Ja, okej. Jag ger mig. Denna blogg produceras ju trots allt i Karlskrona.
Skriver ner lite tankar inför den fjärde delfinalen på lördag, som alltså äger rum på Telenor Arena Karlskrona Rosenholm...eller vad denna makalöst fula byggnad nu heter. Om du inte sett den kommer den här:


En av BLT:s bästa krönikörer; Karin Lindell, har skrivit ett fruktansvärt roligt "svar" på Björn Gustafssons hyllningslåt till Carina Berg. Texten hittar du här.

Mycket snack om Linda Bengtzings scenfall och det faktum att Nordman skall bränna några häxor på scen, detta blev det en stor debatt om tidigare i vinter. Dödens grupp har denna delfinal kallats. Daniel Mitsogiannis möter Fronda och Calaisa.
Jo. Det kan bli en tuff drabbning.

På tal om drabbning. Gamla världsomseglarfartyget HMS Carlskrona har svidats om till Schlag(er)skepp. Fyndigt.
Detta retar förstås upp ortodoxa karlskroniter som anser att något så angeläget och viktigt som marinen inte skall befatta sig med något så ytligt och tramsigt som Melodifestivalen. Ungefär samma debatt ägde rum 2006 när stadens grundare; krigskonungen Carl XI fick ikläda sig en rosa festblåsa. Statyn på Stortorget ville stadens näringsidkare spöka ut i denna dräkt, så skedde också men efter massiva protester (t.o.m på ledarplats i tidningen) plockades klänningen bort.



Bättre är det i år, enligt sambon som varit ute på stan och kollat. Limegrön är den proklamerade färgen detta år. Allt skall gå i denna färg och därför är vartenda skyltfönster just limegrönt.
Vem bestämmer förresten sånt? Är det Christer Björkman som sitter på toa och helt plötsligt får en uppenbarelse? Limegrönt! Vi skall ha limegrönt som tema!! Hallå, hela pressen, radion och teven...

Till sist. Ett av många (av karlskroniter ifrågasatta...fast vad fan gör dem glada?) jippon denna vecka var en utmaning där stadens kommunalråd, moderaten KG Svensson, sjöng duett med Linda Bengtzing i det speciellt anordnade schlagertältet.

Dessutom, en liten påminnelse om delfinalens joker, den högt meriterade Niklas Strömstedt som verkar delta med enbart vänstra handens lillfinger. Han säger själv att han mest hoppas få tillräcklig exponering för att kunna sälja sin nya skiva som släpps nästa vecka. Vi får väl se hur det går. Kan väl passa på att dra fram denna gamla Rimbloggsanalys, på tal om Strömstedt. Faktiskt det inlägg i Rimbloggen som rönt flest kommentarer, glädjande nog även från upphovsmannen.

Glad Schlager på dig! Jag håller på Sibel. Utan att ha hört låten...

I november skrev jag om min lärarkollega Pascal, den positivt ettrige fransosen.
En man som alltid gör allt för alla människor han möter, en man som verkligen har "många järn i elden".
Syns överallt, pratar ständigt och tar på sig på tok för mycket, både på jobbet och privat. Eller - snarare är det väl så att han har svårt att göra någon distinktion dem emellan, att hålla reda på exakt VAD som är jobb och VAD som är fritid.
När alla går på sommarlov, lovar Pascal att vara på skolan minst två gånger i veckan, för det "finns ju så mycket att göra".


Om du lägger huvudet på sned lite åt höger, kan du se Pascal, Ville och Elsa.

Han är lite som en Duracell-kanin, denne Pascal. Fast han är snäll och väldigt glad för barn.
Idag var dagis stängt pga av "fortbildning". Fort skall det gå.
Detta innebar att jag istället tog med mig syskonen Fräs till jobbet. Där de förstås mötte fransmannen.
Som utan pardon (pardon, madame!) lyfter tvenne ungar upp i famn, och hoppspringer med dem i cirka fem minuter inne på lärarrummet. Just det, hoppspringer varpå man ropar lalalalala...


Fan. Vi kanske borde anställa honom som någon typ av...ja...au pair. Det låter väl franskt...

Hittade denna osannolika blogg.
En man vid namn Gunnar bubblar felstavat på om det mesta. Utan punkt, kommatecken eller ens andningspaus.
Här har väl ändå James Joyce mött sin överman.

Stream of consciousness i 180 km/h. Minst.
Som en dyslektisk koffeintablett rakt in i ögat...
By the way...här är en avslappnad bild på Gunnar. Mannen bakom Jerej-bloggen.

Jag säger som Farbror Barbo i NileCity; -Ja, se människor....

Fan vad bra han är!

Jo. Tänkte bara nämna att Palme sköts just idag.
Ehh...fast 1986, då.
Klockan 23.21. Korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, centrala Stockholm.

OLOF PALME 1927-1986

Jag hade en mintgrön och randig pyjamas på mig den natten. Mamma väckte mig med nyheten och Gomorron Sverige var inställt.
Visst. Jag är ganska ung. Fast med mina elever får jag perspektiv.
För dem är Palme bara död. En död gubbe.
-Vad vet du om Palme?
-Eh...det var han som blev skjuten, va?

Ungefär på samma sätt som jag förhåller mig till John F Kennedy. Eller Abraham Lincoln.
Möjligen kan jag ändå en del om deras liv och verksamhet.
Alltför många svenska skolelever vet dock enbart om Palme att det var han "som blev skjuten".
Jag tycker att det är synd med förstår samtidigt varför.

Det ligger för nära inpå. Väck inte den björn som sover, låt oss inte granska osv osv.
Det skulle vara befriande med en svensk efterkrigshistoria värd namnet.
Börja med baltutlämningen och arbeta er framåt.
Kanske något för "Forum för levande historia" att ta tag i.

Först in med rätt svar denna gång, var Fjodor Farin från Åmsele (och kringsele).

Han visste att hypotenusan av kontentan, dividerat med kvadraten i penisroten är lika med Phytagoras sats.

Vi gratulerar självfallet (inte hårsvallet, då) och skickar en mini-sekatör i polyester.
Stort Grattis, Fjodor. Lycka till med laxen!

Det här är text utformad likt en liten skröna, men faktiskt är den helt sann.
Igår kväll hade min kära sambo ett viktigt möte på sitt jobb.
Det var angeläget, uppborstat och formellt.

Företagets ena VD hade rest långväga för att närvara, bland honom återfanns Sara, hennes platschef och två av medarbetarna, en kvinna och en man.
Mannen är ganska nyligen hemkommen från en skidresa i Österrike, som ägde rum under det nyss avslutade sportlovet.

I alla fall. Mötet gick bra. Sara lyssnade intresserat och visade sig märkbart initerad i det som Herr VD lade fram. Det här var första gången som Sara träffade sin VD så att säga "face to face".
Hur det nu slumpade sig var Herr VD (som enligt Sara är en lång och robust karl) tvungen att halvvägs in i mötet avvika för en teknisk telefonsupport. Han sätter sig då i rummet intill, pratande i telefon.

När mötet är över skall Sara lämna kontoret. Hon - och hennes manlige medarbetare (han med skidresan) - avviker samtidigt. Sara undrar hur hon på ett snyggt sätt skall kunna säga "hej då!" till sin VD, killen hon känt i ungefär en timme, utan att han störs i sitt viktiga, tekniska telefonsamtal.
Mannen med skidsemestern - som skall lämna jobbet samtidigt som Sara - är lite för stolt och otålig för ett sådant arrangemang, han bestämmer sig sålunda för att vänta vid ytterdörren medan Sara ställer sig vid dörren till det rum där VD:n sitter.

Herr VD pratar fortfarande intensivt i sin telefon. Han hummar och verkar djupt inne i ett viktigt resonemang om teknik. Plötsligt ser han Sara vid dörren. Hon vill uppenbarligen säga adjö.
Som en fjäder utav stål svingar Herr VD sin totala kroppslängd upp ur stolen och liksom (som Sara uppfattar saken) tjurrusar fram emot henne. Nu vill Herr VD säga adjö.

Under bråkdelen av en sekund är det nu upp till Sara att tolka Herr VD:s signaler. Mycket kan man säga om min sambo, men det här med att dansa som en fjäril och att stinga som ett bi på samma gång, har aldrig varit hennes grej. Frågan är väl om ens en frisk Muhammed Ali hade hunnit med att reagera rätt vid denna tidpunkt.

Bilden alltså denna: Herr VD rusar fram, Sara vill säga adjö och sträcker ut....bägge sina armar...varpå Herr VD (som möjligen ville skaka hand) rusar rakt in i stora famnen och en efterföljande björnkram.
Bakom står platschefen och Saras båda medarbetare och glor. Vad händer?
En man som ryggat tillbaka något för sent är nu djupt involverad i en vänskaplig kram.
Och tiden upplevs stå stilla. Ingen säger ett ljud. Sara kramar sin VD, VD:n tvingas krama tillbaka med en något konfunderad uppsyn.

Efteråt, när Sara släppt sitt tag, tar skidsemestermannen till orda, till synes utan anledning:
-Ja...det var rätt mycket rodel i Österrike....

Det är först när Sara kommit hem för att berätta denna pinsamhet som bitarna faller på plats.

Det här med rodel.
Han måste ha syftat på den intimitet som präglar "tvåmansrodel"...

Kommer du ihåg henne? En helt underbar singer/songwriter som väl hade sin storhetstid någonstans mellan 1992 och 1994. Det är framförallt två av hennes låtar som jag minns och gillar. Först  hennes genombrott; Crucified:


Och sedan en annan skön sak, Cornflake Girl.

 

En ganska ödmjuk sågning, trots allt. Det var vad det blev när Rimbloggen satte fokus på Mats Rådberg och Rankarna. Svensk country när den är som bäst.

