kvinnor som inspirerade Gessle & Co när det begav sig:

HON VILL HA PULS (Margit jobbar som sjuksköterska och ses här ta pulsen på Kenneth. Dr Terje Hagby tittar på)


FLICKAN I EN COLE PORTER SÅNG (Makayada lever nu ett tillbakadraget liv med kaffe, bingo och gamla nummer av Rekordmagasinet)


MARIE I VÄXELN (Heter Schütt i efternamn och uppges lida av en viss tinnitus på vänster öra)


FLICKORNA PÅ TV2 (Av dem återstår bara en; Laila Dysselmann. Och hon betalar inte sin tv-licens, ryktas det)

Detta är en unik bild föreställande Elsas rum HELT nystädat utan EN ENDA leksak på golvet.

Barnen leker "promenad med vovven".
Lägg märke till två saker: Hundkopplet är egentligen ett leksaks-stetoskop och sladden i bakgrunden emanerar från en vit gammal Volta.

Nonsensakuten har blivit medlem på YouTube, vad nu detta kan bero på men så är det.
Har inte tankat in nåt själv, vet ej hur man gör (kan knappt bre en macka) och har heller inget att spela upp till allmän beskådan.

Det som stör mig är istället de rekommenderade videos som YouTube anser skulle passa mig.
Jag fattar ingenting.
Just nu vill man att jag (speciellt jag) skall kolla på

Dr Alban-This time I'm free FREE UP MOTHERLAND WE GO FREE AFRICA FREE UP THE HUNGRY YOUTHS IN THE PLACE RWANDA !!! Peace everybody.

och...

Miami Sound Machine - Bad Boy

Det händer ganska ofta att jag, vid middagsbordet, pratar på om diverse putslustigheter med hjälp av mer eller mindre acceptabla ordvitsar, utan att vare sig Sara, Elsa eller Ville lyssnar eller ens visar att de bryr sig.
Jag sitter där som en gaggig åldring vid kortändan av bordet och kommenterar oväsentligheter.

Som häromveckan, då S varit med barnen på biblioteket för att låna nya ljudböcker till E.
Innan middagen hade jag sett att en av skivorna var Emil och griseknoen, denna barnboksklassiker, oefterhärmligt inläst av Astrid Lindgren själv.

Plötsligt sa Elsa:
-Jag kan prata småländske....precis om Emil.
-Ja...jag såg att mamma lånat Emil och griseknoen, sa jag. Och fortfor helt uppe i varv:
-Du skall veta Elsa att precis den sagan hade pappa när han var liten. Fast då fanns det på något som hette kassettband. Åh, den är ju så bra. Fast det är synd om både Emil och griseknoen då när de äter av dom där körsbären som är dåliga. Fast Alfred - han...drängen du vet...han är ju så snäll så snäll mot Emil och tar hand om honom när han mår dåligt...och nu är ju säkert ljudet mycket bättre, du vet att de där kassettbanden var lite brusiga fast det fanns nåt som hette Dolby. Nu glider jag från ämnet kanske men...som sagt. Nu är det ju digitalt remastrade inspelningar....

-TYSTNAD-

...och det är ju bra...
Sedan tillägger jag lakoniskt:
-Då kan man liksom höra när Emil kräks i digitalt remastrad version...hur han liksom hulkar....

Därefter hade jag definitivt tappat tråden.
Och min familj verkade konstigt nog ha tappat aptiten.

Denna vecka, Doing alright från bandets första skiva som kom 1973. En ganska annorlunda Queenlåt, väldigt sfärisk och finstämd med inslag av folkrock, kan man tycka. En av mina favoriter. Coola bilder att titta på också.

 

Tag tre. Betala för två.
Vi har just nu ett oslagbart erbjudande i Rimbloggen.
Inte nog med att du får Midi.
Du får även Maxi.

Och banne mej om du inte får Efti, som grädde på moset.



Välkommen in.

Åter en skröna om Elsas mjuka kramdjur; Vovven.


I morse på väg till dagis:
-Pappa! Vet du...om man är allergisk så kan det börja klia och så kan man bli blöt i näsan och så kan man hosta och så.
-Eh...ja, det stämmer. Pappa är ju allergisk. Mot vissa pälsdjur. Och AIK:are med sånt här bakåtslickat hår..fast mest pälsdjur. Katt. Fast den katten vi hade tidigare, det var ju så bra med honom för hans päls var ju inte så farlig. Men annars är jag mycket allergisk mot katthår. Det börjar klia i ögonen och jag får svårt att andas.

