Det han skriver i Expressen varje söndag, Leif GW Persson, är säkert intressant och viktigt, jag kan dock inte hjälpa att jag enbart sitter och funderar över herr GW:s skjorta.
Varför är den så skrynklig blott nertill?



Är det så att den är specialdesignad och skall vara enbart skrynklig nertill?
Har GW somnat i sin länsstol och haft skjortan på sig, kasat ner med häcken en längre bit och låtit kroppstyngden skrynkla till skjortan? Hur ser man att han sover?
Eller är det så att skjortan varit nedstoppad i jeansen innan fotograferingen och att GW velat vara lite "wild and crazy" varpå han ryckt upp skjortan i sista stund?

Ja. Så måste det ligga till. Det låter som det troligaste alternativet.

Under sommaren har tv självklart fyllt tablån med allehanda repriser.
Jag vill inte vara sämre utan tänker inleda hösten med en tillbakablick på sommaren 2008 som den tett sig här på Nonsensakuten:

Det började redan i juni med att jag hittade årets fulaste tidningsannons i Expressen.

Sedan tipsade jag om den perfekta boken att ha med sig i hängmattan.

På tal om böcker, du vet väl vad Myrdal har i sitt bibliotek?

Vi spenderade mycket tid på Stumholmen, dock stördes vi av en ettrig trubadur en söndag, något jag får rysningar av ännu i denna stund...

När vädret inte tillät mera strandliv passade jag på att kolla in tv-utbudet och häpnade över en sak på MTV.

Till sommaren hörde även grillningen, dock med ett ledsamt bakslag på balkongen.

Vi var på Barnens gård och Gustavsvik, barnen har också besökt Tosselilla och Skånes Djurpark, gått på Cirkus Maximum och Barnens Lekland....det har varit en sällsam aktivitet för de små denna sommar.

En dag i regnet tog vi vår tillflykt till Vämöparken där vi kom in i en kuslig värld av rollatorer och marsansås...

Elsa var i farten, dels undrade hon om elefanter kan simma, dels ville hon desperat spela bangolf.

Tid fanns det också till att minnas fornstora dar, exempelvis denna fylleresa till Grekland för elva år sedan...

Och självklart kommer jag att minnas ett mycket speciellt Bolibompa-avsnitt från början av augusti.

Det har varit en trevlig sommar med många fina minnen att plocka fram i höstrusket.
För nu kommer den...blaskigheten och vinden...en tid för mys och köttiga grytor, brittiska deckare, filtar av allehanda slag, svampdoft, regnrockar, stearinljus i parti och minut. Varmt te, raggiga sockar och en tjock bok, tjock nog att räcka fram till jul.



Välkommen, höst - du är helt ok du också...åtminstone fram till november...

Köpte GB Glass storpack med hela 18 glassar kallat GB Klassiker.
I paketet fanns det förutom GB Sandwich, Nogger, 88:an, Päronsplitt och Piggelin en gratis, medföljande DVD-skiva innehållande det bästa från programmet Idols olika auditions i TV4.

Är det inte lite märkligt resonerat när ett glassföretag väljer att bli förknippat med dålig smak?

Lördagskvällen i ett nötskal.

Ahhh....efter en svettig arbetsvecka kommer man hem och gör sina hushållsåtaganden, nattar ungarna och pustar ut.
Sedan tar man en varm, varm dusch och torkar sig lite ruffigt, så där så att det känns i hela kroppen.
Sedan ett par mjuka byxor och en stor, kall öl...tyvärr bara folköl men va fan...

Mmmmm...har en bit choklad kvar från förmiddagen...och sedan kanske en GB Sandwich.

Nej, det blir inget mer bloggande från mig på en stund.
Ikväll är det jag och Sean Connery, och nån asläcker kvinna i technicolor...licence to chill....

Efter att utrikesminister Carl Bildt skördat så stor framgång med sin blogg Alla dessa dagar, står det nu klart att landets förre statsminister; Göran Persson, också tänker börja blogga.

Persson tänker skriva om sina olika ministerutnämningar under de tio år han satt som regeringschef.
Bloggen skall heta Alla dessa nötter.

Ja, så kallar vi små aforismer formulerade av Elsa, 4 år.
Idag kom denna:

"Undrar vad en spunk är...vovven tror att spunk betyder mjölk på spanska..."


Vovven.

Tänkte att jag helt frankt skulle stjäla Mrs Li:s koncept med att fotografera av mitt öga.
Denna bild håller dock inte samma höga kvalitét. Ett suddigt öga, kanske Bo Strömstedt skulle ha kallat det...

Efter en dryg vecka på nya jobbet har jag lagt märke till hur få vi "pekfingervalsare" är, dvs vi som skriver på ett tangentbord med enbart två pekfingrar, eller som i mitt fall; ibland med två pekfingrar, ibland med ett långfinger och ett pekfinger...

Inbillar mig att det mycket är en åldersfråga, jag håller väl på att bli gammal
Uppenbarligen skriver alla utbildade 25-åringar och yngre med den så förhatliga "fingersättningen" eller vad det kallas, den där man lägger sina tvenne handflator på tangentbordet likt Fader Merrin i Exorcisten och sedan trummar iväg sin (heliga?) skrift.

Den som jag alltid gäspade åt på "datalektionerna" eller vad de kallades på högstadiet.
Fingersättningen på den tiden var bara för mesar. Skrev man på riktigt, och allra helst, hade man någon tanke på att ägna sig åt journalistisk verksamhet, använde man pekfingervalsen.
Hur skulle det sett ut om Robert Redford och Dustin Hoffman i filmen "Alla presidentens män" använde sig av fingersättning när de skrev århundradets scoop, i rollerna som Watergateavslöjarna Bernstein och Woodward?