SVT24 har sedan en tid tillbaka något man kallar för sin sena Rapportsändning 21.30. Sändningen skulle locka den unga publiken och kan väl hittills beskrivas mer eller mindre som ett rent fiasko. Tittarsiffrorna går knappt att mäta.

Det handlar inte om hantverket. Rapport är som alltid oerhört välproducerat.
Det är ett större problem, nämligen att kanalen SVT24 är en enda, digital soppa.

Man klarar inte av att vara en heltäckande nyhetskanal; ett bra exempel är stormen Per som förra vintern skakade om halva Sverige och behovet av information och direktsändning var självklart väldigt stort.
Vad visade 24:an vid detta krisläge? Jo, jag minns att det bland annat var nån typ av högteknologisk text-tv med temperaturuppgifter från Dar Es-Salaam? Kändes ju oerhört relevant.

Dessutom har man numera börjat köra nöjesprogram på kvällarna i kanalen som ett desperat försök att locka tittare. Ge oss nyheter, sport, ekonomi och kulturnyheter - hela tiden, dygnet runt, i direktsändning...länka gärna ut BBC News 24 när ni inte själva kan fylla ut tablån men sluta med att tramsa runt med 24 Vision och gamla repriser av den makalöst usla evighetsserien Andra Avenyn eller Landet Runt.
Tänk om CNN skulle börja fylla ut dygnet med gamla avsnitt av Lödder, bara för att det är möjligt.
Nej - 24:an är och förblir ett oerhört feltänk.

Jag kan INTE, verkligen INTE fatta vad Wikipedia menar med detta:
Utöka gärna artikeln och förklara varför Magnus Roudén är relevant, gärna med källor. Om artikeln inte verifieras kan den föreslås för radering.

Det är ju en väl underbyggd och oerhört relevant lexikografisk text, vadå verifiera med olika källor?

Svärmorsdrömmen Patrik Isaksson som så snöpligt blev ratad i lördagens melodifestivaldeltävling, ger nu igen med gammalt krut, för att visa att han inte gråter över detta. Hans ögon ser alltid ut så.

En kisande, ej gråtande artist med stort hjärta, foto: Aftonbladet.

Samtidigt väljer Patrik att ge ut en nyinspelning av sin gamla hit "Hos dig är jag underbar" med en ny text, speciellt riktad till de "elaka troll" som inte röstade på honom. Så här går den nya refrängen:

För dig är jag slut....för dig är jag utbytbar...

Kvällstidningarna hade båda samma toppnyhet idag. Näringsminister Maud Olofssons livvakt har skjutit en stackars ren i nosen. Djuret blev efter detta allt annat än hel och ren.
SKANDAL!

Attackerade renen Maud? Nej.
Attackerade Maud renen? Troligen inte.
Gillar livvakten att skjuta renar i nosen?  Ja. Tydligen.

Var renen smutsig? Vet ej.
Renen sköts tydligen från en bil. Var stod den parkerad? I vägrenen?
Var renen ivägen? Ingen aning.

Vet inte vad som är mest remarkabelt. Det faktum att det stackars djuret sköts i nosen, eller det faktum att det var Mauds livvakt som sköt.
Jag säger som de stora tänkarna i pojkbandet Westlife; HEY, WHATEVER!

Det är märkligt vilka kringelkrokiga vägar saker och ting kan ta sig ibland. Senast igår sade jag till sambon att visst var det länge sedan man såg något med Johan Ulveson. Ett tag i mitten av 90-talet verkade han vara med överallt. Lorry, Ramelrevyer, Skifs-filmer och c/o Segemyhr mm mm. Sedan blev det tyst.
Nu är han tillbaka.

I september skall Johan Ulveson tillsammans med Johan Rheborg och Magnus Uggla showa på Cirkus i Stockholm. Vilse i välfärdshelvetet, är rubriken på något som sägs vara en gränsöverskridande nummerrevy/föreställning/show.

Foto: Mats Bäcker

Vi får väl se vad det kan bli av detta, biljetterna släpps i mars.

Annars går ju en sådan som jag och hoppas på att Johan Ulveson - när han snart kommit i rätt ålder - tilldelas den seriösa roll som skulle bli hans livs rollprestation.

Jag tänker så här. Någon gång de kommande tio åren har vi kanske kommit så långt att vi är beredda att ägna oss åt personen och statsmannen Olof Palme. Inte bara upprätthålla oss vid det faktum att Palme mördades och skriva spaltmeter om den taffliga polisutredning som fortfarande gäckar oss.

Om manusförfattare och producenter någon gång framöver vågar sticka ut hakan och skildra Palmes liv och karriär (alltså allt det som mannen var med om innan 1986) skulle detta kunna bli en utmärkt, spännande och intressant film. En levnadsteckning, gärna en kritisk sådan, jag tänker mig en svensk version av Oliver Stones film Nixon. Fast om Olof Pame. Erkänn, det finns hur mycket stoff som helst att göra film på. Palmes liv var fascinerande. Han var totalt dominant i svensk politik under stora delar av 60- och 70-talet. Älskad av de sina, starkt hatad av meningsmotståndare. Ständigt ifrågasatt. Karismatisk. Smått manisk i sin iver att till varje pris behålla makten. Starkt personligt engagerad, den killen brann verkligen för sina idéer.

Helt enkelt en bra, välskriven film om Palme och hans tid. Om dåtidens DDR-Sverige.
Det skulle kunna bli hur bra som helst.
Som du säkert redan listat ut anser jag att den ende skådespelare som skulle kunna göra Palme porträttlik och samtidigt få brottas med en stor utmaning till roll är Johan Ulveson. I maj fyller han 54 år. Ungefär så gammal som Palme blev. Det är dags att ge Ulveson rollen med stort R.

Dags för ännu en krönika av min sambo; Sara.


Undrar om det gjorts någon doktorsavhandling på hur rykten sprids?
Det borde göras annars, för ämnet är faktiskt värt en doktorsavhandling.

Främst brukar det ju vara kändisar som utsätts. Jag har läst om flera kändisar som suttit och läst i tidningen att de varit med om hemska olyckor och förmodligen avlidit. Då sätter man nog morgonkaffet i halsen. Det i särklass vanligaste rykten måste väl vara att folk har ett förhållande. Alternativt då att ett par har brutit upp.

En kille jag känner var med om ett rykte som så att säga var det motsatta. Han var lycklig och glad sambo med en tjej men ryktet ville säga att deras förhållande bara var vänskapligt. När några kom på besök hos paret blev gästerna chockade över att de sov i samma säng.
Själv har jag hört om mig och en kille jag var tillsammans med att ryktet sa att vi var syskon och ingenting annat.
En väninna till mig fick sig en varning i all välmening. Det var nog bäst att hon slutade upp med att odla marijuana. Min väninna blev djupt chockad. Det enda hon odlat i hela sitt liv var nämligen tomater.

En annan väninna blev ikappsprungen på stan av en tjej som ville ha en autograf av Carolas lillasyster. När min kompis ärligt sa att hon inte hade några som helst släktband till Carola vägrade tjejen först tro henne. Hon hade hört det av flera stycken på stan under ganska lång tid. Min kompis är inte ens lik Carola.

Hur kan ett sånt rykte starta?
Fast det finns en annan sak med rykten som jag verkligen skulle vilja ha reda på.
Hur många rykten om ens person som man själv aldrig får reda på?

Det är väl lika bra att dementera medan tid är.
Jag har - i alla fall vad jag vet - ingen som helst släktrelation till Mikael Odenberg.

Vi får passa på att gratulera Holger Älvsbyn i Skänninge.



Frågan handlade om de båda schlagermeriterade männen Alexander Bard och John Ballard.
Holger visste att det skiljer två unika bokstäver på tre ställen, nämligen ett A och två L i dessa musikers båda efternamn.  

Stort grattis, Holger.
Som belöning skickar vi en jordfräs i Tyringe-aluminium.

Hittade denna länk som visar de flaskor och boxar på Bolaget som ger störst utdelning avseende fylla för minst antal pengar.
En sajt som enbart kan produceras i ett land som Sverige.
Detta dumma land.

Som Nonsensakuten tidigare uppmärksammat, brukar jag sjunga en liten vaggvisa för barnen när de skall sova. Lyckligtvis har Elsa efter 3,5 år tröttnat på "Trollmor". ÄNTLIGEN!!!!
Nu vill hon höra andra små stumpar innan ögonlocken faller ner.

Häromkvällen dristade jag mig till att sjunga denna, oerhört vackra bomullsplockarsång:

Summertime, and the living is easy...fish are jumping, and the cotton is high...
Daddy's rich and your momma's good looking...so hush, little baby...don't you cry...

Jag sjöng den med en släpig, jazzig sydstatsaccent som skulle fått Bille Holiday att gå med i AA.
Jag sjöng med inlevelse, artikulation och känsla. En jazzig, febrig feeling som verkligen andades slaveri, bomullsfält och Georgia eller möjligen Alabama.
Jag sjöng med hela min själ. Med hela mitt hjärta.

Efter sången följde en ganska laddad tystnad.
-Visst var det en fin sång, Elsa? frågade jag.
-Mmmmm, sa Elsa.
-Vad skall vi sjunga nu, tycker du?

Elsa svarade inte. Istället började hon själv att sjunga med sin späda flickröst:

-Lusse lelle, lusse lelle...elva nätter före jul!

Det blev ännu en lördag med gamla toner, gammaldags musik.
Jag och Sara botaniserade bland vaxen och hittade många fräscha saker. Det hela blev märkligt nog till någon typ av "Sara blir nostalgisk och minns sin högstadietid-eskapad".
Mycket Peter Cetera, med andra ord. Eller för att citera Cetera:

Like a knight in shining armour, from a long time ago...take you to my castle far away.