Efter en kort paus:

-Pappa! Vet du vem som också är allergisk mot katter?
-Nej, berätta.
-Vovven!

Jag och Sara älskar Danmark.
Ett makalöst trevligt land med god öl, onyttig mat och en avslappnad "who gives a fuck"-mentalitet.

I somras fick vi tillfälle att spendera några härligt soliga dagar i Köpenhamn, denna Nordens bästa huvudstad.
Genast när Sara kommer till Danmark frågar hon efter två saker; pingvinlakrits och apelsinjuicen SOL.
Själv börjar jag snegla åt diverse pubar och bagerier.
När Sara läser om hotellets olika faciliteter i den informativa broschyr som rummet tillhandahåller, låter det som när en full norrman läser på sitt modersmål.
Sara (som kommer från mellansverige) har svårt att uppfatta det som danskarna säger och som redan nämnts har hon svårt för fraseringen men påstår i alla fall att hon begriper danska i text, dvs det skrivna språket danska.

Döm då om min förvåning när vi efter ett antal öl på ett antal olika ställen slagit oss ner vid Kongens Nytorv, en solig eftermiddag i augusti och Sara säger:
 -Vad bra det är att man skyltar så tydligt med vägen till sjukhuset!
Jag tittar undrande på henne. Sedan frågar jag vad hon menar.
-Ja, alla de här skyltarna som det står Ensrettet på.
-Vad är det med dom? undrar jag.
-Ja, de visar väl vägen till närmaste lasarett.
-Öhh...nej.
-Inte? Vad är det då?
-Du skämtar, va?
-Nej. Säg!
-Enkelriktat! Det betyder enkelriktat...trodde du att..vadå...att det var vägen till lasarettet?
-Ja. Jag tänkte att det är väl ganska bra med sådan information i ett land där man snabbt behöver läkarvård. Jag menar; man äter fet mat, dricker för mycket öl och vin, röker ständigt och gillar att ta det lugnt...självklart måste ett sådant lands myndigheter hjälpa medborgarna på traven genom att visa dom närmaste väg till hjärtintensiven.
Det är ju jättelogiskt.

Efter uppemot tusen kreativa, nyskapande och fantasifulla inlägg kommer nu äntligen ett inlägg helt utan udd.
Ett inlägg som kännetecknas av fantasilöshet, otydlighet och ambivalens.

Så här ligger det till: Vi har tvättid ikväll. En jävla tid att tvätta på; fredagkväll egentligen men så ligger det nu till.
Förvisso. Som Bildt skulle skriva.
Det är nu inte bara tvätten som gäller ikväll. Jag skall även städa toaletten. Laga två pajer. gå ut med soporna och dricka några glas vin.
Sara jobbar.
Vi har varit lite förkylda, nästan allihop. Barnen är småsnuviga och Ville var vid lunchtid något febrig,
Har haft beläggningar på tungan (nu närmar vi oss kanske udden...) och känt mig krasslig i halsen.
Är dock på bättringsvägen.

Just det. En sak till. Sara lånade Riket II av Lars von Trier i veckan. Den är ju en höjdare.
På tal om danskjävlar planeras ett (förhoppningvis mer träffsäkert) inlägg på detta ämne inom kort.

Det är drygt elva grader i luften på morgonen när man sitter på hojen på väg till jobbet.
Man förbannar sig själv för att man visserligen dragit på sig en långkalsong men samtidigt glömt både vantar och mössa hemma.
Dessutom borde man ha en tjockare jacka, det funkar inte längre med kavaj och långärmad tröja, huttrar man för sig själv.

Det är i detta ögonblick man möter icke en utan TVÅ herrar som cyklar i motsatt riktning.
De har  kortärmat och shorts på sig...

Min absoluta favoritfilm. Så fin, så varm, så vackert filmad. Så klassisk.
Mandomsprovet från 1967. Dustin Hoffmans genombrott. Här med en av de bästa scenerna:

I lördags förmiddag satt jag vid köksbordet när jag hittade en lapp med tydligt textade instruktioner (ett av de sätt jag och Sara kommunicerar på...).
Förstrött lyfte jag blicken och såg på sambon.
-Är det här om maten, eller?
-Ja. Där står exakt vad som skall göras...
-Okej. Vad blir det?
-Söndagsstek....
-Eh...men det är ju lördag idag...

