Snor denna underbara bild från intetnytt.se, en oerhört rolig sida.
Frågan är egentligen vem som är vem?

Vem av dessa är Nick Nack, dvärgen i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen (1974) och vem är operasångaren Tito Beltran.

Jag kan inte se någon skillnad.

Jag tillhör den begåvade skara gentlemen som anser bärandet av hatt vara rejält eftersatt i detta sekulariserade och Idolfixerade konsumtionssamhälle som Sverige blivit.

Med ett nostalgiskt skimmer har jag sett mig själv gå omkring i ett annat land, i en annan tid...kanske 40-talets New York eller Chicago, bärande snygg rock och proper hatt. Tänkande tankar som betyder något, gnolande en liten tradjazzlåt.

Idag - på Fars Dag - (eller igår, rättare sagt) slog drömmen in. 
Av min underbara familj tilldelades jag nu en svart och fin hatt.



Frågan blir väl nu om jag är lika mycket Humprey Bogart eller Clark Gable som jag tror.
Om jag kommer att våga visa mig i dagsljus utan att bli utskrattad och om det helt enkelt går att ta sig fram i den här stan med hatt på huvudet, utan att bli totalt hånad och förnedrad. 

Frankly my dear...I don't give a damn.... 

Berättade i helgen att jag tänkt köpa nya byxor.
-Äh, du kan väl beställa via postorder eller nåt, sa Sara.

Jaja...vi får se hur det blir.
Senare samma dag fick jag ett samtal från sambon som var ute på stan med Elsa. Sara efterfrågade min byxstorlek.
"32-34" sa jag, ety så stod det i ett par jeans jag hade på mig.

Självklart blev jag nyfiken och väldigt glad när jag senare samma dag såg två nya par manchesterbyxor som sambon köpt.
Nu var det bara att prova dem.

Å jäklar vad de är tajta. De stramar åt över benen och häcken varpå de liksom skjuter allt överflödigt uppåt utmed kroppen så att det slutar med en gigantisk bilring a la Homer Simpson.

Om jag ställer mig i profil framför spegeln eller går några varv framför densamma, blir jag en spitting image av den där konfrontationsvideon som definitivt fick Lisbeth Palme att peka ut Christer Pettersson.

Jag skulle ta med mig några enkronor ner till tvättstugans myntautomat igår och kunde med nöd och näppe trycka ner dessa i fickan.

Om jag böjer mig ner gör jag väl snart en P.J Proby, du vet artisten som alltid spräckte sina byxor på scen.

Storleken är som sagt densamma som i ett par jeans som passar perfekt men något är uppenbarligen fel med dessa nya byxor, eller är min mage inte riktigt anpassad för manchesterbyxor från HM.

Nu har vardagen kommit. Jag känner mig oförberedd.

Efter att jag traskat genom halva innerstan och sedan lämnat  barnen på dagis, upptäcker jag att min gylf är öppen.
Den har förmodligen varit öppen hela morgonen.

Inte helt safe.

Råkade se mig själv i spegeln i eftermiddag. Det var ingen vacker syn.

Hela fejan full med skäggstubb och till detta en partiellt solbrun överkropp med dålig hållning och kutrygg.

Såg ut som han, Robinson-Kent.

Fast utan muskler.

(Den hithörande bilden stoppad av FRA och omöjlig att visa)

Det är ungefär så här jag vill framstå för omvärlden:



Bildad, kultiverad, beläst och intellektuell med sporadisk skäggväxt efter dagar med ansiktet djupt nedstoppat i diverse böcker. Som en Alf Henriksson eller Sven Stolpe.

Och så tvingas jag vakna upp och erkänna för mig själv att denna bild är mycket mer rättvisande:


Trött, okammad och håglös. Uppgiven. Förvirrad och disträ. Som en Professor Kalkyl eller en blandning av Cosmo Kramer och George Costanza.

Rubriken på löpsedeln var braskande och angelägen. Den Bollnäsproducerade supermodellen Victoria Silvstedt är  nu så sönderstressad att hon riskerar att göra en Britney, dvs raka av sig allt hår.
Jo. Det är en hård livsstil att ha, denna ständiga stress.



Silvstedt inser nu hur svårt det är att vara människa. Inte nog med att man måste andas in syre, efter ett tag måste man andas ut också. Mycket att hålla reda på.

Sara köpte textilfärg i veckan för att färga in gardiner och några av barnens kläder. I samma veva kastade hon ner en av mina gamla tröjor, en vit jäkel som inte är så vit längre.


Fast visst. Vet inte riktigt men jag har så smått börjat vänja mig vid färgen.
Den får mig att se lite solbränd ut. Eller är det kanske bara smuts...

En sak till. Detta är egentligen ingen modeblogg. Så. Sluttjafsat om den gröna tröjan.

Jag snackar självklart om hockeyfrillan (i mina hemtrakter känd som Lönsbodafrisyr).

Själv var jag fjorton år gammal och stod på ett konfirmationsfoto (varför vet jag ej men jag minns att cykeln jag fick var neonblå...) iförd vit särk, ett skamset leende och HOCKEYFRILLA!! (det är inte jag på bilden, självklart...)

Hittade denna sköna sajt som visar alla typer av hockeyfrillor; den tjeckiska, finska, asiastiska, the all-american och seriemördarfrillan mm mm.