Mmmmm....sådan musik hittar man inte idag. Äkta känsla, äkta kvalitet.
Sedan rullade det på med Chris DeBurgh, Scotch, Depeche Mode och Soft Cell. Idel brottarhits.

Efter en sådan musikalisk urladdning häpnade jag idag när min snart fyraåriga dotter gick och nynnade på en säregen melodi. Det visade sig vara - håll i dig......David Shutrick med Sambos på försök. Högst oväntat.

Undrar vad Elsa menade med det?

Läste i veckan om att en av mina absoluta favoriter och möjligen Sveriges nu levande största skådespelande artist; Jan Malmsjö, kommer att göra sin sista huvudroll.
Det sker som Alfred Doolittle i en teateruppsättning av My Fair Lady till hösten. Han säger själv att detta är en drömroll som han väntat länge på. När den är klar, tackar han för sig och drar sig tillbaka från strålkastarljuset. Fan trot.



"Nu har jag gjort alla de roller som jag velat göra", kommenterar Malmsjö.
Jo. Jag zappade förbi TV4 Film i afton och hamnade i Björn Skifs gamla Drömkåken. Det är en stark rollprestation.
Även rollen som Mr Von Toppler i Petri tårar måste ha varit en önskedröm för Janne.

Sådant som en Dramatenskådis kan ligga vaken om nätterna och drömma om. "Vad för en tok är jag...bladada bladad bladalej..."

Foto: Aftonbladet

Imorgon är det premiär för SVT:s stora satsning på regionala nyheter. Varje distrikt kommer att delas upp på mindre sändningsenheter som var och en bevakar sitt aktuella område.
I min region har man det höga nöjet att titta på Sveriges äldsta regionalnyhetsprogram; Sydnytt, startat redan den 2 november 1970.

Under dessa 38 år har sändningsområdet alltid varit Skåne och Blekinge. Detta faktum till trots, har rapporteringen från just Blekinge varit sporadisk i sändningarna, mycket beroende på det faktum att det saknas "stora" nyheter från vårt län. I alla fall om man har konkurrens av Malmö, där lägenhetsbränder och nattliga knivattacker är vardagsmat.
Vad har Blekinge att sätta emot? Inavel bland grisar i Sölvesborg? Nya rondeller i Ronneby?
Kanske en miljonvinnare på Lotto från Kallinge eller ett pliktskyldigt reportage från Sibbamålarevyn?

Ja. Jag har nog ringat in det ganska bra. Det är denna typ av kuriositeter som oftast varit "nyheterna" från Blekinge. Den alltid lika flitige reportern Peter Kullring har mestadels fått två minuter i slutet av sändningen som en typ av knorr.
Något skojsigt. "Titta - sändningen är två minuter kort. Ring Kullring och kolla om han har nåt om den höga klorhalten i simhallen i Olofström. Den som gör att alla badbyxor blir rosa...hehe...kul kul..."


Foto: www.svt.se

Men nu skall det bli andra bullar. Från och med imorgon (måndag) startar den nya satsningen Blekingenytt.
Flera långa minuter varje dag kommer att ägnas åt länet, faktum är att sändningen blir helt inriktad på Blekinge eftersom sändarna i Karlshamn och Karlskrona bryter Sydnytts ordinare sändningsfeed. Sedan blir det fan ta mig kroppkaketelevison. Det kommer att handla om båtar, ubåtar, hamnar, fiskare, torsk, militärer, världsarv och Volvo Personvagnar. Ja, jäklar vad det blir fokus på Blekinge.

Fast det är klart. Den första veckan handlar väl ALLT om den fjärde delfinalen i Melodifestivalen, som sänds från Karlskrona på lördag.
Bara att hoppas att det finns nyheter kvar att rapportera om även framledes.

När det skall smaskas glass i vårt hushåll har jag och min sambo olika preferenser.
Barnen äter allt, bara det är glass.

Sambon hatar vaniljglass. Hon tycker att det är den mest intetsägande, tråkiga och mesiga smak som finns.
"Jag förstår inte varför du envisas med att köpa den här hopplösa vaniljglassen. Den är ju bara sämst".

Säger Sara som tydligen föredrar chokladglass eller ännu hellre sådan här vattnig, fruktig sorbet. Gärna med äcklig, fadd smak av mango eller något annat exotiskt.
Fy fasiken.

Nej. Vanilj gillar jag. Kanske ingen smakexplosion i munnen men en stabil och god smakupplevelse.
Helst skall det vara gammaldags vanilj. Ju äldre, desto bättre.

Vaniljen skall vara så gammaldags att man ser sig själv sitta uppklädd i vit kostym, halmhatt och monokel.
Vidare skall man ha promenadkäpp och en liten, välansad mustasch.
Ja, sanningen att säga vill jag ha en så gammal vanilj att den en gång mött V-Gurra i tennis i Båstad och självfallet förlorat matchen. Så gammaldags skall min vaniljglass vara.


Här ses V-Gurra och Vaniljen samspråka efter en väl spelad tre-setare.

Rubriken på löpsedeln var braskande och angelägen. Den Bollnäsproducerade supermodellen Victoria Silvstedt är  nu så sönderstressad att hon riskerar att göra en Britney, dvs raka av sig allt hår.
Jo. Det är en hård livsstil att ha, denna ständiga stress.



Silvstedt inser nu hur svårt det är att vara människa. Inte nog med att man måste andas in syre, efter ett tag måste man andas ut också. Mycket att hålla reda på.

Idag kom det förkrossande beskedet. Litteraturforskaren Anders Olsson (f 1949) har blivit invald i den svenska akademien. Han övertar stol nummer fyra efter den avlidne diktgiganten Lars Forsell.

Mmmm.....Anders Olsson invald i akademien...

Ranelid sket sig i näven även denna gång, med andra ord.


Björn har mejlat en kommentar men utrymmet på denna blogg räcker inte till för att publicera denna text, dessvärre. För många vokaler. För många konsonanter. För mycket punkter och en hel del kommatecken...

Sara köpte textilfärg i veckan för att färga in gardiner och några av barnens kläder. I samma veva kastade hon ner en av mina gamla tröjor, en vit jäkel som inte är så vit längre.


Fast visst. Vet inte riktigt men jag har så smått börjat vänja mig vid färgen.
Den får mig att se lite solbränd ut. Eller är det kanske bara smuts...

En sak till. Detta är egentligen ingen modeblogg. Så. Sluttjafsat om den gröna tröjan.

Har denna vecka lagt lite mer krut på min sidoblogg; Rimbloggen. Ikväll skrev jag två textanalyser, bland annat av en Lasse Stefanz-låt som blev sådär..ja, lite halvkul möjligen. Något bättre anser jag att analysen av Loa Falkmans klassiska fadäs Symfonin, blev.

Besök Rimbloggen själv och lär dig mer om två finstämda bidrag till vårt kollektiva kulturkapital.

Det vimlar av olika bloggar där ute, de flesta dessvärre byggda kring teman som bakfylla, smink, tentaångest och agility, gärna med bilder på hundar som tuggar på små gummibollar eller extrema närbilder på hårspray.

Letar man med något större akribi, hittar man så småningom små guldkorn i form av oerhört spänstiga bloggar om livet, tillvaron, kulturen och samtiden.
Bloggar som har en helt egen ton och som lyckas förmedla en speciell stämning av livskvalitet, som har texter om vår mänskliga utsatthet men som samtidigt  ger läsaren en känsla av hopp och livslust, inspiration och energi.
 
Känner mig manad att lyfta fram tre sköna bloggar, skrivna av kvinnor. Kvinnor som älskar livet, kulturen och samspelet mellan olika individer. Kvinnor som dessutom vidgar mina horisonter med hjälp av kulturella preferenser såsom Andy Garcia, morotskaka och Bob Dylan. Dessa bloggar har dessutom en otroligt vacker språkhantering, något av det första jag letar efter i en blogg, hur bloggaren hanterar det viktigaste verktyget; svenska språket.
Håll i dig. Här kommer tre välskrivna, speciella och vackra bloggar jag upptäckt via denna fantastiska uppfinning kinematografen...eh...internet...

LILLA BLÅ BLOGGEN  -  Lilla Blå har en skön, cool och tillbakalutad stil, hon skriver fantastiska  skrönor och krönikor och har skapat ett eget litet persongalleri (Pål Pommac är min favorit). Dessutom är bloggen stilfull och vacker, väldigt kulturell och förmedlar en skön känsla av fin de siecle (min favoritepok). Och så gillar hon whiskey, bara en sådan sak!

SOLROSLAND - Skriven av blott trettonåriga underbarnet Björk Mirjamsdotter. Den tjejen kommer att gå långt, tro mig. Jag har aldrig sett en tonåring skriva så makalöst bra. Björks språk sprakar och knastrar, fräser och bubblar, hon driver på sina meningar eldade med blossande bisatser och käck kommatering. Och så skapar hon helt egna ord och uttryck, utan att hämmas av den stilbegränsande ryggradsreflex jag ofta drabbas av. Återigen. Tjejen är bara 13 år. Läs. Nu.

HEMMA HOS EMMA - En intellektuell blogg jag upptäckte igår. Vi möter Emma som helt uppenbart älskar teater, konst och Bob Dylan. Kultiverat och intressant. Välskrivet och angeläget. Kolla in Emma.
 

Jag och Sara ägnade idag ett antal förmiddagstimmar åt det tvivelaktiga nöjet att montera en hallbyrå, köpt på IKEA, lystrande till namnet Malm. Dock inte Stig. Eller Mona.

Av de tunga paketen att döma torde produkten kallas "järnmalm", sammanlagd vikt på två platta kartonger är säkerligen 50 kilo. Inte så mycket Hjalle, utan snarare otroligt Heavy.