Antagligen ganska löjligt. Så, frågan blir: hur skriver du på ditt tangentbord?

Nyårsafton 1999 var en speciell kväll för många runt om i världen. De högtidligheter som skulle kulminera i tolvslaget den 31 december 1999 kallades redan i mars 99 för "årtusendets fest" och redan till sommaren hade begreppet Milleniefest eller Millenieafton myntats.

Inte bara det gamla året eller det gamla århundradet skulle nämligen avslutas.
Nej, då. Det var bättre än så. Nu skulle ett helt  årtusende slutgiltigt somna in. Och detta skulle givetvis firas. Riktigt ordentligt, som det aldrig firats tidigare.

Även de festprissar som - i vanliga fall - tog i så hårt att de hade för vana att däcka på nyårsaftnarna, stramade upp sig och sa att "är det nåt tolvslag man inte vill missa, så är det ju detta. Jag skall ta det lugnt och skärpa mig, så jag inte sover bort detta historiska ögonblick".

TV sände dygnet runt 48 timmar i sträck för att kunna skildra folkfesten innan och framförallt under det magiska tolvslagets vandring runt jordklotet.  Vill minnas att någon obskyr ögrupp på 23 invånare öster om Australien och Japan var först ut i denna megafestlighet.

Aftonbladet var vänliga nog att dagen innan nyårsafton upplysa läsarna om att Svenska Språknämnden rekommenderade uttalet "tjugohundra" framför "tvåtusen", gällande beskrivningen av det nya året. En pseudodebatt som orsakade visst rabalder i media. När allt detta lagt sig kunde så festen starta.

Folk runt om i världen samlades. Ingen fick sitta ensam en sån här kväll, inte. Det här var ju årtusendets fest.
Det snyggaste och renaste i fråga om frackar,  smokings, balklänningar och håruppsättningar tävlade med det fräsigaste och dyraste (detta var strax innan IT-bubblan sprack) i fråga om mat och framförallt dryck.

Fast mitt i all detta tjusiga som ur garderoben plockades fram, hittar vi dock en smålustig gimmick, ett skojfriskt och tämligen smaklöst attribut; de s.k 2000-glasögonen.
De allra mest festprissiga av festprissar hade dem på näsan, de gigantiska bågarna med siffrorna 2 och 0 där  de två mittersta nollorna i talet 2000 var avsedda att ha framför ögonen.
Helst skulle de blinka i neon och vara försedda med pärlemor eller glitter.
Jag publicerar nu denna text under rubriken "bortglömda kulturfenomen" i tron att detta hemska mode somnat in.
Varpå jag finner denna bild:



Hmmm....kanske vi slipper fenomenet nångång efter 2010 sådär...

Vad har den amerikanske författaren Paul Auster och Ann-Christine Bärnstens eggande Ska vi plocka körsbär i min trädgård gemensamt?

Svaret får du just nu i Rimbloggen. Välkommen in!

Efter 46 år känner sig Henry Bronett redo att på allvar ta tag i de frågor som speglar kärnan i längtan, bristen på kärlek, eller glädjen över att hitta den.
Till hösten debuterar han med sin första diktsamling.



Efter att en längre tid ha förgyllt vardagen för sina bloggläsare med allehanda poem, till synes fångade i stunden, släpper nu skådespelaren och cirkusdirektören Henry Bronett en diktsamling.
På Almlöfs förlag kommer boken Närmare nu att ges ut till hösten.

OM SÅRBARHETEN

Han säger själv att dikterna i boken handlar om sårbarheten och kärleken eller avsaknaden av kärleken.
Tankar och känslor som han långe gått och burit på. Det handlar om de stunder "då såret uppstår, eller själen får näring".
Bronett är 46 år gammal och son till den legendariske cirkusdirektören Francois Bronett.
Tillsammans med sin bror Robert drev Henry länge Cirkus Scott, landets mest kända.

INTE BARA CIRKUS

Sedan några år tillbaka är Robert ensam ansvarig för att föra familjens månghundraåriga cirkustradition vidare.
-Cirkus, åtminstone i traditionell form, är inget som jag vill ägna mig åt under överskådlig framtid, säger Henry.
Istället delar han sin tid mellan olika engagemang såsom skådespeleri, föreläsningar, pjäsförfattande och poesi.
Boken Närmare Nu släpps den 6 september.
 

Efter drygt två år med deltidsarbetslöshet var man djupt rotad i det utanförskap som Reinfeldt talar så mycket om.
Nu har man kommit loss från detta utanförskap genom heltidsarbete och har hamnat någon annanstans, nämligen i det sönderstressade livspusslet som är så svårt att få ihop, hart när omöjligt, om man får tro Maud Olofsson.
Man kanske skulle rädda någon deltidsarbetslös från utanförskapet genom att låta vederbörande utföra ett antal hushållsnära tjänster....

Men det har vi inte råd till. Får städa på lördag...

Idag vaknade Björn Hellberg mitt i en snarkning, for upp och tryckte resolut sina trötta fötter i de morgontofflor av bäverskinn som Ilie Nastase en gång skänkt honom efter en blöt kväll i Melbourne.
Han tittade på det gråmulna vädret och resterna av den nattmacka som så tarvligt låg kvar till hälften uppäten på nattduksbordet.

Sedan sa han: - Vill du leva länge och sund, så ät som en katt och drick som en hund. De som inte minns sitt förflutna är dömda att upprepa det...

