Som vanligt i mellandagarna har det blivit dags att ta en tillbakablick på det tramsigaste som skrivits i Nonsensakuten 2012. 

I vissa fall kanske också det mest substansiella, döm själv.

Här är i alla fall tolv av mina egna favoritinlägg, ett för varje månad i år: 

 

Januari: Pernillas tjocka dansare 

 

Februari: Då M stod för musik

 

Mars: 97 97 vart har du tagit vägen nu?

 

April: Majblommeångest (det inlägg jag personligen är mest nöjd med av dem jag skrivit)

 

Maj: Alla dessa bågar 

 

Juni: Ett råd från Doktor Ozzy 

 

Juli: När sommaren är som bäst 

 

Augusti: Kungen kollar handboll 

 

September: FilmNet återuppstår 

 

Oktober: Lika som Berté 

 

November: Bowling - namnet är halva grejen 

 

December: Jag avslöjar Hermans faktafel  

 

Visserligen har den här bloggen mer eller mindre permanent helgledighet numera, antalet inlägg har minskat en del och kvalitén på de inlägg som ändå skrivs håller väl inte Hjalmar Söderberg-klass, direkt. 

 

Ändå...med detta i beaktande, vill jag önska dig som läsare av Nonsensakuten EN GOD JUL

 

Själv funderar jag på att ta det väldigt lugnt.

En god bok, ett glas maltwhisky och en glittrande, röd kula räcker för mig. 

 

 

 

Förlåt att jag stör i julmyset och dödar stämningen. 

Vill bara skriva av mig min ångest efter att ha genomlidit ett James Bond-quiz på Expressen.se. 

Jag fick 12 rätt av 14 (men nog om det). 

 

Under hela hösten 2012 har jag tillsammans med två andra journalister i Karlskrona varit djupt involverad i ett bokprojekt som garanterat kommer att väcka uppmärksamhet under nästa år. 

 

Detta är rent yrkesmässigt mitt mest spännande projekt hittills (och då har jag ändå en gång sänt radio iförd långkalsonger i ett skyltfönster). 

Boken är en ironisk exposé över en stad och dess invånare. 

 

Med bitig sarkasm, precisionsartad känsla för ironi och en stor portion kärlek till stadens bortglömda personligheter, har boken med namn Ursäkta, var är kriget? så sakta skapats. Ord för ord, kapitel för kapitel. 

Syftet är att räkna ner de etthundra roligaste ögonblicken i stans historia. 

Projektet har pågått till och från under fem år och det är enbart nu på slutet som jag involverats men samtidigt har min medverkan (efter vad jag hört) förstärkt känslan av att det faktiskt kan bli av och det är mycket glädjande.

 

Hundra kapitel skall det bli.

Varje kapitel tar upp en händelse som folk i stan bär med sig i sitt kollektiva medvetande. 

Det kan röra sig om misslyckade satsningar på turism, politiska intentioner som gått käpprätt åt helvete eller blunders som folk i strålkastarljuset gjort sig skyldiga till.

 

Även om fokus alltså ligger på fiaskon och skandaler vill vi även belysa enskilda människoöden. Uppmärksamma personer som med sin karisma eller excentriska livsstil, bidragit till att göra staden lite trevligare och mycket galnare. 

 

Vi planerar att ge ut boken under hösten 2013 och just nu håller vi på att nå slutet av ett långt och gediget researcharbete. 

Du kan följa arbetet med boken i vår ganska nystartade blogg.

Kika också gärna in i vår Facebookgrupp. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kom återigen hem med en märklig läskedryck för avsmakning och eftersom det denna gång rör sig om cola valde jag att provsmaka produkten (Läckö Cola) tillsammans med själva sinnebilden av vad som är en god, uppfriskande och socialt accepterad coladryck, nämligen Coca-Cola.

På så sätt kan jag jämföra båda och analysera för- och nackdelar. 

 

 

Okej, det här är lite som det gamla programmet Svart på vitt med Hans Villius men eftersom det är färg kan vi kalla det för Rosa på turkos. 

Detta är en snapshot från ett gammal Gäst hos Hagge-program i Sveriges Television. 

Vet inte det exakta årtalet men gissar på 1987. 

 

Förre utrikesministern Sten Andersson är gäst i programmet och strax innan bilden dyker upp, har Andersson precis berättat om hur han vant sig vid kindpussar då många internationella gäster använder sig av denna för en svensk ganska ovanliga hälsningsteknik. 