När vi väl stod där med bråtet var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Give the iron och "ända in i kaklet", för att citera min fd chef UB.
Det visade sig snabbt att jag och Sara hittade en perfekt samarbetesmodell för att påskynda processen.

Sara gjorde sitt bästa för att försöka förstå sig på hur monteringsanvisningen fungerade och jag gjorde mitt bästa för att försöka förstå mig på hur en skruvmejsel fungerade. Med gemensamma krafter lyckades vi inom loppet av blott fyra timmar få ihop byrån.

Nu har vi bara ett tiotal oöppnade IKEA-paket kvar att forcera innan eller i samband med att vi flyttar in i nya lägenheten. Pieace of cake. Give the iron!

Just när omvärlden hunnit lära sig hans namn, bestämmer sig Kubas starke man; Fidel Castro, för att avgå som president.

Officiellt hänvisar man till Fidels hälsotillstånd, fast jag tror att killen har en dold agenda.

Så här ligger det till:
När Castro störtade Batista 1959 och tillgrep sig makten över den lilla ön Kuba, resonerade Fidel efter att ha blivit klar över läget, sålunda:
"Sådärja! Okej. Nu sitter jag alltså här med den ytterst beslutande makten.  Alla lagar, alla regler, allting utgår från mig. Coolt.  Jag tror att jag gillar det.  Jag ger det här en femtio år så får vi se om jag har rätt."

Och åren de gick och mestadels gillade Fidel sin tillvaro, han fick röka cigarr, bestämma över människor och gå klädd i en tajt uniform. Gott så.

Men sedan tröttnade han något. De senaste åren har han insett att den viktiga och totalt avgörande lusten har saknats. Det har helt enkelt inte varit lika kul längre att fängsla oliktänkande, konfiskera ägodelar, köra ekonomin i botten och hålla timslånga tal i stekande sol med fradga bubblande i skägget. Och käbblet med Vita Huset har heller inte givit den hjärterena boost av kittlande lycka som det gjorde förr.

Fidel känner helt enkelt att det får räcka med sina ynka 49 år på ämbetet, låter brodern Raul ta över och kommer den närmaste tiden att hittas på "Folkets golfbana", njutande sitt revolutionerande otium i form av sol, Rom & Cola, semester, träningsoverall och en och annan birdie.

Ni vet sådana där människor som infogar kända personers namn i var och varannan mening, visst är de irriterande. Sä här brukar det låta: -Jo, det var ju som jag sa till Macke när jag träffade honom i går att, hade detta skett när vi var unga då hade man fan häpnat...osv osv. Macke är självklart journalisten Malcolm Dixelius. Elementärt.

För dessa  "namedroppers" kommer här en liten vaggvisa, att sjunga när det kniper:

SOV NU BERTIL TOREKULL (Journalist, författare, tidigare chefredaktör på Svd och Östgöta Correspondenten, bland annat)
ÄN SÅ ÄR DET WINTER (Erik Winter, fiktiv kriminalare i böcker skrivna av Åke Edwardsson)
ÄN SÅ SOVA BJÖRCK (Anders Björck, moderat politiker, fd försvarsminister och vice talman, numera landshövding i Uppsala)
OCH LJUNG (Susanne Ljung, musikjournalist, fd chefredaktör på Damernas Värld, numera programledare för P1:s modeprogram Stil)
ROOS (Lars Roos, pianist med känsla för smör, eller Ewa Roos, korpulent komedienne av det folkliga slaget)
OCH HYACINTHER (Hyacinth Bucket, rollkaraktär i den kända brittiska komediserien Skenet bedrar som visas på TV4 Plus. Hyacinth spelades av Patricia Routledge)

ÄN SÅ ÄR DET LÅNGT TILL GORE (Al Gore, demokrat, fd vicepresident i USA och Nobels fredspristagare 2007.)
INNAN BJÖRK (Nina Björk, feministisk författare och debattör)
I BLOMMA STÅR

SOV DU LILLE JIHDE (Peter Jihde, småländsk sportjournalist, linslus och programledare. Har bandspaghetti  istället för hår på huvudet)
ÄN SÅ ÄR DET WINTER (Kriminalare omskriven av Åke Edwardsson, spelades i tv av Johan Gry.)

Kom på att jag glömt att tipsa om Törnströmskas skoltidning; Kontast.

Tidningen som helt å hållet görs av elever är numera digital och håller på att hitta sin form.
Något flitigare uppdateringar kan man däremot hoppas på. Just nu en angelägen toppnyhet om spritlangning till gymnasieungdomar. En litet scoop, om man så säger.

Annars är det väl mest krönikorna som biter till. Ibland.
Krönikan är verkligen den journalistiska form som dagens unga har lättast att skriva. Nästan varje person född under det tidiga 90-talet har en skarp åsikt att förmedla. Och alla gör det  på ett helt självklart sätt i krönikeform.
Möjligen kan den bloggexplosion som präglar denna era vara bidragande.

Kolla själv. Adressen är http://www.kontrast.skoltidning.se

Just nu analyseras en riktig pärla besjungen av Norges svar på Tom Jones; Nick Borgen.


Låten - som tävlade i Melodifestivalen 1997 - heter World Wide Web och i Rimbloggen får du just nu lära dig allt om hemadresser, cyberspace, ostron och vin.
Hoppa direkt över dit!

Carola och Andreas Johnson (de av media utsedda favoriterna) gick inte direkt till Globen.
Carola är besviken och Expressen skriver om "fiasko-ilskan".



Men Carola får nu en andra chans att visa vem som bestämmer, att visa vart skåpet skall stå, att fukta pekfingret och peka ut riktningen. Eller som det står i skriften:

"Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Herren gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att fadern har sänt mig"
                                                                                                 Johannesevangeliet kap. 5, vers 36

Finns det ett bättre sätt att beskriva Carolas kommande insats i Andra Chansen?

Den där schlagerlåten om etnisk rensning var väl lite väl magstark? Vad var det nu den hette? Kebabpizza Sebrenica?
**
Postmannen nyser alltid två gånger. Liksom jag och du. Låg intill min lille son och han utstötte en nysning. Jaha, tänkte jag. Nu kommer det garanterat en nysning till. Det gör det alltid. Men, inte hos honom. Sekunden senare flashar en bild i mitt huvud förbi, en minnesbild från en teaterföreställning av Mio min Mio som jag såg på mellanstadiet. Hur hänger detta ihop? Håller jag på att go bananas?
**
Skådisen bakom den coole Dr Alex Karev i Grey's Anatomy blev akut inlagd på psykklinik förra veckan. Det rörde sig tydligen om extrem sömnbrist. Jojo...killen är fembarnspappa. Jag fattar.
**
Synd att så få i publiken skrattade när Luuk imiterade Carl Bildt. Luuk som hade ansträngt sig och tagit fram en parodi på Bildts gröna kavaj, å allt...folk verkade inte koppla.
**
Inte för att jag bryr mig men tydligen saknas det svenska framgångar i skidskytte-VM. Kanske dags att döpa om det till lid-skytte, istället. Eller kanske han Björn skulle sadla om till vindsurfing i Liverpool?
"So, Ferry cross the Mersey..."
**
Även halvtaskiga böcker kan man sakna. Började slentrianläsa en sjabbig billighetspocket av en herre vid namn Sven Westerberg, en spionthriller (jodå...man lever ett spännande liv) vid namn Pragincidenten. Kusligt nog har boken försvunnit spårlöst. Spooky. Jag misstänker att det har att göra med den beryktade "Tvååringsincidenten". Ständigt denne Ville Vessla.
**
Skrev tidigare om Elsas nedsättande epitet på Sun Maid-flickan. Nu har hon reviderat synen på russintjejen. Hon har gått från att vara en häxa till att bli "en hallondam". Låter ju betydligt trevligare.
**
Hoppade högt av glädje när jag såg den ena av bröderna Rongedahl. Trodde för ett ögonblick att den fantastiske sångaren Big i svenska Big Money gjort efterlängtad comeback. Sedan såg jag att den skallige killen hade en likaledes skallig tvillingbror, alternativt att jag tagit en Staropramen för mycket innan Melodifestivalen. När sedan Luuk presenterade dem som bröderna Rongedahl fattade jag den s.k galoppen. Låten är kanon, tycker jag, synd bara att den låter exakt som Scissor Sisters. Inget nytt, så att säga. Eh...nu har jag gjort lite research här och...det visar sig att det ÄR han från Big Money; Magnus Rongedahl (oklart vem av dem, dock) som nu gör "comeback". Otroligt. Han har en makalös röst. Det där jag skrev om Scissor Sisters är härmed förlåtet.
**
Elsa och Ville ritade i duschen i eftermiddags. Tips till småbarnsföräldrar: Blanda karamellfärg med vanlig vaniljyoghurt, ta in i duschrummet, låt barnen rita med "fingerfärgen" på kakelplatteväggarna. Spola sedan av och duscha. Enkelt, billigt och kul. Dessutom får man möjligen höra små aforismer som denna, signerad Elsa:
"Nu skall jag rita en regnbåge. Den som kan rita en regnbåge, kan rita vadsomhelst!"

Här följer nu en krönika från min sambo och gästbloggare; Sara.


Jag känner folk som har fotografiskt minne för ansikten.
Jag blir alltid lika imponerad för själv minns jag knappt hur jag själv ser ut.
Kanske lika bra det, förresten. Däremot är jag djävulskt duktig på att minnas olika sifferkombinationer. Telefonnummer, kontonummer, klockslag och datum sätter sig i hjärnbarken utan några problem. Det är jättebra om man inte har telefonboken med sig eller om jag raskt måste rabbla upp mitt kontonummer.