Hittade en tjej (Afrasia) och en kille (Bfrasia, kanske...det framgår ej vad han heter) som framträder med den gamla jazzstandardhiten All of Me på YouTube.

Det konstiga är att videon laddats hem hela 27 500 gånger men det finns inte en enda kommentar till filmen.
Visst är det märkligt.

Hon sjunger vackert men fan vet hur det ligger till med fraseringen egentligen..och han spelar lite väl stötigt på vissa ställen.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det här är jävligt bra eller jävligt dåligt.
Ta gärna en kik och berätta sedan vad du tycker...

Farväl du dillbestänkta, salta och fuktiga...


Adjöken du stundtals regniga...


...men också väldigt ljusa och soliga...


...avkopplande och ständigt berusande...



...sommar. Fy fan vad vi haft kul. Men nu såg jag ikväll att det mörknade vid 21.00.
Det är en jäkla tid för mörker....bättre då med ljus:


Runt den 25:e mars 2009. Det är då det händer. Då börjar svensken leva igen.
Håll ut.

Man blir så matt...
Att det aldrig kan bli riktigt, riktigt bra.
Svenska företag och instutitioner har generellt en rädsla för att låta varumärken bli inarbetade. Konsulter av allehanda slag tvingar företagens ledningar till nya loggor och nya färger vart och vartannat år.

En av många skandaler är när det likaledes skandalomsusade försäkringsbolaget Skandia ville tvätta bort sin dåliga image för några år sedan.
Genom att byta logga. Bort försvann det klassiska Skandiaparaplyet och in kom något grönt och fult som jag är säker på att ganska få svenskar kan identifiera som Skandia.

Men ny var den, loggan. Och det är tydligen det viktigaste. Även Gevalia har bytt logga av oklar anledning, likaså  SVT som i dagarna har lanserat sin nya look . Inget ont om kanalgrafiken. Den är snygg och behövde verkligen fräschas upp.
Det är själva kanalloggan som är problemet. Blott sex år efter den omtalade stjärnblomman som precis arbetats in, väljer public service-företaget en ny logotyp som skall profilera kanalerna mer.
SVT1:s är misstänkt lik gamla Televerkets (kanske ingen tillfällighet...statliga bolag emellan)
Faktum är att om man blandar den senaste loggan med den nya får man detta:

Fast visst, lila och orange är väl ändå ganska muntert om man jämför med de färger som SVT2 (den smala, kulturella kanalen) har fått; nämligen grå och gul. Hallå, Sovjet.
Dessutom genomför man denna ansiktslyftning lite halvhjärtat eftersom utseendet på bolagets hemsida; www.svt.se fortfarande är den gamla.

Så makalöst dåligt genomfört. Hade jag fått råda skulle självklart SVT vara gula och blå, det heter ju ändå Sveriges Television. SVT1 gul och SVT2 blå. Dessutom skulle loggorna vara enkla men varma och runda, mjuka och inbjudande. Om man nu tvunget skall in och ändra...

Bäst är kanske ändå om man låter ett väl inarbetat tema bestå, som en fast punkt i tillvaron. Så som Coca-Cola sett ut i  över 122 år. Snacka om klassiker.

För visst.
Om du blir väckt mitt i natten och någon frågar dig vad du ser när du tänker på Sveriges Television - nog är väl svaret detta:

Tänker ta på mig en jacka och kanske svepa ett litet glas vin på balkongen ikväll.
En hylla av glas och metall skall också tas in till köket. Vi har under sommaren haft blommor på den men den blomstertid har som bekant både kommit och gått...nu gäller det att ladda inför hösten.

Livet går vidare. Sommarlovet och sommaren definitivt slut och snart kanske dags för en tillbakablick på densamma här på bloggen. Nu är vi verkligen tillbaka i vardagen med dagislämningar och stress. Jag jobbar dagtid, Sara jobbar kvällstid. Vi hinner se varandra i effektiv tid ungefär 40 minuter per dag.

Andra dagen på nya jobbet och det är mycket att lära sig. Men det känns spännande.
Apropå ingenting fann jag mig själv nynna på den här gamla godingen från 1992. Fan vet varför...

Lite ovanligt med en Queenlåt utan Freddie Mercurys leadvocal kanske men Tenement Funster, skriven och framförd av trummisen Roger Taylor är ett riktigt starkt låtbygge från 1974.
En sådan låt man hoppas att Robbie Williams skulle plocka upp och göra cover på. Williams har ju tidigare (utan framgång) gjort Queencovers, kanske har det med låtvalet att göra. Detta är hur som helst en ganska okänd sak som känns igen på den tidstypiska och dekadenta texten och det snygga arrangemanget. Dessutom får man titta på en snurrande vinylskiva...bara det...


PS! Det visar sig dock att Travis brukar sjunga den när de festar...

Vi fick vänta ett tag men nu finns den där, analysen av 80-talets starkaste svenska one-hit-wonder (i skarp konkurrens med Carambas Hubba Hubba Zoot Zoot).

Det handlar om den odödliga Köppäbävisan. Välkommen in i Rimbloggen.

Svensk litteraturs kanske störste stilist var Hjalmar Söderberg (1869-1941).
Många känner till hans utmanande böcker Martin Bircks ungdom, Den allvarsamma leken och kanske främst Doktor Glas, den roman Söderberg själv höll som sin mest fulländade.
Många citat ur Söderbergs produktion har också blivit klassiker som exempelvis: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" eller "Kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet".