 

Precis innan bilden ses i rutan berättar Sten en anekdot om hur han på ett arbetarekommunsmöte i Stockholm skulle efterträda Torsten Nilsson och samtidigt avtacka tre sjuttioåriga revisorer. 

En av dem var kvinna. Ellen Mossberg.

Henne slätade Sten över ganska raskt. 

Då hör han det gamla borgarrådet Hjalmar Mehr (känd från Almstriden) teaterviska: -Kyss de andra också!

 

Den ene av dem, van vid kindpussar efter sin tid i Vietnamkommittén, hade inga problem med Sten Anderssons närmanden. Värre då med den andra gubben, som enligt Sten såg detta som ett otillbörligt närmande.

Det hindrade dock inte herr Andersson som tvångskysste den gamle revisorn. 

-Han gick hela dagen med en smak av Aqua Vera i munnen...och sen har jag inte kunnat sluta, helt enkelt...så passa dig, skämtar Andersson med Hagge Geigert. 

 

Det är nu som kameran klipper in publiken, och visst kan vi höra Villius röst analysera fotot: 

 

"Mannen på bilden är 39 år gammal och sitter som publik i en tv-studio i Göteborg. Det är en torsdag och programmet som bandas heter Gäst hos Hagge. Bredvid honom sitter hans syster. Hon är ett par år äldre men inget tyder på att hon är mer road av att vara där är vad han är. När det kommer till humor uppskattar mannen och hans syster lyteskomik och buskis. Drängar som fastnar med sina penisar i slipmaskiner eller pigor som tar fel på kossan och husbonden när det skall till att mjölkas. 

Mannen är proper, han har dagen till ära tagit på sig sin finaste blazer, den svarta med ett rutmönster i turkos. Hans syster har svår mensvärk när bilden skall till att tas. 

Bakom syskonparet, snett upp till höger, ser vi en granne till mannen, en kvinna på 48 år som fått följa med till studion mest av en slump. Hon skrattar frejdigt åt ett skämt som utrikesminister Sten Andersson just har levererat, hon skäms inte för att hon tycker skämtet var kul, att jämför med mannen i den svartturkosa blazern som inte kan bestämma sig för om det fräcka skämtet om två gubbar som pussas är kul...eller bara äckligt. Därför blir det ett pliktskyldigt skratt. Inget gapflabb, men heller inget fnitter. Mannen skrattar med munnen halvöppen i ett oidentifierbart ingenting..." 

 

 

 

 

 

 

Lika som bär. 

 

Bocken har brunnit. 

 

 

...har jag lagt min tejp...

Triadlåten Tänd ett ljus fyller 25 år i år, något som den gamle Triadmedlemmen Niklas Strömstedt kommenterar så här i Expressen:

-Den har väl skaffat egen lägenhet och håller på att flytta hemifrån nu. 

Eventuellt är han lite trött på den, på samma sätt som gemene man kan vara trött på Adolphson & Falks Mer jul eller Just Ds Juligen.

Låtarna varvas nämligen med en sällsam frenesi i varuhus, gallerior och i radio så här års. 

 

För mig är den där musiken tätt förknippad med mina barndomsminnen av Radio Kristianstad och det är - hur konstigt det än kan låta - ganska trevliga hågkomster.

 

Minns framförallt ett program som på sin tid ansågs nyskapande och gick på eftermiddagarna mellan 15 och 18. Det hette Eskapad och hade ledmotivet till Indiana Jones som sigatur (du inser givetvis själv att en elvaårig nörd fascineras djupt av ett sådan upplägg).

Vi snackar nu mitten av 80-talet och det som gjorde programmet unikt var att programledaren Krister Hjelm själv skötte tekniken när han sände. Detta kallades att "självköra" och var bl.a en produkt av de knappa resurser lokalradion tilldelats men kanske också initierat i syfte att testa något nytt och ge lyssnarna ett lite våghalsigare tilltal än vad riksradion hade. Självkörd radio blir inte lika stel utan mer infallsrik och uppsluppen; känslan av direktsändning förstärks betydligt. 

 

Lyssnade oerhört mycket på Radio Kristianstad när jag var liten och minns ännu idag de fascinerande rösterna. Förutom nämnde Hjelm även programledaress som Martin Svenningsen (sedermera reporter på TV4), Lars Hansson, Petra Wrangler (senare SVT) och Linda von Essen. 