Det är ju däremot inte mycket värt i rent sociala sammanhang. Folk vill ju hellre att man ska minnas hur de ser ut än vad de har för postnummer, förståligt nog. En gång stod jag och berättade för en kille att det var trevligt sist vi sågs men kompisen som han hade med sig var en ordentligt tråkig typ.

Killen började fråga mig om vad jag och hans kompis hade pratat om och jag svarade beredvilligt. Efter ett tag såg han lite ledsen ut och sa:
- Men det var ju mig du pratade med.
Sen fanns det inte mycket att säga så jag sa bara åt honom att ha det så bra och gick därifrån.

Det borde finnas en chans att systematisera minnet. Jag har inget som helst behov av att minnas min storasysters gamla ex eller registreringsnumret på den skruttiga Golf som jag sålde för nära tio år sedan.
Men jag minns det lik förbannat.

Jag skulle gärna minnas titeln på en speciell bok som jag vill läsa om och var jag har lagt min svarta kofta. Det har jag totalt glömt bort. Det skulle finnas en deleteknapp för saker som man inte behöver minnas längre. Killen jag pratade med blev nog ledsen. Det hade jag i alla fall blivit. Det var inte meningen.

Jag hoppas verkligen att han har glömt mig.

Ja. Exakt såhär kan man känna sig ibland.
Man är lite blödig, man kramar desperat ett träd och man känner sig omgiven av muppar.
Lite som på Miljöpartiets kongress, men inte visste jag att Leo Sayer var miljöpartist.

En morgon någon gång i somras fick min dotter Elsa syn på russinpaketet.

Ni vet Sun Maids klassiska, röda russinpaket med den där oerhört vackra kvinnan som står med en korg med vindruvor i famnen....
Foto: arvid-nordquist.se

"Titta, en häxa!" ropade dottern och mina illusioner krossades.

Den där Sun Maidkvinnan är ju nästan idealisk...
Vackra, intensiva ögon. Ett långt, lockigt, mörkt hår, rosiga kinder, världsvan, självsäker och elegant.
Röd mun, härligt leende...henne var man lite förälskad i när man var liten och tänkte att så...exakt så skall en snygg kvinna se ut....

Och så kallar min dotter henne för häxa...man blir både förvirrad och lite förbannad. Häxa, va??
Jag skall visa henne häxa. Det här är en häxa:
Foto: j k rowling.se

Inlägget är en bearbetning av ett tidigare publicerat inlägg i gamla Nonsensakuten.

De uppmärksammade bröderna Schulman gör nu blogg-comeback efter drygt ett halvår utan bloggverksamhet.
Lite oväntat väljer de "hippa" bröderna att återuppta sitt bloggande på Värmlands Folkblads hemsida, vf.se

I en kommentar säger Schulman d.y (Calle, kallad) att han tycker att bröderna passar in i tidningens speciella "mix", d..v.s artiklar om vargar, Bingolotto och dansband samt en och annan kommunalpolitiker från Sunne.

Jo. Det luktar ju verkligen Stureplan. VF kan nog räkna med ökad besöksstatistik, då många märkligt nog vill läsa det som bröderna ger ifrån sig.


(Inte Freddie Mercury, utan Schulman d.ä; Alex)

SVT sänder programmet Debatt med Stina Dabrowski även i sin sidokanal SVT HD.

HD står för High Definition.

Kanon. Har man speciella glasögon på sig kan man dessutom sträcka ut sin arm framför tv:n och få en känsla av att man liksom tar på Stina Dabrowskis tänder.

Tekniken går framåt. Tack, SVT.

Såg om den gamla klassikern Döda poeters sällskap i veckan.
Vilken fantastisk film detta är. Så vacker, så fin och så tänkvärd.

Och det makalösa fotot sedan, vackra stämningsfulla bilder präglar hela rullen som tycks ständigt dominerad av samma färger; svart, vitt, rött, orange, grönt och brunt.

1989-1990 var det fullständig "döda poeter-feber" i Sverige och annorstädes, alla skulle se filmen och alla ville gå klädda i samma ursnygga dufflar som huvudrollsinnehavarna ses springa omkring i.
Ungefär samma hysteri som rådde 1998 då allt handlade om Titanic. Lika många ville dock inte åka båt det året, märkligt nog.

Men, åter till Döda poeters sällskap.

Peter Weir har verkligen lyckats med rollbesättningen. Han lyckas göra huvudrollsinnehavaren Robin Williams precis så återhållsam som han måste vara för att bli bra. Williams är en av mina favoritskådisar men har som bekant en förmåga att ständigt "spela över". Williams gestaltning av den unge engelskläraren John Keating är trygg, varm, hjärtlig och allvarsam men samtidigt tillräckligt uppsluppen då stunden ges och detta krävs.

Många är de unga skådespelare som verkligen går igenom duken, mest minns man väl Ethan Hawke som fick sitt stora genombrott som Todd Anderson i denna film. Själv är jag mest imponerad av filmens tragiske Neil Perry, han med skådespelarambitionerna som fadern så effektivt trycker ner. Perry spelas av en helt makalöst bra  Robert Sean Leonard, en kille som då bara var 20 år gammal. Enligt IMDB är han väldigt verksam men för den stora publiken fortfarande oerhört anonym. Hans senaste film kom 2003 och hette The I Inside. Annars är han numera mest känd som Dr. James Wilson i tv-serien House, kan man tänka sig.

Döda poeters sällskap är en film man bär med sig länge, en film som ifrågasätter vårt sätt att tänka, vårt sätt att värdera livet. Framförallt älskar jag filmens budskap om olikhet, att varje människa är unik och äger enastående, fantastiska egenskaper.
Jag vet att man skall anse slutscenen som bäst; scenen när eleverna unisont ställer sig upp på sina bänkar och visar sin sympati för Keating under stridsropet "Captain, my captain".
Visst, även mina ögon tåras men jag har en annan favoritscen. Det är när Keating skall motarbeta konformismen och ute på skolgården låter alla eleverna "hitta sitt eget, speciella sätt att gå", varpå den store fritänkaren Charlie Dalton (spelad av Gale Hansen) står helt stilla.

På frågan varför han inte går en sväng, som alla andra, svarar han:
-Jag utövar rätten att inte gå!

Klockrent. Vilken är din bästa scen?

Nej. Det skall inte handla om 3G-master.
Utan om Karlskronas fräschaste kafé; Tre G kallat (mycket beroende på det faktum att det heter så, som Ingvar Oldsberg skulle ha uttryckt saken.)

Detta kafé ägs av stadens konditori- och bagarmonopol; Gylles.
Gylles äger tre kaféer i centrala stan. Själva ur-kaféet; Gylles, Tre G mittemot och Lennarths konditori på Klaipedaplatsen, några bullkast därifrån.

Tre G är ett fint, men mycket dyrt kafé. En kopp kaffe och en arraksboll så får du betala hyran med hjälp av sparkontot månaden därpå. Ungefär på den nivån. Min bloggkollega Mike Bike har i en underbar text ondgjort sig just över det här med ockerpriser på svenska konditorier.

Nåväl. Sara kom hem efter att ha köpt semlor häromdagen och uttryckte sitt ogillande över Café Tre G:s urgamla slogan; God, godare, Gylles!

Detta är alltså förklaringen till de tre G:na. God, godare, Gylles.
Inte någon vidare bra slogan, men effektiv och inarbetad.

Efter en stund kom jag och sambon att diskutera hur en eventuell, ny slogan till etablissemanget skulle te sig.
Jag spånade hej vilt: "Tre G - sockrad bulle, saltad nota", "Tre G - helt andra bullar!", "Tre G - enligt Finax har du råd", "Tre G - för dig på gräddhyllan" och "Tre G - mest ät, ingen dricks" var några av de förslag som Sara gäspade åt.

Sedan bytte vi ämne.

Nollgradigt i morse och isande kallt. Sedan kom solen och om man ställde sig mitt i solljuset och placerade ryggen mot en svart vägg eller liknande, var allting förlåtet.

Uppåt tio plusgrader kunde det bli, i eftermiddags, i solskenet.

För att citera de stora tänkarna i Balsam Boys:

Det är nu det händer, det är nu det vänder
dags att inta alla klippor och stränder.

Efter det statliga spelmonopolet Svenska Spels lyckade satsning på sin slogan "spela lagom", kommer nu fler statliga eller halvstatliga myndigheter och bolag att få nya slogans.

Sålunda får Systembolaget en slogan;  "Drick lagom".

Apoteket AB kommer under våren att lansera sin "Bli lagom sjuk" så att inte alltför många läkemedel hamnar i orätta händer.

Vidare planerar Riksskatteverket att använda den effektiva raden: "Jobba lagom". Syftet med detta är att ett alltför flitigt jobbande leder till ökade skatteutgifter för arbetstagaren, förvisso är det bra för staten med mycket skatt men samtidigt skall vi ju inte överdriva det här hetsiga jobbandet. I förlängningen kan ju AMS förlora inkomster och det skulle ju se ut.

Regeringens popularitet ökar och opinionsgapet mellan alliansen och det rödgröna laget (ett lag utan Ohly, eller hur var det nu?) har minskat till bara sju procent, enligt nya siffror från Skop.

Min förklaring till detta är att ex-ministern Pär Nuder exponerats flitigt i media den sista tiden. Väljarna har på så sätt fått en smärtsam påminnelse. "Tänka sig, det skulle kunna vara så att den där glåmige påläggskalven fortfarande satt i Rosenbad", tycks man resonera.

På allmän begäran, en bild att klippa ut:

 

-Varför är det så många som är magsjuka, så här i februari?

-Därför att det är en skitmånad!

Vad är då detta?

Någon råbarkade sälle från Navy Seals? En rökdykare på väg ut ur en brinnande järnvägstunnel?
Självaste general Smuts eller möjligen en gruvarbetare i Kiruna, strax före fikapausen?