Man skulle ju kunna tro att en man som klämmer ur sig detta är en ganska bitter och pessimisstisk fyr.
Tvärtom var Söderberg väldigt skämtsam, hävdar åtminstone Sven Stolpe i boken 40 svenska författare. Och Stolpe borde ju veta sånt. Dels eftersom han - med ett amerikanskt uttryck - "knows good comedy" och dels därför att han träffade Söderberg personligen.
Stolpe träffade förresten alla de tongivande svenska gestalterna inom litteraturen eftersom han levde så in i helvete länge. Den heliga Birgitta mötte han dock aldrig. Annat än i drömmen.

However. I sin bok återger Stolpe en liten anekdot som handlar om hur Hjalmar Söderberg fått kritik efter att han vid ett högtidligt tillfälle vid Dramatiska Teatern uppträtt i en "färgrik väst". I en insändare slår Söderberg tillbaka mot sina kritiker:

"Herr redaktör!
Först nyss har min uppmärksamhet blifvit fäst vid ett ställe i eder ärade tidnings referat af Dramatiska Teaterns invigning där referenten säger sig ha sett mig uppträda i "färgrik väst". Saken är icke riksviktig; men då det smärtar mig att se mig beskylld för en taktlöshet, hvartill jag icke vet mig skyldig, ber jag få upplysa, att den ifrågavarande västen var ljust grårandig. Utan att med säkerhet våga påstå, att en så beskaffad väst står i sträng öfverenskommelse med hofcermonielets kraf på en sorgväst, tror jag den likväl icke vara alltför olämplig att gifva uttryck åt den mildt vemodsblandade sorgen hos en enkel medborgare som icke tillhör hofkretsen.

Med utmärkt högaktning
Hjalmar Söderberg."

Fyraåringen Elsa har ett tips till dig som har tröttnat på gamla, svenska tråkuttryck som "livbälte", "skärp" eller "livrem".
Säg "jeanskoppel" istället.

Hon är bra med orden, Elsa. Som hon brukar säga efter ett toalettbesök:

-Titta pappa så många bitar jag lagt!
-Bitar??
-Ja. Många bitar i mitt bajspussel.

Brittiska turister undrar nog vilka som egentligen tillverkar redskapen utmed Sveriges alla lekplatser.

Det var ett ganska taskigt tv-utbud en kväll i förra veckan (när är det inte det?) så vi bestämde oss för att hyra en film.
En tämligen svår manöver med två småttingar inne i en videobutik då det enda de vill göra är att a) pilla på ett flipperspel som står alldeles vid utgången precis nära den öppna dörren ut mot vägen b) åka rallybilsimulator som står precis vid samma utgång ut mot trafiken c) snatta stora grabbnävar med lösgodis eller d) välta ner utbudet av "nyheter" från DVD-hyllan nära kassan, mitt framför personalen.

Att i detta virrvarr stå och finvälja film efter principen "hmmm...vad känner jag för...brittisk eller kanske fransk film...hmm...drama...dramakomedi...vad är detta? Holländsk? Nja...inte kostymdrama...mer akademisk humor...kanske en renodlad komedi...lite Seinfeldhållet...Woody Allen...hmm...." är totalt jävla omöjligt.

Man får vara glad om man lyckas undvika att få med sig något med Jean-Claude Van Damme eller Steven Seagal hem.
Just när jag tänkt ge upp och gå hem, landade mitt pekfinger på filmen Sideways...en sån där film som jag och Sara hört talas så mycket om när den kom 2004.
Vi är ju nästan aldrig på bio.



Sideways är en riktig SaraåMattias-film. Rapp dialog, dråpliga pinsamheter levererade med svartbottnad underfundighet och till detta en trevlig atmosfär och miljö, i detta fall de olika vindistrikten i Kalifornien.
För det är dit som de båda vännerna Miles och Jack åker. Miles är en misslyckad författare och Jack en avdankad skådis med otroligt kvinnotycke. Tanken är att resan till vindistrikten skall vara en trevlig tripp inför Jacks bröllop en vecka senare.



Miles (som jag tyckte mig känna igen..det tog halva filmen innan jag utbrast: -Men det är ju han! Det är ju Mr Pigvomit! Ty så hette Paul Giamatti när han spelade Howard Sterns förhatlige chef i lysande rullen Private Parts) är fet, frånskild och totalt uppgiven medan Jack gör vad han kan för att klämma ut den sista biten av den sex appeal han en gång haft.
Och detta med viss framgång.
Resan blir inte alls som den intellektuelle Miles tänkt sig.

Detta är förstås ingen nyhet. Filmen är erkänt bra och sevärd, vinnare av både Oscars och Golden Globe men ändå; har du - i likhet med mig - missat den är den gjuten och har du redan sett den kan det vara läge att se om den.
En varm, rolig, intellektuell och lärorik film om vin, passion, moral och självkänsla.

...om du skall redigera omslaget till tidningen Allers:

1. Festligt

2. Härligt

3. Läckert

4. Grillbuffé

5. Trädgårdsmys

Så här när sommaren går mot sitt slut gäller det att rusta för den svenska vintern. Gyllene Tider och Markoolio håller på att sammanställa en skiva med snöslaskhits.

Bland låtarna:

GYLLENE TIDER - KUNG AV SNÖ

PER GESSLE - HÄR KOMMER ALLA PJÄXORNA (PÅ EN Å SAMMA GÅNG)

MARKOOLIO - INGEN VINTER UTAN ÅNGEST

GYLLENE TIDER - JANUARI, FEBRUARI, MARS

GYLLENE TIDER - VINTERTIDER HEJ, HEJ...VINTERTIDER!

MARKOOLIO - VINTER OCH SNÖ

 

 

Ständigt på väg åt olika håll.

