KARLSKRONAS ROLIGASTE ÖGONBLICK
Under hela hösten 2012 har jag tillsammans med två andra journalister i Karlskrona varit djupt involverad i ett bokprojekt som garanterat kommer att väcka uppmärksamhet under nästa år.
Detta är rent yrkesmässigt mitt mest spännande projekt hittills (och då har jag ändå en gång sänt radio iförd långkalsonger i ett skyltfönster).
Boken är en ironisk exposé över en stad och dess invånare.
Med bitig sarkasm, precisionsartad känsla för ironi och en stor portion kärlek till stadens bortglömda personligheter, har boken med namn Ursäkta, var är kriget? så sakta skapats. Ord för ord, kapitel för kapitel.
Syftet är att räkna ner de etthundra roligaste ögonblicken i stans historia.
Projektet har pågått till och från under fem år och det är enbart nu på slutet som jag involverats men samtidigt har min medverkan (efter vad jag hört) förstärkt känslan av att det faktiskt kan bli av och det är mycket glädjande.
Hundra kapitel skall det bli.
Varje kapitel tar upp en händelse som folk i stan bär med sig i sitt kollektiva medvetande.
Det kan röra sig om misslyckade satsningar på turism, politiska intentioner som gått käpprätt åt helvete eller blunders som folk i strålkastarljuset gjort sig skyldiga till.
Även om fokus alltså ligger på fiaskon och skandaler vill vi även belysa enskilda människoöden. Uppmärksamma personer som med sin karisma eller excentriska livsstil, bidragit till att göra staden lite trevligare och mycket galnare.
Vi planerar att ge ut boken under hösten 2013 och just nu håller vi på att nå slutet av ett långt och gediget researcharbete.
Du kan följa arbetet med boken i vår ganska nystartade blogg.
Kika också gärna in i vår Facebookgrupp.
Sydöstrans klassiska löpsedel från oktober 1981, som fått namnge boken.
DAGS ATT DRA IN UPPLAGAN IGEN?
Du har säkert hört talas om Herman Lindquists memoarer Mitt i allt som när de släpptes i somras fick dras tillbaka av Albert Bonniers Förlag.
Anledningen var att en återgivning av en tidigare struken bokpassage åter skulle kunna uppfattas som att Lindquist pekar ut en numera avliden professor som antisemit.
Boken skulle släppas i god tid före bokmässan i september men försenades avsevärt.
För några veckor sedan såg jag den i hyllan och blev både glad och förväntansfull.
Man kan säga mycket elakt om Herman Lindquists pretentiösa poserande och monarkikramande; hans von oben-attityd och ofta försoffade slutsatser.
Jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hans historia. Född av svenska föräldrar, tidigt uppryckt från barndomens Stockholm för att istället växa upp på den svenska ambassaden i Helsingfors.
Sedan krigskorrespondent, radiokorre, kåsör, författare, omstridd historiker och nån slags privatlärare åt Kronprinsessan Victoria.
I kåserisamlingen På landet i Paris från 1992 skrev han ett utkast till memoarer som återkommer i lite annorlunda form i de inledande kapitel som jag hittills hunnit läsa i boken.
Lindquists karriär inleddes i en helt annan tid. Det vimlade av tidningar och arbetstillfällen för unga reportrar i Stockholm. Arbetsplatserna befolkades av alkoholister som lämnat kraschade äktenskap bakom sig för att jobba i princip dygnet runt. Jobbet avbröts enbart av ångestfyllda sittningar på krogarna runt Klarakvarteren; Tennstopet, WC och allt vad de hette.
Det första den unge Herman fick göra varje dag när han kom till jobbet i mitten av 1960-talet var att städa bort alla cigarettfimpar och whiskyflaskor från skrivborden.
På denna tid kunde en 25-årig yngling utan vidare erfarenhet rekryteras som chef för ett helt nyöppnat korrespondentkontor i Prag, utan att tjänsten formellt behövde utlysas.
Kanske minns du det affekterade bråket i media för tjugo år sedan mellan Herman å ena sidan och de klassiskt utbildade historikerna med Peter Englund i spetsen, på den andra.
Saken gällde Hermans närmast övermänskliga uppgift som han fått av Norstedts; att skriva 11 delar om Sveriges historia, från islossningen till Tage Erlander.