En paus infaller sig. Sara säger med sarkastisk röst:
-Fan, McCain skulle ha blivit skitstolt över dig. Här håller vi minsann på traditionerna. "Äta söndagsstek på en lördag, nej se det går inte för sig"...idiot! Det kallas söndagsstek...

Det enda jag ville klargöra var vad  lappens instruktioner  gällde. Eftersom Sara alltid är ute i god tid  och varsamt aktar sig för improvisationer,  var jag övertygad om att det gällde söndagsstekens förberedelser ett helt dygn innan, så att säga.  
Steken blev god.
Vi åt den i lördags.

Det tycks vara en naturlag att småbarn är pigga och vakna, uppe med tuppen och väljer att stimma omkring klockan 07.00 en lördagsmorgon, istället för att välja det rimliga alternativet; att ligga och dra sig till klockan 10.00.

Men hämnden är ljuv.
Något säger mig nämligen att saker och ting förändras över tiden.
När mina små ligister Elsa och Ville hamnar i de yngre tonåren, tror jag mig veta...eller misstänker åtminstone skarpt...eller..lever i alla fall på en förhoppning om att de vill vila ut på lördagar och söndagar.
Eventuellt vill de inte gå ur sängen förrän framåt elva.

Det är då jag kommer in. Med min nyinköpta cymbal från ICA Maxi:s leksakavdelning.
Jag skall ha en sån där trumma på magen också, som killen i Blecktrumman.
Sedan skall jag kamma mig som Brasse Brännström och hoppa in i min 70-talistiska Sverigepyjamas under det att jag öppnar dörren till barnens respektive rum och slår på trumman...varpå jag sedan vrålar:

ÅÅÅÅÅ VAD DET LÅTER BRAAAA....DET ÄR TJOFFET I O:ET SOM GÖR DET...BANG TJOFF BANG TJOFF BANG BANG TJOFF ÅÅÅ VAD DET LÅTER BRA...DET ÄR O:ET I TJOFFET I SOM GÖR DET!!!!!!!

Genom Lasse Holm, via Haakon Pedersen skulle man kunna säga att Giacomo Puccini just nu avhandlas i Rimbloggen.
Välkommen in...

Just nu i Rimbloggen analyseras dansbandet Jigs intagande Svensktoppsklassiker Min jojo.
Man kan säga att det både går upp och
                                                                      ner.....

Om du - i likhet med mig - gillar det här besöker du självklart också Lilla Blå Bloggen.

Dags att kolla samtidstempen och vem är bättre lämpad att besvara vår enkät än Samuel Jetson, veterinär?


Att vakna harmynt eller att somna med fläskläpp?
-Då vill jag nog helst somna med fläskläpp...

Collegetröja eller collien Lassie?
-Jag som trodde tröjan var gjord av colliepäls...

Henrik S Järrel eller diskbråck?
-Är det inte Clabbe som har diskbråck?

Ulan Bator eller Kitty Jutbring?
-Vem?

Gudrun Schyman eller Cruella de Vil?
-Är det inte samma person?

Kakaosmör eller tweed?
-Jag brukar klä mig i tweed ibland. När jag inte jobbar.

Hotel Absalon i Köpenhamn eller Red Light district i Amsterdam?
-Återigen...vad är skillnaden?

Okej...sista frågan...uppstoppad bäver eller uppstoppad BH?
-En bäver vill jag inte stoppa upp. Inte nånstans...

Det står ett antal Selectaautomater på jobbet.
Självklart har dessa kantiga maskiner av glas, plåt och plast blivit mina nya vänner. Tursamt nog håller automaterna käften till skillnad från kaffautomaten vid min förra arbetsplats.

Man kan genom några enkla knapptryckningar få nästan allt; kaffe (eller nån typ av brunaktig vätska i alla fall), frallor, choklad, läsk, glass, Findusrätter, godis och chips mm....

Exempelvis grillchips som jag förgyllde fredagseftermiddagen med.
Efter att jag vräkt i mig en liten påse samlade jag upp de små, små chipsbitarna och tillhörande smulor i den kopp kaffe jag just druckit ur.

När fikapausen var över tog jag mig en liten påfyllning, att liksom njuta på vägen...jag tog kaffet i den kopp jag redan hade i handen. Miljövänligt, tänkte jag,

Äckligt, kom jag senare fram till då de små grillchipsbitarna liksom flöt omkring i kaffet likt...ja, vad skulle Peter LeMarc liknat det vid....drivved?