Samtliga illegalt odlade signalkräftor på Gotland skall utrotas, rapporterar SR Gotland.
Ansvarig för utrotningen blir en viss byråchef vid namn Lennart Siljeberg.

Det hela kommer att skildas i en kommande bok av PC Jersild kallad Kräftjakten.

Jajamen. Åter dags att plocka fram stjärnskruvmejsel, vanlig skruvmejsel, en hammare, ett glatt humör och en stor dos av mitt beryktade tålamod.
I förmiddags blev en byrå monterad, ikväll ger jag mig på ännu en.

Att lyckas montera en IKEA-möbel korrekt ger mig en känsla av frid och stillhet.
Bejakande och världsvant kastar man sin svettiga t-shirt i en hög och drar med sin valkiga näve några drag genom den rufsiga frisyren, inte helt olikt det manér Brad Pitt brukar visa upp på film.
Sedan lutar man sig lugnt tillbaka i en avslappnad förvissning om att man nått en högre nivå som människa.

Buddhisterna kallar det nirvana.
Jag kallar det färdigmonterad IKEA-byrå.

TV-kvällen för den som inte orkar kolla på OS bjuder på spännande alternativ.
För allt smör i Småland, missa inte dokumentären "Hjälp - jag kan inte sluta fisa!" på TV4 kl. 21.00.
Kanalen startar ikväll sin nya kampanj för kvalitativ tv.
Efter flatulensdokumentären kan man switcha över till Kunskapskanalen som med start klockan 22.00 visar programmet "Nixon - mannen vi älskade att hata".

Fisar och Nixon samma kväll.
Känns inte som en slump.

Ett.
Plus ett.
Är lika med två.
Det vet vi sedan barnsben.

Att Bel Air blev utslagna i Melodifestivalen 1985 är inte lika bekant.
Läs den något akademiska analysen just nu i Rimbloggen...

Det har återigen blivit dax för oss att ta en liten kik i Robert Mugabes familjealbum.
Tidigare har vi ju sett det här och det här.

Denna gång möter vi en ung Robert Mugabe med hjälm på huvudet.



Han var som synes ute och cyklade redan då.

Glöm The King Of Pop.
Det här är The King Of Plopp:

Som vanligt hittar vi många intressanta program i Sveriges Radio P3 inför hösten. Här är några av de mest kittlande programmen:

P3 SKUNK - Tonårsfinniga fjollor från Burträsk spelar garagerock och independent och bjuder samtidigt på den politiskt utmanande följetongen  "Gruvan lever" i tretton avsnitt. Samarbete med Folkhögskolan i Kvikkjokk.

P3 GHETTO - Två kriminellt belastade killar sänder live från en etta i Hammarkullen. Musiken (mestaldels hiphop) är inspelad i lägenhetens kök. I mono.

P3 BYXLÖS - Studentikos humor från Växjö. Ordvitsar, erotiska sketcher och pajaserier presenteras av en dekadent kvinna som talar finlandssvenska jävligt långsamt och som läspar lite lätt, mest för att irritera publiken. Hon kallar det själv för ironi.

AVANTGARDE - P3:s nya hyperintressanta kulturprogram från Lund. Programledaren Canita Seyersuchen talar en pretentiös skånska om allt ifrån grafitti till peruansk sömnad. Musiken i programmet kommer ursprungligen från det som musikproducenten Suzanne Tellinger kallar "röda lådan", dvs musik som aldrig tidigare spelats i Sveriges Radio.

MOUNT RUSHMORE - Kaj Kindvall och Mats Nileskär väljer låtar som eventuellt skall passa "kidsen".

Huskorset ville gärna ha en bild på den taklampa som jag under stooor vånda monterade upp förra veckan.
Handsvetten rann, ryggen värkte och svindeln fanns hela tiden i bakgrunden som en annalkande, bengalisk tiger, redo att kasta allt över styr.

Faktum är att jag då kände mig lite som Strindberg efter ett utbrott av inferno.


Det rör sig dock inte om någon Strindbergslampa, som synes.
Kan vi släppa det här nu?

För att hedra minnet av Elvis Presley, vars dödsdag inföll den 16 augusti, kommer här Crazy Little Thing Called Love från 1979. En annorlunda Queenlåt och en klockren Elvispastisch.

En bra sak med augusti månads alla kräftkalas är alla roliga snapsvisor. Den här till exempel:

Ja, så heter den nyinspelade kamplåt för att hedra de krigsdrabbade i staden Gori.
Det är Svenska Swingersklubben som spelat in singeln.

Det är inte fråga om så många rim kanske, men väl en banal text framförd av en spasmatisk debutant i 1982 års schlagerfestival.

Äntligen har Rimbloggen uppdaterats. Välkommen in!

...håller mamma och pappa på gott humör.

I Vämöparken står det en staty föreställande en gammal gubbe från arbetarrörelsens barndom, troligen var det väl han som anlade hela skiten en gång i tiden.
Kommer inte ihåg just nu vad han hette men jag tror det börjar på Q (låter som Tage Danielsson i Fröken Fleggman) Kanske Quisling. Nej, det var inte han. Likväl. Så här ser statyn föreställande denne gubbe ut:


Varje gång som Ville går förbi statyn springer han fram, slår händerna runt midjan på statyn och ropar: -Pappa! Pappa!

Jag blir om inte bestört så i alla fall lite förnärmad. Jag tycker inte att jag är en dugg lik denne Q-man. Quarting, kan vi kalla honom.
Inte likt alls. Jag ser ju ut såhär:


Hmmm...jag vet att jag på denna bild ser ut som George Lazenby 1968 men det bjuder jag på ;)

Hörde på P1-programmet Medierna häromveckan.
De intervjuade två killar som skrivit en bok om hur man lyckas som  journalist.