Framförallt Lars Hansson minns jag. En klurig stockholmare med en programledarstil utöver det vanliga. Tillbakalutad, cool, ironisk (även om detta var ungefär tio år innan den ironiska generationen skulle göra sin entré på mediescenen). En verklig personlighet. 

Hansson hade en härligt självironisk stil där han effektivt utnyttjade sin egen fumlighet och bjöd på sig själv, kanske den viktigaste egenskapen en programledare kan ha, enligt mig. Fel skivor gick igång, nyheterna kom inte ut i tid men man köpte konceptet för han utstrålade värme och charm. 

 

Programmet Eskapad var som en kvällstidning i radio; hitbetonad popmusik blandades med filmrecensioner, nöjesreportage och direktrapporter från fältet. Tillsammans med mycket trafikuppdateringar och tramsiga tävlingar skapade man en tajt radio med nyhetspuls...man kan säga att man sände flödesradio långt innan någon hört talas om begreppet.  

Minns tydligt alla dessa jullåtar, uppenbarligen måste jag ha lyssnat oerhört intensivt en decembermånad då jag bl.a förnimmer triviala saker som ett skönt reportage om granhuggning (där man mellan inslagen körde Knalle Jul med Evert Taube, ett upplägg som jag gissar skulle funka på vilken P4-station som helst även idag, grejen var bara den att när man gjorde det då, var det som en ironisk vink, lokalradion vid denna tid var nämligen något av en obstinat ungdomsradio).

 

Med andra ord är det med en djup nostalgi jag insuper låtar som Mer jul, Happy X-mas och Thank God It's Christmas.

Det är inte köpstress, svettiga jackor på Åhléns och hetsig kundhysteri jag tänker på. 

Istället går tankarna till Radio Kristianstad och Eskapad. Programmet som (vi tar det igen) alltså valde att inleda varje sändning med temat ur Indiana Jones. 

Bättre radio än så är svår att finna. 

 

PS! Hur gick det då för Krister Hjelm? Jo, idag är han chef för en bostadsförmedling i Malmö... DS!

 

 

 

Vintern har slagit till på allvar.

 

Dess frostiga näve håller oss i ett benhårt grepp. Snöflingor vassa som uppsprättade konservburkslock gräver sig in i våra kinder, vätan tränger genom våra kläder, sikten är minimal, kylan däremot total. 

Den nordliga vinden gör vad den kan för att förstärka vår känsla av utsatthet och vanmakt. 

Alla verkar ha plockat fram korrekta kläder utifrån omständigheterna.

Alla, utom jag. 

 

Jag hittar inte mina vinterskor utan traskar fram i ett par gympaskorsliknande fotbeklädnader som mest av allt är skapade för att parera skogens alla löv.

Mina pjuck vet inget om snön, skorna är inte intresserade av vinter. 

 

Hade Trafikmagasinets gamle motornestor Christer Glenning levt och orkat engagera sig i ämnet hade han utan vidare omsvep dömt ut mina skor.

 

 

Han hade konstaterat att de "lovade mycket men faktiskt lämnar en del övrigt att önska. Till att börja med borde prestandan generellt höjas vad gäller väggreppet. De här skorna erbjuder ett direkt trafikfarligt grepp, sulornas beskaffenhet gör att motstånd och friktion helt uteblir då de sedvanliga räfflorna här har ersatts av en nästan helt blank yta som är rena dödsdansen ute på vägar och trottoarer. Modellen verkar helt inriktad på design och komfort, man kan i bästa fall få in en hel fyrtiofemma utan att det klämmer eller sitter åt och det är bra. På samma sätt hittar vi en del lull-lull i form av avtagbara skosnören (det finns en iögonfallande extrautrustning för den ägare som känner att 40-årskrisen nalkas och detta i form av neonfärgade skosnören, men detta är som sagt inte standard). 

Själva karossen är knappast vattenbeständig utan släpper genom fukt och väta och detta skapar irritation och förargelse. Sammantaget kan man säga att den här skon mer är lämpad för kravlös cruising sommartid än terrängkörning vid besvärligt väglag. Som vintersko är den därför direkt undermålig."

 

Som synes får mina skor sämre betyg än det som Glenning delade ut till Tomtens släde, när det begav sig. 

 

 

2012 verkar bli året då det sätts rekord i antalet digitala kalendrar till jul.

Alla företag, organisationer och samfund verkar ha sin egen julkalender vars länk man lätt skall kunna tokdela i de sociala medierna och på så sätt framstå som modern och nyskapande. 