Fan vad Anne-Lie Rydé var bra en gång i tiden....

Sjätte bilden plockad från den plötsligt maktdelande och väldigt, väldigt solidariske statsmannen Robert Mugabes privata  familjealbum visar hur det såg ut när unge Robert i skolan fick reda på att det finns ett styrelseskick kallat demokrati.


Han uppges ha blivit så perplex att han genast inhandlade en militärmössa i leopardskinn, att bära vid festliga tillfällen.

Jag som bara trodde att det drabbade kor...

Skrev tidigare om den 60-åriga kvinnan med Rock Against Ass-texten på ryggen.
En anonym kommentar säger att det handlar om en låttitel.
Kan så vara. Norska rockbandet Turbonegro gör här en låt kallad just Rock Against ass.

Vetskapen om detta förtar ändå inte det häpnadsväckande mötet med Freivaldskopian...cool luvtröja.
Var beställer man den?

Denna vecka visas åter prov på vilken begåvad låtskrivare trummisen; Roger Taylor är. Den mäktiga och svulstiga Drowse är en riktig liten pärla, plockad från albumet A Day At The Races 1976.

 

Jag såg något väldigt märkligt inne på ICA Cityhallen härom veckan.
Framför mig i kassakön står en kvinna i 60-årsåldern. Hon ser ganska exakt ut som Laila Freivalds bortsett från ett par avvikelser; hennes hår är grått istället för gult, hon är alls inte lika lång och väger troligen 20 kilo mer.
Annars är det på pricken. Samma ansiktsform och samma runda glasögon.

Det som gör att mötet med denna kvinna ens hamnar i bloggen är den klädsel hon valt.
Dels har hon ett par camouflagebyxor och dels är det det här med jackan.

Kvinnan bär en helsvart parkas med tillhörande luva (nedfälld...)
På ryggen står det med vita bokstäver (nästan samma typsnitt som Absolut Vodka): ROCK AGAINST ASS

Min fråga blir nu:
1. Är detta något hippt klädmärke som jag missat?
2. Är tröjan reklam för något typ av evenemang...i så fall;  vilket? Rock against ass?  Vad händer på en sådan manifestation?
3. Är alltihop bara en ironisk ploj?

Ja, egentligen är de ganska lika.
1988 sjöng Uffe Persson låten Nästa Weekend i Melodifestivalen.
En text som sorgfälligt berör ämnet saknad och koreografi som saknar sorg...

Just nu i Rimbloggen...

Lyssnade till två svala snubbar i P1 ikväll.
Det handlar om programledare, eller snarare nyhetsuppläsare som knappast någon vet namnet på men som just därför förtjänar en liten eloge.

Dels är det den coole Tommy Fredriksson i Ekonomiekot. Han har ett helt eget tilltal, låter nästan lite som om Jerry Williams rullat in med sin hoj för att läsa det senaste om händelserna på Nasdaq-börsen.
Fredriksson har en choosefri och väldigt avslappnad stil, exempelvis brukar han säga "spänn" istället för "kronor" och detta i självaste P1.
Tiderna förändras, Jerring snurrar antagligen i sin grav emedan han kommenterar sin egen aktivitet "Oj oj oj oj...som han snurrar...en enastående prestation!"

En annan gigant i vardande heter Kenneth Range och jobbar på Radiosporten.
I kvällssändningen i P1 hade han gjort det till en grej att rimma efter två inslag, detta då namnen på reportrarna och de som intervjuats råkade passa för rim.
Så här sa han bl.a:

"Lars Lagerbäck är svensk förbundskapten, reporter var Linn Nensén"

Klockrent. Radiosporten borde rimma mera, jag vill höra fraser som

"Zlatans tånagel är fortfarande öm, eller hur, Ralf Edström?"...

eller kanske..

"Ett pojklag i Skellefteå har mist sin samlingslokal på grund av obetald hyra, över till dig; Paul Zyra!"

Alternativa titlar till detta inlägg kan vara PROPPEN GICK UR eller NU BLIR DET INGET PARALYMPICS FÖR MIG.

Skrev igår om min partiella dövhet, det att jag varit så gott som döv på ena örat sedan i torsdags. I kväll lyckades jag äntligen få tillbaka min hörsel.
Det visade sig nog vara en vaxpropp (kombinerat med en nysning och åtföljande övertryck) som orsakat dövheten.