Det viktigaste tipset var att byta efternamn, att heta något annorlunda och unikt som gör att man väcker uppmärksamhet.

Och visst finns det många, sköna namn i svensk media. André Pops är kanske mest utflippat. Men det finns flera.
Nina Oderman-Shei, Åsa Avdic,  Isobel Hadley-Kamptz,  Filip Struwe m.fl m.fl...

Listan är som bekant lång. I veckan upptäckte jag en reporter på Barometern-OT i Högsby som heter Silvana Hedenlo.

Om du googlar på dig själv, så välkommen till Nonsensakuten, Silvana!
Själv heter jag Nilsson och kommer att vara fullständigt unik om tio år, sådär.

Jodå. Det gick bra.
Men min nervösa handsvett under upphängningen höll på att sumpa allting.
Men nu hänger den där så fint och dinglar.

(Om du undrar vad detta handlar om så läs inlägget här nedan)

Livet är inte lätt för oss stackare som råkar vara födda med tummen mitt i handen.
Det är störande och förnedrande, det skapar en stor känsla av olust och vanmakt. Ångesten är som starkast innan vi skrider till verket, men lyckas sedan eskalera snabbt under processens genomförande för att sluta i ett fullständigt crescendo av febriga ångestattacker då man inser att allt håller på att barka fullständigt åt helvete, att allt redan håller på att ta slut.

Man vill skrika, man vill riva sitt hår, man vill slå på den förbannade pinnen eller skruvmojängen eller kedjeöglan som inte vill som man själv vill. Man känner sig som en blandning av Alfons Åberg, Mr Bean och John McEnroe.

Gick ut och köpte en väldigt snygg taklampa häromdagen, en lampa som skall hänga i vårt tv-rum. Kruxet är - bland annat - att den har små (nåja, små och små) men ömtåliga kupor av glas som skall snirklas dit på ett sinnrikt sätt meddelst en slags metallfjutt (eh....)

Igår spräckte jag en sådan här glaskupa och blev heligt förbannad på mig själv. Varför kom jag på den dumma idén att montera på lamporna innan jag hängt upp lampan? Jag är en idiot.

Sara lyckades fixa en ny (men den tillhörde butiksexet så nu djävlar skall vi vara tacksamma och inte krossa något mer).
Problemet nu (ty jag ser bara problem) är att sladden är för lång, vi behöver dra in nästan hela sladden (som är inmojsad i en lång kedja) i kupan där uppe.
Så nu skall jag bara knipsa av en sisådär sex-sju stycken öglor i kedjan och dra in sladden och sen klättra upp på en stol och så...uuuu....tanken svindlar...
Till min hjälp har jag två små tänger som jag påpassligt lånat från bostadsrättsföreningen "hobbyrum" i källaren. Hobbyrrum, tankarna går ju till Moodyssons film "Tillsammans". "När du är där nere och som du säger "snickrar"!

Med dessa redskap skall jag nu utan att krossa lamporna knipsa av kedjan bit för bit.
Jag återkommer. Wish me luck.

Vill pusha lite för en av mina läsare som driver en oerhört underfundig blogg; pseudonaja.

Något av de roligaste inslagen är Prinsessans Lilians blogg som hunnit fram till avsnitt 13.

Ta dig en kik in i societeten....

Angående det svenska OS-bronset i brottning kan man säga "ara den som aras bör".

Läste om den här galningen som håller på att cykla jorden runt, häromdagen.

När regnet piskade mot rutan kändes det bittert att se hans soliga bilder från Sydkorea.

Idag känns det lite bättre. Idag regnar det även i Seoul. Kolla in cykelgalningen här....

Nä...snarare Drutten och Jena.

Märkligt. I eftermiddags såg jag framför mig på gatan två unga killar som höll på med nåt suspekt. Den ena gav något nästan osynligt till den andre som tog emot och liksom, ja fingrade nyfiket på det.

Jag - som troligen sett för många deckare på TV4Plus - tog för självklart att det handlade om någon typ av knarkhandel och att de helt sonika utväxlade nån typ av drog.

Jag skyndade på stegen för att stilla min nyfikenhet. Väl framme märker jag att den mottagande mannen stoppar det han just fått i örat.

Då ser jag att det handlar om ena hörluren till en MP3-spelare...han erbjöds helt enkelt att lyssna på musiken.

Inget annat. Snopet, minst sagt...

(Detta är ett reprisinlägg från sommaren 2007)

Nu måste väl ändå krigsförbrytaren Radovan Karadzic vara nyrakad och klar för Haagtriburnalen...
Tycker att det tar lite tid.
Har de möjligen semester? "Ledsen, kan inte döma någon för krigsförbrytelser idag, är och campar i Andalusien, återkommer måndag."

Jaja...domstolen i Haag må vara kritiserad av en del (bl.a USA) men sanningen är att det är en domstol som borde ha en hel del frågor att ta itu med. Som världen ser ut saknas det ju knappast kandidater att grilla.
Gripandet av Karadzic får mig självklart att tänka på den gamle diktatorgöken Slobodan Milosevic som ju alla vet satt fängslad i Haag.

Han hade ett svagt hjärta...men också jävligt dåligt minne.

Kommer ihåg hur han skötte sitt eget försvar och ständigt upprepade detta: "This is a false tribunal...Hear me again...I do not recognize this tribunal!"

Nä...konstigt. Han kände inte igen den...ändå hade han ju suttit framför domarna ett antal gånger.
Dag ut och dag in. Till slut gav han upp och dog.
Och vi vet ju var han befinner sig numera.