Nej. Det är bara Elsa som varit ute och lekt lite - på dagis.

Jag har tidigare skrivit om hur jag och sambon lever våra liv fjärran nutida moderniteter.
Något som ytterligare understryker detta faktum, att vi är lite gammeldags, är att Elsas favoritbok just nu är skriven av ingen mindre än James Joyce.
Jodå. Här pratar vi finkultur.

Tjejen är tre år gammal och läser redan Joyce. Det rör sig dock inte om Finnegans wake eller Odysseus, utan om en liten saga som Joyce skrev till sitt barnbarn Stephen 1931. Katten och Djävulen, heter boken.
Helt klart läsvärd.

Foto: eskilstuna.se

Reklamen frågar mig hur jag helst äter de s.k Ballerinakexen med choklad.
Svaret är just detta. Snabbt, intensivt och utan dröjsmål.

Jag har det på känn. Det är bara en tidsfråga innan landets Norrköpingsplacerade meteorologer sammanfattar den svenska vintern 2007/2008 so far. Och jag vet vad de kommer att säga.

Någonting om att medeltemperaturen i södra Sverige har varit mycket över det normala i december, januari och februari. Det får de nämligen betalt för att säga. Inga märkvärdigheter.

Det konstiga är väl snarare att det som dessa vädergökar kallar normalt enbart kallas så eftersom det grundar sig på någon typ av historik. Varför måste 4 grader plus vara normalt bara för att vi skriver februari?

Kyla kan aldrig bli något normalt. Kyla och is är onormalt. Det är något konstigt, barockt, annorlunda, avvikande.
Kalla det vad du vill men det är fan inte normalt.
Det kan inte vara normalt att huttra, att frysa, att gå iklädd långkalsong och toppluva. Att med klapprande tänder stå lutad över bilens vitt gnistrande framruta och försöka hacka loss isen klockan 7 på morgonen. Det är något högst onormalt, tycker jag. Hade det varit normalt hade alla svenskar haft isbjörnspäls istället för glåmig, blekfet hud.

Egentligen borde det här med kylan helt enkelt bara förbjudas. Rakt av.
Lars Ohly håller säkert redan på att snickra på någon typ av förbud. Han gillar att förbjuda saker.

PS! Jag vet att årstiden har varit otroligt mild och att jag inte skall gnälla. Vill bara uttrycka min aversion mot detta att man som svensk nöjer sig med 7 grader plus. Man ropar Halleluja över "värmen". Det är lite patetiskt. DS!

Han är här, han är frusen. Han är en av flera tusen.
Den hyllade textförfattaren Martins brottarhit från 1999 avhandlas i en något elak analys.
Yeah, Yeah, Wow, Wow  - just nu i Rimbloggen.

Sådärja. Skall även jag klistra in små YouTube-filmer i min blogg?
Ja. Om det handlar om Queen, så.
Lägg märke till de smakfulla kläderna.
Det här är en av bandets bästa låtar från 80-talet.
Jag och Sara brukar säga att den dagen vi gifter oss skall denna låt spelas eftersom den är så krass och samtidigt så fin.

Sveriges Radio har många gamla rävar med otrolig karisma, fantastisk närvaro och en enorm beläsenhet på sina ämnen. Tänkte här snabbt belysa två favoriter för att sedan hylla den absolut bäste. Mästaren inom svensk radio.

Nåväl. Vi börjar med Stefan Wermelin.
Otroligt kunnig, engagerad och med en säregen, väldigt varm och gemytlig röst. Folkbildare och arkivgrävare, ständigt på jakt efter udda musik eller guldkorn ur den svenska pop- och underhållningshistorien. Har med rätta blivit hyllad för sina journalistiskt spänstiga radioserier om bl.a den svenska popmusiken och Svensk Ords historia m.m m.m.


En annan verkligt klassisk radioröst tillhör Kersti Adams-Ray som numera återfinns som morgonpratare i P2.
Hon har en sannerligen lång karriär som innebär 50-årsjubileum 2008. Känd från 60-talets popradio och 80-talets klassiker Radioapparaten och Frukostbrickan mm mm mm. 50 år av total koll på popen, kulturen och musiken. Och så hennes trygga röst. En riktig nostalgikick.


Slutligen då radiomannen med stort R. The One and Only; Kjell Alinge.

En fullständigt unik radiomänniska. En förtrollande röst; väsande, släpande, skrikande, muttrande, pipande, tjutande, förtroligt viskande och mycket, mycket mer.
En röst som verkligen trollbinder, en närvaro som känns som om den svävar någonstans utanför radioapparaten. En humor som är torr, cynisk, ironisk, ibland bubblande ut i skrattparoxysmer men oftast lågmäld och avvaktande.
Det känns verkligen som en upplevelse i likhet med berg- och dalbaneåkning när man lyssnar på honom. Det är hisnande och spännande. Man vet aldrig vart man hamnar.

Jag upptäckte Alinge i min ungdom och fattade väl inte hela konceptet mer än att jag på söndagsförmiddagarna satt förstummad och bara lyssnade, lite som när Ernst-Hugo Järegård talade.
Allting stannade liksom av.

Eldorado var då ett experimentellt nöjesmagasin med koll på populärkulturen men lika mycket en typ av stillsam standup med Alinges röst hela tiden väldigt, väldigt nära mikrofonen. Han måste ha varit pionjär när det kom till att handla om det nya fenomet videofilm och vilka rullar som skulle kollas in, så kallade videotips.
Vem minns inte den ettriga vinjetten VIIIIII-DEEEEE-OOOOOO exempelvis? Eller insändarhörnan "På samma våglängd"?.
Och hela tiden den suggestiva bakgrundsmusiken som ett kitt att binda samman hela härligheten med.

Jag vet att radiosverige är aningen uppdelat i de som verkligen gillar Kjell Alinge, och de som verkligen hatar honom. Jag för min del har alltid imponerats och fascinerats av hans konst, för att använda en korrekt term.
I mina ljusa stunder tänker jag mig att denna uppdelning mellan hat och kärlek var likadan gällande mig, när jag sände radio. För jag ville nämligen också beröra, flytta fram positionerna, tänka lite annorlunda, låta lite annorlunda.

Möjligen blev det slutgiltiga resultatet bara till en liten promille av allt det jag föresatt mig.
Självklart kommer jag aldrig upp i Alinges klass. Det är som att jämföra Mozart med A-teens.
Men i alla fall.

Kul är det att Kjell fortfarande är verksam. Varje torsdagskväll från 22.30 till midnatt kan man lyssna på hans Eldorado i P2. Detta program skiljer sig dock markant från 80-talets show med samma namn.
Nutidens Eldorado är ännu mer experimentellt och möjligen lite svårt att greppa men känslan av ljudäventyr är den samma. Som att krypa in i högtalarna och sedan falla handlöst ner i ett hav av ljud, effekter och musik, stillsamt ledsagad av Kjell Alinges alltid lika trygga och lakoniska röst.

Coolt, tidlöst och otroligt bra.

Något säger mig att människor som har som yttersta mål i livet att spana in så många fåglar som möjligt (s.k ornitologer) har en ganska taskig humor, om de ens vet hur man skrattar. Skrattet är säkert bannlyst eftersom en dylik ljudutstötning av glädje kan skrämma iväg den lilla tofsvipan, eller småskvättan, eller gnejsmymman, eller fnuskruskan eller vad nu fågelhelvetet heter. Jag har tidigare skrivit om sådana här konstlat jovialiska människor.

Här kommer ändå några fågelrelaterade skämt att reta en liten ornitolog med:

-Vad kallas den skatt som änderna i Kambodja tvingas betala?
-Angkor Wat!

-Det var minsann väldigt sällskapliga gäss du har. Framförallt den där pippin.
-Jo. Tacka fan för det. Det är en um-gås.

-Varför håller den där fågeln upp dörren varje gång jag går förbi?
-Ah...han är amerikan...en sån där Door-Pippi.

En fågelskådare i Ottenby säger till en annan:
-Titta! Titta! Så de håller på! Men vänta...det är ju två hannar!
Varpå hans kompis svarar:
-Ja. Vad är det de kallar det i Borgholm...Åke Greenslös kärlek?

Mormonen, republikanen och mångmiljardären Mitt Romney (allt annat än mittenpolitiker) insåg att han hellre vill köpa pizza för sina miljoner än att bränna dem på en kampanj som ändå inte kommer att kunna lyckas, varpå han ikväll meddelade att han hoppar av presidentvalet i USA 2008.

Fritt fram för McCain, med andra ord. Om nu inte den konservativa, kristna högern lyckas mobilisera tillräcklig kraft för att få fram sin kandidat Mike Huckebee till seger. Något som verkligen skulle vara en skam men samtidigt skulle underlätta rejält för Demokraterna.

Men - för att sammanfatta:

Mitt Romney hoppar av.
Kanske Mitt Afrika väljer att kliva på tåget.

Något säger mig dock att både Robert Redford och Meryl Streep stödjer Demokraterna.

Medan den supercharmiga Anne Lundberg förföriskt väser fram veckans innehåll i tv-programmet Antikrundan, sitter jag här och drar mig till minnes två av den folkliga humorns verkliga triumfer.

Det handlar om resenärernas smeknamn på de allt annat än faschionabla "tåg" som tills för alldeles nyligen trafikerade den grantäta sträckan Karlskrona-Emmaboda. De fula tågen kallades Antikrundan (officiellt motorvagn Y1 1322) och Gråsuggan (officiellt motorvagn Y1 1273, den sades ha varit vit en gång i tiden). Ytterligare ett tåg på sträckan fick i folkmun öknamnet Komfortkometen.

Alla hade det gemensamt att de var trånga, fula och stannade mycket lätt. Vintertid räckte det med två centimeter snö i Holmsjö och så stod tågen stilla. Trots detta var det många som var beroende av tågen, människor som allt som oftast fick åka buss istället eftersom de annars skulle bli gravt försenade.