Efter nästan en vecka med denna åkomma förstår man vilket helvete det måste vara att vara hörselskadad. Speciellt drabbande är det ju om man som undertecknad ständigt försöker sig på att vara kvick och fyndig.
Tanken hänger med men inte kommunikationen. Man sitter som Mrs Richards i Fawlty Towers och ropar förvirrat: What? What? What did you say? Sorry? Pardon?

Dessutom är min hypokondri inte något som underlättar sådana här tillstånd. Tvärtom.
Igår gick jag in på www.netdoktor.se och sökte på "öronsus".

Dumma mig. Varför gör jag sånt? Det räckte med att läsa tre rader om "godartade svulster" (och ännu värre) "elakartade svulster på hörselnerven" innan jag satt där och skakade tänder, livrädd och totalt uppgiven.
Nu verkar det dock som att det direkt överhängande hotet är över.

Visst. Jag erkänner. Det är jag och Woody Allen. Vi är ganska lika.

-Vart tog Hut vägen?
-Va?...nä, Hut gick hem.

Först in med det rätta svaret denna gång är 43-åriga Siv Smeckjärn från Vänersborg.



Siv är väldigt aktiv, har adopterat fem barn och bor tillsammans med en ihopklämd pekingneser som lystrar till namnet Olle.
Hon är medlem i femton olika föreningar, varav de mest kända är Fjollhästarnas Riksförbund, Läspande Lesbianer som handlar på Lidl och Centerns Ungdomsförbund (hon sägs vara landets äldsta medlem).
Sin hurtiga och något stressande livsstil har gett henne smeknamnet Inten-Siv.

Madame Smeckjärn är helt på det klara över frågan, däremot säger hon sig ha lite problem med svaret.
Hon vågar sig ändå på en gissning som lyder: "Hängröven!"

Detta är ju helt korrekt, Siv!
Det var ju hängröven som skilde kejsar Theodosius i Rom från hans ståthållare i Norditalien; Aurelius Ambrosius, på 380-talet e. Kr.
Theodosius hängröv väckte stor uppmärksamhet när han läste upp olika dekret, medan Aurelius Ambrosius knappt ens kunde sitta på sin rumpa. Det är därför som han alltid avbildas stående i helfigur.
Det gick även ett rykte att Ambrosius en gång faktiskt sålt sin häck till en tvätterska i Nubien. Dock finns detta inte vederlagt i några historiska källor.

Grattis, grattis Sivan! Vi skickar dig ett kvadratiskt ljumskbråck i bävernylon. Kommer med posten.

Vi är framme vid den femte bilden, plockad från Zimbawes egen lilla festprisse; Robert Mugabes familjealbum.

Denna bild skildrar Robert spelande schack med sin lekkamrat Ronda. Flickan växte sedermera upp och blev politiskt subversiv och följdriktigt deporterad ur landet. Ingen vet idag vart hon håller hus. Kanske New York.

Att Robert fuskade i det schackparti som här spelas är väl varken någon överraskning eller hemlighet.

I morse vaknade Björn Hellberg med tandkräm kvar i munnen. Han kände sig mätt och lite kymig, när han desperat kämpade, för att få bort tandkrämen ur sin ansiktsbehåring.
Björn satte sedan fötterna i morgontofflorna och yttrade på ett smått bubblande sätt följande sentens:

"Kommer det bara an på skägget, så kan bocken predika. Den som slaktar mer än han kan salta sitter där med sura stekar"

Dags för en liten minienkät så att vi vet hur landet ligger. Först ut är Regibald Sterling, 62-årig vakt i London:


Skörbjugg eller latex?
-Skörbjugg har vi i min släkt.

Hamstrar eller Drottningens tvålkräm?
-Är inte det samma sak?

Fyllekörning eller arbetslöshet?
-Man skall vara nykter när man kör till jobbet.

Filip eller Fredrik?
-Självklart Fredrik.

Center eller Plopp?
-Plopp, alla gånger

Chardonney eller Malena Ivarsson?
-En kall Malena som sedan dekanteras...

Har gått omkring i fem dagar nu och varit partiellt döv, håller på att bli vansinnig!
Det slog lock för ena örat (det högra om någon undrar) i torsdags morse och sedan dess har min hörsel varit gravt nedsatt.

(Nedan följer ingånde detaljer som kan hoppas över, om man äter frukost eller annat):

Det gör inte ont i örat, det är troligen ingen vaxpropp då jag droppat rikligt med Revaxör i skiten...har försökt med tryckutjämningar och att hålla för näsan vid nysning men inget hjälper.
Igår började örat susa lite lätt men som sagt...det gör inte ont.