I morse vaknade Björn Hellberg klockan 07.32.
Genast ställde han sig framför spegeln och började kamma sitt hår framåt tills det bildade den sedvanliga pottfrisyren.
Sedan sa han:

"Man skall äta honungen ung och vinet gammalt. Mörksens gärningar är dagens skam."

Sitter fortfarande och fnissar förtjust över det som sändes på Bolibompa ikväll.

Barnens favorit; Bosse Bogserbåt mötte en s.k kabelbåt vid namn Karl-Magnus.

Varför är då detta så kul?

Jo. Under programmets dryga 15 minuter hörde man repliker som:

"Brukar du lägga dina kablar långsamt, eller?"

"Oj. Det var den största kabel jag sett"

"Nu har jag nog lagt min kabel på ett dumt ställe"

"Titta. Där har Karl-Magnus lagt sin kabel"

....och så vidare....

Eventuellt har jag barnslig humor.

Det blev en tisdag för färgblinda.

Grått, brunt, svart, vitt....regn regn, regn...blåst.
Säsongspremiär för överdragsbyxor och mössa på Ville.
Gud så deppigt att se honom stå i denna mundering i hallen.

Men dessvärre nödvändigt.
Mmmm....augusti....

Fast jag kan köpa det här om vi samtidigt gör februari till en sommarmånad.
Så kom igen - 28 grader och sol i februari, tack...

Inspirerad av Lars Norén tänker jag delge dig hur mitt liv såg ut den 12 augusti 2005.
Det blir säkert jävligt intressant. Dagboken skrev jag mellan den 25 juli och 20 oktober 2005 i ett anfall av dokumentationsnoja. Elsa var ett år, Ville knappt påtänkt och bloggen...ja, den fanns inte i sinnevärlden.

Istället hade jag begett mig till Bokia och köpt en vackert inbunden svart bok i konstläder och guldmålade kanter.
I den skrev jag för hand något som skulle bli en dagbok, jag hade tänkt mig att det skulle se ut lite som Strindbergs gamla brev men märkte direkt att min handstil såg för jävlig ut och att den inte utstrålade samma elegans och brinnande känsla för polemik.
Istället liknar den spåren efter kråkor aspackade på Bacardi.


I alla fall. Här kommer nu - ocensurerat och naket - den 12 augusti 2005 som den stod skriven i min allt annan än ockulta dagbok:

Torsdagen den 12 augusti 2005

Ja, det blev inte mycket dagboksskrivande ute i stugan dessvärre. Men - vi hade väldigt trevligt och Elsa kröp i gräset och lekte med olika leksaker. Hon stormtrivdes och det gjorde jag och S också.
Det var kul att träffa F, R, P, Fa, D, Å och C.
Bilresan hem var jobbig eftersom det regnade nåt djävulskt i Katrineholm och Norrköping. Det var stor risk för vattenplaning men vi körde försiktigt. Imorgon kommer mamma och pappa. Då skall vi fira pappas 60-årsdag.
Vädret idag: Halvklart 17-19 grader. Regn på morgonen.

Ni som har läst Noréns dagbok...inte kan den väl vara mer spännande än det här?

Befinner mig "between books" som det så tjusigt heter.
Ett ack så delikat problem detta, att välja litteratur.

Som vanligt har jag ett antal kandidater bland de böcker som ligger olästa i hyllan eller annorstädes.
Just nu har jag följande alternativ:

Sextusen kalla av James Ellroy - hårdkokt thriller om politiska mord, CIA och kokain....

Truck Stop av David Ericsson  - om det hårda livet som svensk lastbilschaufför...

Leva livet av Amistad Maupin - om sökandet efter lycka i 70-talets San Fransisco

Efter floden av PC Jersild - om världen efter kärnvapenkriget

Fem dagar i juni av Stefan Heym - om arbetarnas uppror mot makthavarna i DDR

Mitt förnamn är Ronny - av Ronny Ambjörnsson - om svenska gubbar födda på 30-talet

eller

Midvinterblod av Mons Kallentoft - om blodiga mord på Östgötaslätten...

Vilken bok tycker du att jag skall börja läsa?

En sköterska på Karolinska universitetsjukhuset i Stockholm har tagit bilder på patienter under en operation och sedan lagt ut dem på FaceBook.
Självklart vedervärdigt och skäl för avsked. Tänk på de som drabbas.

Inte blir det bättre av att Aftonbladet sprider bilderna vidare i dagens upplaga.
Fast det är klart.
Tidningen tar sitt publicistiska ansvar och suddar bilden på den ryggrad som hålls upp mot kameran.

Så att inte någon annan ryggrad skulle känna sig kränkt eller utpekad.

Metro skriver idag att statistik som tidningen tagit fram spräcker den myt som säger att svenska män tar ut så mycket pappaledighet som de bara kan under Sommar-OS.
I själva verket ökar inte uttaget av pappadagar under OS nämnvärt.

Visst kan man förstå varför.
Hur lätt är det att hålla koll på både simning, basket och rodd samtidigt som småbarnen klänger runt fötterna, kastar mat i luften, kräks över tallriken eller kissar på golvet.

Pappaledighet med barn under 3 år. Där har ni en OS-gren.

Kanske är det det som krävs för att män skall ta ut sina pappadagar...möjligheten att vinna guldmedalj...

Nu har vardagen kommit. Jag känner mig oförberedd.

Efter att jag traskat genom halva innerstan och sedan lämnat  barnen på dagis, upptäcker jag att min gylf är öppen.
Den har förmodligen varit öppen hela morgonen.

Inte helt safe.

Om Agatha Christie vore Ernst Kirchsteiger skulle hennes böcker vara lite annorlunda.
Här följer några presumtiva titlar:

DOLKEN FRÅN MJUKIS

4.50 FRÅN PLASTIC PADDINGTON

SPEGELN SPRACK FRÅN KANT TILL KANT (MEN GICK SNABBT ATT LAGA IGEN)

TAKLÄGGARENS VITTNE

DÖDEN PÅ KILEN

LIMMET I BIBLIOTEKET

TRE SMÅ BETONGGRISAR

EN DOS STRYKNIN (ELLER LACKNAFTA)

TIO SMÅ NEGERBOLLAR

MORD PÅ LJUSA VETEDEGEN

DÖD MANS SÅGKLINGA

osv osv osv...hon var ju jäkligt produktiv. I likhet med Ernst.

...hade man kunnat läsa detta lilla alster:

Droppen ringlar sig utmed den skrovliga stammen

vid grenens ände dallrar den till mot bladen

rullar utåt i en cirkel som havsbränningar mot dammen

som smutsig jord kvaretsad på spaden

en droppe vatten från en enda, ensam förgätmigej

fan, nu piper det...kanske någon försöker att messa mig?

Måste säga att jag är ganska besviken på OS-invigningen, eller åtminstone de delar av den som jag såg.
Här har kineserna haft åratal på sig för förberedelser och så slarvar de bort det viktigaste; den magiska tändningen av OS-elden.

Jag menar...hallå....en upphissad sprinter som torrspringer i det fria. Det skulle Galenskaparna/After Shave ha gjort minst lika bra om inte bättre.

Det hade ju varit en sak om han, när han väl kom fram, skickat upp en vit duva indränkt i bensin (hade dessutom varit en bra symbol för den kinesiska friheten) som brinnande landat på toppen av det gigantiska elddonet och antänt hela härligheten men detta...nja...

Vilka ligger bakom?
Bröderna Bronett?

Vintips: Ett rött vin från Kalifornien, kallat Fetzer Valley Oaks Merlot, 89 kronor på Systemet.
Finns med Zinfandel också, då till det facila priset av 119 kronor buteljen. Det har jag dock inte provat.
Fylligt, smakrikt.
Gott.

Stundtals hör man min tvåårige son Ville springa omkring och sjunga:

"Hujedamej sån ban hann va eij väje tänkas kann...å emi...vani vann han ba eh emi hette an sing dudi mej sing dudi mej sing dudi dudi mej..."

Och så vidare.
Det slog mig; det här med "hujedamig!"...Är inte det min replik?
Så som han håller på...

(Ja...bilden är suddig men så sitter han ju nästan aldrig still, heller)


(Ibland hänger han uppochner...)

Ännu en vacker kärleksballad av den typ som sedermera kom att kallas powerballad.
Från 1980 och från plattan The Game, den första skivan där bandet använde synthar, dessförinnan hade Brian May skött alla ljudeffekter med hjälp av sin hemmabyggda gitarr; The Red Special. Låten heter Save Me och ja, visst är videon pretentiös.

Mer - den utan kolsyra, har en tetra kallad MER Jordgubb Äpple.



Ganska märkligt är det dock att just ordet "jordgubb" kommer före äpple eftersom drycken mestadels består av vatten, därefter kommer fruktjuice (14% äpple, 4% jordgubb) och sedan socker.

4 %.

Som Kd, ungefär.

Det är förbannat vanligt med konsulter i allehanda livskris-självkänsla-självmedvetenhets-ämnen just nu.

Män och kvinnor åker riket runt, pratar om något allmänt dravel i timmarna tre och inkasserar därefter vad som är en nomal månadslön på bara några timmar. Hela tiden har de någon typ av headset fastklistrade i örat.
Något man kan stå ut med när man tjänar så bra,

Nonsensakuten funderar på att slå sig in i denna lukrativa bransch och kommer därför under hösten att lansera:

LÅNGSAMMA TANKAR med Mattias Nilsson

Välkommen till en tre timmar lång föreläsning om självtillit, självkänsla och självkännedom.
Under Nilssons awardwinning och spännande föredrag lär du dig att tänka riktigt, riktigt låååååångsamt.
Genom att tänka långsamt får du en tydligare kontakt med din hjärna och kan på så sätt utvecklas till en hel människa.

Efter föreläsningen följer en stunds avkoppling med grönt te och tarmsköljning (långsam) och därefter startar en två timmar lång workshop där du lär dig tänka långsamt. Sedan blir det öppen hearing som kan dra ut något på tiden men ha tålamod. Det vinner du på i längden.

För bokning av föreläsning+tarmsköljning+workshop+hearing, mejla [email protected]
Pris: 35.000 kr exk. moms.

Nu är jag tillbaka i cyberrymden efter ett antal dagars trevlig avkoppling med både sol, vind och regn.
Några iskalla öl på Kongens nytorv, SJ-mackor i Bistron, föräldrabesök i Skåne och så Saras släkt i Örebro där vi bl.a passade på att besöka det makalösa äventyrsbadet Gustavsvik. En helkul upplevelse för både Elsa och Ville som veckan innan med sina farföräldrar hade intensiva dagar med både Tosselilla Sommarland och Skånes Djurpark.

Dessutom - strax innan avfärd får jag reda på att jag bevärdigats med en heltidsanställning efter att ha tröskat på i halvtidsträsket i snart två år. HALLELUJA.
Heltiden...tillbaka till heltiden. Måste nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte heter Michael J Fox.