Tyvärr hittar jag inga bilder på dessa fula, skraltiga vagnar men vi kan väl stanna upp en stund och fråga oss hur det egentligen var möjligt att dessa usla tåg fick rulla så länge som de gjorde. Det dröjde en bra bit in på 2000-talet innan tågen byttes ut mot nya, fräschare vagnar. Helt ofattbart att man fann sig i att sitta ihopträngd i en liten, bajsbrun vagn som får dressinen i SVT:s På Spåret att framstå som business class!

Däremot är banan mellan Emmaboda och Karlskrona ett frågetecken inför framtiden.
Regeringen lägger sin infrastrukturproposition till hösten, där framgår vilka satsningar och upprustningar man vill göra. Om det inte tillsätts mer pengar för upprustning är risken stor att det bara blir busstrafik på sträckan framöver, enligt Blekingetrafiken.

Hur som helst. Folk som en gång reste mellan Karlskrona och Emmaboda fick sig en upplevelse att berätta för barnbarnen.
Det var kallt, det var trångt, det var fult, utanför det skitiga fönstret syntes enbart granskog och hade man tur kom man fram blott 20 minuter försenad.

Fick igår reda på att en gammal kollega till mig startat en blogg.

Välkommen i gänget, säger jag. Denne man är känd för att vara både mediesäljare, discjockey och Bromöllaprofil. Fast - det är klart - Bromöllaprofil är väl ingen merit, direkt. Vem som helst som kan klä sig i ett par någorlunda rena jeans (utan gödsel i knävecken) kan komma att kallas "Bromöllaprofil".

I vilket fall som helst. Här är Jeppe!


PS! Skriv för all del inget elakt i hans blogg om det här med hatten, eller om hans eventuella likheter med Olle Jönsson i Lasse Stefanz! DS!

Riksdagen har bytt hemsida. Länk finns här.

Man brukar säga att en amerikansk vicepresident bara är "a heartbeat away from power", dvs att det räcker med att den sittande presidenten får en dödlig hjärtattack så får  vicepresidenten ta över all makt.
Detta stämmer dock inte för tillfället. Det är nämligen den gamle och skröplige vicepresidenten; Dick Cheney, som står för hjärtproblemen i Vita Huset.

Så går det när man tar med samma gäng som en gång jobbade tillsammans med pappa under hans tid i Vita huset. När George W Bush tillträdde 2001, handplockade han samma gubbgäng (Cheney, Rumsfeld och Powell med flera) som redan tjänstgjort en längre tid under både Nixon, Ford, Reagan och Bush Sr.

Dessa ärrade krigshökar utformade den politik som George W valt att kalla "compassionate conservative".
Dock utan det där med medkänsla. Resultatet ser vi nu. Ett land kört i botten utan framtidstro, med taskig ekonomi, dålig miljöpolitik och alienerat från omvärlden. Dessutom sorglöst fast i ett krig som inte går att vinna.
Detta är vad Bush Jr har åstadkommit. Det där med utbildning för alla unga, även de fattiga, kom liksom bort på vägen. Den som verkligen skulle behöva utbildning är Bush själv.

Det kommer han att få mycket tid till framöver. Det är väl knappast så att han i likhet med Blair och Clinton blir FN-sändebud eller liknande.

EX-PRESIDENT GEORGE W BUSH MEDLAR I MELLANÖSTERNKONFLIKTEN 
Den rubriken lär man aldrig se.

Tillbaka till det här med vicepresidentskapet. Ämbetet är viktigt av flera skäl. En bra vicepresident med stark profil kan om allt går väl hålla kvar sitt parti i Vita Huset över mer än en åttaårsperiod, då det brukar vara kutym att vicepresidenten ställer upp som presidentkandidat när den sittande presidenten suttit sina två perioder.
Så var tanken med den lysande Al Gore. Det gick som det gick 2000.

Man kan alltså vara vicepresident, få allting serverat  och ändå misslyckas kapitalt. Gore är inte det klaraste beviset på detta, snarare är väl Dan Quayle den mest misslyckade vicepresidenten. Av många ansedd vara blott en tvålfager, inkompetent skitstövel (sådana finns det gott om inom Republikanerna).
Quayle tjänade under Bush den äldre efter att denna blev president 1989.
Den dynasmiska duon hade dock ingen chans mot Clinton och Gore som bägge var mer intelligenta och bättre pålästa. Möjligen har Quayle bara en förmåga som bör belysas i ett mer seriöst sammanhang; nämligen det att han ser ut som ett riktigt statsmanna-ämne:

Lite som Robert Kennedy, fast med mindre stomatol.

Snart blir frågan vilka som kommer att bli årets "running mates" i det amerikanska valet, dvs vilka de förmodade presidentkandidaterna kommer att välja som "vicepresidentkandidater".
Bob Dole valde Jack Kemp 1996. Det gick åt helvete.
John Kerry valde John Edwards 2004. Det gick också åt fanders.
Inte för att dessa val var avgörande, men ändå.

Detta är mina spekulationer:
Om Hillary Clinton blir presidentkandidat väljer hon säkert förre generalen Wesley Clarke. En gammal vän till Clintons och ett militärt alibi som gör att hon lättare kan kommunicera "mjukare frågor".
Om Obama blir presidentkandidat  väljer han nog John Edwards.

Vem John McCain väljer är mera oklart, likaså det val som Mitt Romney och Mike Huckabee skulle göra.
Kanske Dan Quayle. Det skulle onekligen göra det hela lite roligare. 

Aftonbladet har tagit fram en "superpresident", sex olika kändisars ansikten har monterats ihop efter respektive persons fantastiska egenskaper i fråga om presidentskap. Så här ser den töntiga bilden ut:

Vad jag kan se har man mixat Bill Clinton med Aretha Franklin, Elwood Blues och Tito Beltran, men jag kan ha fel.

Utifrån samma idé skulle den perfekta svenska statsministern vara en blandning av Lasse Brandeby, Kungen, Lill-Babs, Gunde Svan och Bamse.

Någon sådan bild vill jag dock helst slippa att se.

Foto: Aftonbladet.se

Det verkar som om strejken bland Hollywoods manusförfattare håller på att ta slut. Skönt.
Nu slipper Letterman och Leno dra de där skämten om Himmler, Göring, Gandhi, Mata Hari, Chaplin och Caesar längre.
**
Vill tipsa om en oerhört välskriven blogg. Komikern Kalle Lind driver sedan en tid tillbaka sin blogg "En man med ett skägg". Det handlar om oerhört ironiska och välskrivna texter om den svenska underhållningshistorien och framförallt gamla nöjesgubbar såsom Hyland, Gamlin, O'Månsson, Pekka Langer och Ramel med flera, fantastiskt välskrivet och roligt. Flitigt uppdaterad är den också. Och så beläst han är på ämnet. Kul att veta att jag inte är den ende 70-talist som snöat in på Lasse Holmkvist och Sten Broman.
***
Undrar när Halvar skall återuppta sitt bloggande.
***
Har de senaste dagarna blivit brevkompis med Henry Bronett. Kul. Påminner om gamla tider när det mer eller mindre var regel att bröderna Bronett våldgästade Radio Matchs studio för att promota sin cirkus. Lika galet varje gång. De gick nästan inte att intervjua. Det var som en performance i tungvrickning, mental akrobatik och slagkraftigt tyckande. Och högt snackar de. Robert Bronett pratade sönder en gästmikrofon, minns jag.
***
Det verkar som Obama knappar in på Hillary. Hoppas, hoppas. Barack är den ende kandidaten som står för något nytt, verklig förändring. Både Clinton och McCain är fast i etablissemanget med dess tvivelaktiga intressen. Tyvärr blir det väl så att McCain kammar hem hela spelet i november, jänkarna vill inte ha för mycket förändring. Obama och Hillary är bägge långt från det som den ordinäre amerikanen förknippar med "presidency". Undrar förresten om presidenten verkligen kallas POTUS i Vita Huset. I tv-serien med samma namn har vi ju fått lära oss att den interna jargongen kallar rikets högste företrädare för POTUS; President Of The United States, lite sådär morgonrocks-informellt. -Var är POTUS? -Han bajsar, kommer strax!
***
Hur kommer det sig att Viggo Cavling inte lämnar ut några spännande detaljer om sitt nya liv som småbarnspappa, för det har han väl blivit, på sin blogg? Skulle vara kul att läsa. Eller är det så att barnflickan fixar allt. Annars brukar han ju skriva om var han har ätit, vad han har ätit, och vilka han har ätit tillsammans med. Förvisso intressant, men jag vill få in lite vällingrealism!
***
Karin Lindell, på tal om vällingrealism, är en bra krönikör på BLT. En del tycker dock att hon bara skriver om hur det är att vara mamma och att detta skulle vara tjatigt. Jag säger som Sara - Sportredaktionen skriver ju bara om sport, då kan väl Karin fortsätta med sitt favoritämne. Så sant.
***
På lördag startar Melodifestivalen. Det mesta är ju helt ofattbart dåligt men jag tror ändå att jag kan kora vinnaren redan nu: Kristian Luuk. Utan honom vore hela spektaklet outhärdligt.
***
Till sist: Elsa kom på en ny typ av adverb vid middagsbordet ikväll. Vi åt torskfilé med spenat. Till detta kunde man om man önskade, klämma över lite citron. -Så, nu tänker jag sura fisken, sa Elsa. -Sura fisken?, sa vi.
-Ja. Så att den blir sur. Och så tog hon en citron och klämde över sin torsk. Självklart kan man säga så! Kan man söta, salta och peppra, kan man givetvis också sura. Sura fisken, exempelvis.

Veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på en måndag.
Min mediekonsumtion denna dag väcker upp den inte alltför slumrande hypokondrikern i mig.

Rapport: Lungcancer vanligaste dödsorsaken bland kvinnor. Och så ett reportage om en stackars 31-årig kvinna som lider av sjukdomen.

Tidigare idag, via Expressen.se: Glimret i Simons öga visade sig vara en tumör. Om en blott 2-årig kille och hans ena öga som det glittrade så fint inuti. Föräldrarna gick med honom till doktorn som konstaterade att ögat hade en tumör. Tyvärr gick ögat inte att rädda. Två år gammal är han, Simon. Stackare.

Som en liten avrundning, något som inte har med hypokondri att göra men ändå får stå som exempel på en trasig omvärld; två lokala Malmö-rubriker på Expressen.se: Död person hittad och Lik rånat.

Nej. Nu tar vi nåt roligare, tycker jag.
Sara tappade sin plånbok på väg till jobbet ikväll, men en oerhört vänlig kille (mäklare, faktiskt) hittade den och ringde upp henne. Nu är plånboken återgäldad. Härligt med ärliga människor.

En annan rolig sak...

Ibland börjar man undra och fundera så smått över de små vindlingar som utgör hjärnsubstansens yttre skal, eventuellt den inre massa av nervtrådar och annat klegg känd som "de små grå" och de spratt dessa celler spelar en.
Jag fick en låt i huvudet när jag skrubbade av spisplattorna ikväll. Och inte vilken låt som helst.

Den mest inställsamma, hurtfriska, förljugna och bäverpatrullsobstinata jävla slagdänga av alla klämkäcka  haranger som skapats på det svenska språket.
En text jag alltid förkastat till en melodi jag oftast vägrat att framföra högt.

En låt för Fjällrävenryggsäcksbeklädda fotvandrare i 50-talskeps, rutiga strumpor och såna där noppiga, bruna golfknickers som Tintin tomtar omkring i. En låt som dessa ornitologer och miljömuppar samfällt visslar eller ännu värre nynnar sådär förment halvhögt medan de stolpar vidare uppåt berget (gärna också stödjande sig på en vandrarkäpp av egen tillverkning, dvs de har hittat den på marken...)

Så här går den förhatliga texten:

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger har vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Olof Thunman heter killen som har copyright på denna drapa. Den upphovsrätten får han säkert slåss för dagligdags, många vill väl sola sig i glansen av att ha tryckt ur sig något så här jäkla skitdåligt...nej, just det...

En av världens sämsta texter, så klämkäck att man vill spy, en låt jag alltid föraktat.
Varför...........varför........dyker den upp i mitt huvud när jag rengör en spis i februari 2008?
Och vill jag verkligen veta svaret?

Just nu visar ZTV ett program kallat Nostalgi.
Tony Zoulias har grävt djupt i kanalens sjuttonåriga historia och hittat ett antal märkvärdigheter.
Detta är rena vitamininjektionen för den som i likhet med undertecknad rört sig inom 90-talets mediavärld.

Minnena fullständigt strömmar över en, skrattet håller på att fastna i halsen när man återigen ser exempelvis Swedish Dance Music Awards med Clabbe iförd hiphop-jacka och Malmöbandet Basic Element framföra plastiga eurodiscodängor som passerade bäst före-datum redan 1993.
Eller varför inte Peter Siepen i Estrad, Pontus Djanaieff som programledare för Bacon, söndagsmagasinet för alla bakfulla, Kristian Luuk i Knesset och Ola Lindholm som filmrecensent mm mm.

Hoppas nu bara att man får återse en halvtimmes akustisk livespelning med Stefan Sundström.
Det skulle verkligen göra min kväll.
Eller kanske Viggo Cavling i kulturprogrammet Beckerell, Cumbaya med Amanda Rydman, Tryck Till med Per Sinding-Larsen eller nåt uselt med Kajsa Mellgren...ja...listan kan göras hur lång som helst.

Inte anade man att man skulle fascineras av ZTV som kulturbärare och generationskanal så här snart 20 år senare men faktum är att ZTV under 90-talet spelade en stor roll för televisionens utveckling.
Spänstigt, vågat, ogenerat och utan någon tanke på ifall utfallet blir bra eller dåligt.

Lite som televisionens svar på fallskärmshopp. Vi testar så får vi se vad som händer...
Tydligen skall man under våren samla annan nostalgi i programmet Arkiv Z (måndagar 21.00).
Jag kommer garanterat att titta.

Det enda som skulle klå detta är om Kanal 5 beslutade sig för att reprisera Nalles Show med Nalle Knutsson, något av det mest absurda som svensk tv visat. Någonsin.

Jag är helt renons på kunskaper om blommor. Vad heter det? Botanik?

I alla fall. Utanför dörren till vårt gamla kulturhus hittade barnen i eftermiddags något som (det heter) prunkade i rabatten. Elsa frågade: - Vad är det, pappa?
Det såg ut ungefär så här, fast utan det där vita upptill:

Foto: lindastradgard.blogspot.com

Efter flera sekunder av isande skräck (den skräck som kommer sig av tvehågsenhet), stammade jag fram att det nog...möjligen...kanske...måhända...exentuellt var en så kallad...eh...vitsippa eller snarare då kanske en snödroppe...eller nåt. Ja, snödroppe lät bäst. Snödroppe är det!

Elsa tog denna nyhet med ro och replikerade:
-Varför det?

Ja, inte fasiken vet jag, tänkte jag svara men sa nånting i stil med att våren bla bla bla kommer bla bla bla det börjar växa bla bla bla osv osv...

Under det att jag dividerade om livets förgänglighet visavi vårens kommande fruktsamhet och hoppingivande reproduktion hann Ville göra processen kort med den stackars...eh...vitsipp..eh..snödroppen.
Mellan hans små rosa fingrar krasades resterna av det som en gång var en liten snödroppe, sönder.

Vi hade ett vårtecken. Men det försvann. Kanske lika bra det.

Sara är på IKEA denna helg för att skaffa lite nya, sköna saker till vår nya, sköna lägenhet.
Själv tar jag hand om de små.
Märkligt nog kan man vara motvalls kärring trots att man är född så sent som 2004. Eller möjligen tack vare denna sena ankomst till jorden.

Elsa vill inte städa rummet, inte ta på sig sina kläder, inte klä av sig sina kläder, inte äta osv osv.
Man skulle kunna tro att hon är redaktör för tidskriften "Trots allt!".
Jag sätter hårt mot hårt och ställer ultimatum. Inget badhusbesök som inplanerat och ingen ostkaka efter maten ikväll.

Det uteblivna badhusbesöket är mest synd för Villes skull; han älskar verkligen det här med att plaska som en imbecill Poseidon. Tråkigt, men så här blir det nu.
Elsa måste lära sig livets konsekvenser.

Slutligen en bild på Elsa i ett lite mer muntert tillstånd:


Hoppsan!

Nu blev det visst fel.

Så här skall det vara:

Bill Gates och hans Microsoft vill köpa sökmotorn Yahoo. Priset de erbjuder är svindlande 284 miljarder kronor.

I samma veva har Microsoft erbjudit sig att köpa Nonsensakuten för 284 kronor.

Men jag är inte intresserad av att sälja. Sorry, Bill.

Just nu i Rimbloggen hyllar jag tre musikaliska underbarn med en likaledes underbar text på temat guld. 1986 tävlade Sound Of Music i Melodifestivalen med låten El Dorado (ej att förväxla med Kjell Alinges underbara radioprogram).

En del frågor lyfts fram, exempelvis analyseras textens impressionistiska kvalitéter, vi frågar oss vem gruppen inspirerats av och framförallt undrar vi varför det är så många "woah ha" i en och samma text. Måste vara rekord.

Kolla själv i Rimbloggen!

Såg att Aftonbladets ledarsida söker medarbetare för vikariat.

I annonsen kan man läsa att tidningens ledarredaktion "bildar opinion i kritisk solidaritet med arbetarrörelsens grundläggande värderingar".

Smaka på det. Kritisk solidaritet.

"Vi tycker att det här sosseförslaget är åt helvete, å andra sidan vill vi ju vara solidariska mot arbetarrörelsen, men som sagt. Vi hatar det ni tycker. Nej, missförstå oss inte. Vi är fortfarande solidariska. I det stora hela. Fast ändå. Det är dumt. Lite knasigt, sådär. Vi tycker att ni tänker fel. Nej, nej. Det är ingen kritik. Eller jo. Vi är kritiska. En kritisk solidaritet, visar vi.
Vilket kan vara lite knivigt med tanke på att vi hälftenägs av LO. Det är därför som vi inte bara är kritiska. Utan även solidariska. Fast mest kritiska. Okej?"

Har den senaste veckan börjat jobba lite bredvid på ett ställe en bit utanför stadskärnan.
Eftersom jag inte lyckas lära mig busstidtabellen utan ständigt kommer 2 minuter för sent tvingas jag cykla ut till jobbet.

Cykelvägen löper utmed vattnet. Vi är ju trots allt i Karlskrona.
Finns det vatten, finns det vind.

Det roliga är att denna stad erbjuder konstant motvind. Man cyklar norrut (och en vattenfylld, styv kuling piskar en i ansiktet ), några timmar senare skall man cykla söderut, hemåt igen. Och då har vindhelvetet vänt.
Och tilltagit i styrka. Nu möter man den som en bastant, osynlig tegelvägg som gör att enda räddningen blir att hoppa av cykeln och lite halvlutad leda densamma framåt. Då går det i singelfart.

Annars är det ju förstås ens envisa försök till att trampa cykeln framåt i motvind som man minns när kvällen sänker sig och träningsvärken kommer fram. Och tro mig. Ont gör det.

Jag säger som Shakira: My Hips Don't Lie.