Eftersom jag är hypokondriker (självklart...alla stora konstnärer är hypokondriker...) planerar jag att gå till doktorn tämligen snart om inte denna åkomma upphör.

Aaaaaaargh!

Den 5 september 1946 föddes Freddie Mercury.
I år skulle han med andra ord ha fyllt 62 år.
Som en liten hyllning och manifestation kommer här Those Are The Days Of Our Lives från bandets sista studioplatta; Innuendo 1991. Den här låten sjöng Freddie in kraftigt försvagad av sjukdomen AIDS. Varje gång jag hör den blir jag en aning rörd. Den är väldigt fin och ömsint. När skivan var ute i butikerna under våren 91 hade Mercury inte många månader kvar. Han dog den 24 november.
Detta var också den allra sista låten jag spelade på Radio Match innan jag (och stationen) somnade in (eller ja...jag somnade inte men...ni fattar...)

Återigen en ny analys i Rimbloggen.
Denna gång av Ken Rings klaustrofobiska alster "Känslan av ett väntrum".
Franz Kafka, släng dig i väggen. Detta är verkligt krypande och mystiskt....

Åter dags att ta en liten kik i Robert Mugabes familjealbum.
Denna gång en ganska ovanlig bild. Den togs när lille Robban fick hjälpa sin mor att baka pannkakor.
Oturligt nog landade en ansenlig mängd vetemjöl i fejan på Mugabe.

Började läsa boken Leva livet av Armistead Maupin för ett tag sedan. Rolig och underfundig förvisso men inte tillräckligt engagerande, har jag märkt.

Trist.

Jag fick en del fina tips av er gällande läsning, ja Lilla Blå, jag skall ta tag i Mons Kallentoft senare till hösten men nu har jag kommit in i ett sug efter facklitteratur, något som händer mig titt som tätt.
Jag älskar historiska böcker, gärna politiska eller böcker om diplomati. Så tråkig är jag.

Som av en slump hittade jag en bok om Sveriges utrikesminister Christian Gunther (hur fan skriver jag tyska y...?), mannen som  var samlingsregeringens utrikespolitiske strateg under andra världskriget 1939-1945.
Boken - som jag just påbörjat - är skriven av journalisten Henrik Arnstad och verkar vara väldigt underbyggd (förarbetet tog honom elva år) samt ytterligt välskriven - han har en skön distans och ett stunsigt språk, eller vad sägs om detta exempel:

(Under första världskriget jobbar Gunther som notarie på folkhushållningskommissionens  potatisavdelning, en nog så viktig instans i det av hungersnöd drabbade fosterlandet, året är 1917):

"Han tar sitt viktiga jobb på allvar.
Han är arg på bönderna, som han misstänker tjyvhåller på potatis. De får mer betalt av svartabörshandlare. Samtidigt har Ingrid blivit gravid och familjen bestämmer sig för att bebisen skall födas i hemmet och inte på sjukhus. När det är dags är Christian Gunther inte hemma - han jagar en leverans potatis i Umeå. Förlossningen sker på natten och blir omedelbart dramatisk: barnet kan inte komma ut. Men barnmorskan klarar situationen och när läkarhjälp anländer är allt över. Barnet är en dotter som får namnet Lena.
Det blir Christian Gunthers tredje och sista barn."

Boken heter Spelaren Christian Gunther och utges av W&W. Till boken hör även en webbplats för den som är intresserad.

Vi är inne i en intensiv och lite smått äcklig period av blöjträning med Ville. Dumt ord, blöjträning, det jag menar är förstås att han skall sluta bära blöjan...det är det som är själva träningen...it's that time of year, folks...

Sara har köpt ett par supercoola kalsonger åt killen, färgglada kalsingar med Barbafamiljen framtill.
Det är nästan så att man blir lite avundssjuk. Finns de verkligen bara i barnstorlek?
Jag vill också ha Barbaskön på kalsongen...

Eller tja...de uppmanar en viss person att dra dit.
Själv är du välkommen in i Rimbloggen som just nu analyserar denna lilla pärla.

Märkligt detta. Besöksantalet för Rimbloggen ökade med bortåt 200 procent häromsistens då jag publicerade ett inlägg med rubriken "Pick some cherries in my garden".
Det är kanske så man gör för att öka antalet läsare.
Nästa inlägg skall heta Forbidden fruit in Bofors och handla om Sten & Stanley