 

Nu har väl sällan Kristdemokraterna burits fram av just ideal som modernitet och nymodigheter men kanske bryter man nu ny mark genom sin makalöst roliga kalender som finns på denna adress. 

 

Där möts man av 24 luckor och bakom varje lucka döljer sig en moralkaka förklädd till grötrim, taffligt hoptotad av någon av partiets ledande företrädare. Hittills har vi kunnat glädjas åt rim av den här kalibern: 

 

Det här kan mycket väl vara världens kortaste blogginlägg.

Du har säkert hört talas om Herman Lindquists memoarer Mitt i allt som när de släpptes i somras fick dras tillbaka av Albert Bonniers Förlag.

Anledningen var att en återgivning av en tidigare struken bokpassage åter skulle kunna uppfattas som att Lindquist pekar ut en numera avliden professor som antisemit.

 

Boken skulle släppas i god tid före bokmässan i september men försenades avsevärt. 

För några veckor sedan såg jag den i hyllan och blev både glad och förväntansfull. 

 

Man kan säga mycket elakt om Herman Lindquists pretentiösa poserande och monarkikramande; hans von oben-attityd och ofta försoffade slutsatser. 

Jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hans historia. Född av svenska föräldrar, tidigt uppryckt från barndomens Stockholm för att istället växa upp på den svenska ambassaden i Helsingfors. 

Sedan krigskorrespondent, radiokorre, kåsör, författare, omstridd historiker och nån slags privatlärare åt Kronprinsessan Victoria. 

 

I kåserisamlingen På landet i Paris från 1992 skrev han ett utkast till memoarer som återkommer i lite annorlunda form i de inledande kapitel som jag hittills hunnit läsa i boken.

Lindquists karriär inleddes i en helt annan tid. Det vimlade av tidningar och arbetstillfällen för unga reportrar i Stockholm. Arbetsplatserna befolkades av alkoholister som lämnat kraschade äktenskap bakom sig för att jobba i princip dygnet runt. Jobbet avbröts enbart av ångestfyllda sittningar på krogarna runt Klarakvarteren; Tennstopet, WC och allt vad de hette. 

Det första den unge Herman fick göra varje dag när han kom till jobbet i mitten av 1960-talet var att städa bort alla cigarettfimpar och whiskyflaskor från skrivborden. 

På denna tid kunde en 25-årig yngling utan vidare erfarenhet rekryteras som chef för ett helt nyöppnat korrespondentkontor i Prag, utan att tjänsten formellt behövde utlysas. 

 

Kanske minns du det affekterade bråket i media för tjugo år sedan mellan Herman å ena sidan och de klassiskt utbildade historikerna med Peter Englund i spetsen, på den andra. 

Saken gällde Hermans närmast övermänskliga uppgift som han fått av Norstedts; att skriva 11 delar om Sveriges historia, från islossningen till Tage Erlander. 

 

Lindquists kritiker menade att det märktes att det var en journalist och inte en riktig historiker som satt vid pennan. Bokserien anklagades för att vara fylld av sakfel och missförstånd. 

 

Jag har inte riktigt de kunskaper som krävs för att på rak arm säga att Lindquists kritiker har rätt, däremot har jag i den aktuella memoarboken själv hittat ett ALLVARLIGT sakfel. 

 

Lindquist skriver att han den 1 januari 1965 steg in på Stockholms-Tidningen och gör i samband med detta stycke en liten teckning över landet Sverige i mitten av 60-talet. Vi får veta att Kungen på Stockholms slott hette Gustav VI Adolf och att Tage Erlander var statsminister. Allt detta stämmer. 

Problemet är meningen: 

"Tage Erlander var statsminister och skulle vara det åtta år till". 

 

Jaha. Nu är det bara att börja räkna. Förutsatt att detta faktiskt inträffade 1965 är uppgiften felaktig, då Olof Palme som bekant blev statsminister redan 1969. 

Det är fyra år från 1965, inte åtta som Lindquist skriver.

Ett litet skitfel kan tyckas men det är sånt som stör läsupplevelsen.

 

Frågan är nu om Albert Bonniers Förlag (genom den uppmärksamhet som ovanstående fadäs får genom Nonsensakutens försorg) är beredda att ännu en gång dra in hela upplagan av boken Mitt i allt? 

 

 

 

Min sidoblogg Rimbloggen närmar sig sakta men säkert årets mest intensiva period. Många surfar in i tron att bloggen handlar om julklappsrim för att istället mötas av: