Nordpolen den 17 december

Tomtefar höll på att få panikångest. Nu var det inte många dagar kvar. Leksakerna var färdigtillverkade och höll på att slås in i små kulörta presenter, renarna var färdiga, släden hade varit inne på rekond, Tomtemor var klar med bullbaket, snart skulle alla hjälpa till att hugga ner en gran, forsla fram den till kåken och klä densamma.

Sedan var det litet samkväm med städning, glöggdrickning, rimstuga och en sista genomgång av rutten innan släden lyfte för avfärd den 23:e december. För att täcka in alla kontinenter var Tomtefar nämligen tvungen att vara ute i god tid. Sedan cirkulerade han likt Gagarin ett tag för att kunna tajma in rätt dag och rätt klockslag. Det var en grannlaga uppgift men det brukade fixa sig utan att Tomtefar fick kalla in Tomtarnas Fackförbund (TF, ej att förväxla med Teaterförbundet även om där också vimlar av tomtar) för att förhandla om övertidsersättning.

Allt detta väntade. All denna spänning, årets naturliga höjdpunkt för en tomte. Nu kändes det plötsligt likgiltigt.
Hur skall jag kunna tomta loss utan skägg, tänkte Tomtefar. Det är som att tänka sig Peter Jihde utan lustig frisyr.
Ett attribut som helt enkelt bara måste finnas.

Bedrövad, utbränd likt en välgräddad pepparkaksgubbe och oerhört trött på sig själv, tog Tomefar upp sin Ipod. Han lät tonerna av en trygg countrystämma esoteriskt pulsera ut. Det var ren magi.

När han la det ena benet över det andra där han satt tillbakalutad, lyssnande på låten "She believes in me" med Kenny Rogers hade han bara en tanke i huvudet.

"Fy fan. Tänk den som ändå hade ett sådant skägg"