Lindquists kritiker menade att det märktes att det var en journalist och inte en riktig historiker som satt vid pennan. Bokserien anklagades för att vara fylld av sakfel och missförstånd.
Jag har inte riktigt de kunskaper som krävs för att på rak arm säga att Lindquists kritiker har rätt, däremot har jag i den aktuella memoarboken själv hittat ett ALLVARLIGT sakfel.
Lindquist skriver att han den 1 januari 1965 steg in på Stockholms-Tidningen och gör i samband med detta stycke en liten teckning över landet Sverige i mitten av 60-talet. Vi får veta att Kungen på Stockholms slott hette Gustav VI Adolf och att Tage Erlander var statsminister. Allt detta stämmer.
Problemet är meningen:
"Tage Erlander var statsminister och skulle vara det åtta år till".
Jaha. Nu är det bara att börja räkna. Förutsatt att detta faktiskt inträffade 1965 är uppgiften felaktig, då Olof Palme som bekant blev statsminister redan 1969.
Det är fyra år från 1965, inte åtta som Lindquist skriver.
Ett litet skitfel kan tyckas men det är sånt som stör läsupplevelsen.
Frågan är nu om Albert Bonniers Förlag (genom den uppmärksamhet som ovanstående fadäs får genom Nonsensakutens försorg) är beredda att ännu en gång dra in hela upplagan av boken Mitt i allt?
DEN NYA TIDENS POCKET
Detta är säkert något som funnits en längre tid. Möjligen visar denna upptäckt blott hur länge sedan det var jag befann mig i en bokhandel; jag som köper nästan all min litteratur på stormarknadskedjor av mer eller mindre dubiös natur.
Detta kan mycket väl vara framtiden för pocketboken. Eller så är det en trend där designen vunnit över användbarheten vid själva framtagandet av produkten.
Jag vet inte vad den kallas, men så här ser den ut:
Det är alltså en roman inpressad i en slags liten pocket som läses lodrätt eller hur man skall uttrycka det.
Denna bok är inte större än ett DV-band (eller ett DAT-band om någon nu minns denna 90-talsprodukt) och själva sidorna är tunna och fladdriga som i en psalmbok.
Man bläddrar som synes sidorna uppifrån och ner istället för som vanligt, från höger till vänster.
Frågan är nu om detta kan vara något för framtiden eller om det bara är ett sorgligt effektsökeri som vi om några år kommer att titta tillbaka på med samma charmiga känsla av pinsamhet som vi idag minns bakmaskinen...
FÄRGRIK VÄST (reprisinlägg)
Svensk litteraturs kanske störste stilist var Hjalmar Söderberg (1869-1941).
Många känner till hans utmanande böcker Martin Bircks ungdom, Den allvarsamma lekenoch kanske främst Doktor Glas, den roman Söderberg själv höll som sin mest fulländade.
Många citat ur Söderbergs produktion har också blivit klassiker som exempelvis: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" eller "Kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet".
Man skulle ju kunna tro att en man som klämmer ur sig detta är en ganska bitter och pessimisstisk fyr.
Tvärtom var Söderberg väldigt skämtsam, hävdar åtminstone Sven Stolpe i boken 40 svenska författare. Och Stolpe borde ju veta sånt. Dels eftersom han - med ett amerikanskt uttryck - "knows good comedy" och dels därför att han träffade Söderberg personligen.
Stolpe träffade förresten alla de tongivande svenska gestalterna inom litteraturen eftersom han levde så in i helvete länge. Den heliga Birgitta mötte han dock aldrig. Annat än i drömmen.
However. I sin bok återger Stolpe en liten anekdot som handlar om hur Hjalmar Söderberg fått kritik efter att han vid ett högtidligt tillfälle vid Dramatiska Teatern uppträtt i en "färgrik väst". I en insändare slår Söderberg tillbaka mot sina kritiker:
"Herr redaktör!
Först nyss har min uppmärksamhet blifvit fäst vid ett ställe i eder ärade tidnings referat af Dramatiska Teaterns invigning där referenten säger sig ha sett mig uppträda i "färgrik väst". Saken är icke riksviktig; men då det smärtar mig att se mig beskylld för en taktlöshet, hvartill jag icke vet mig skyldig, ber jag få upplysa, att den ifrågavarande västen var ljust grårandig. Utan att med säkerhet våga påstå, att en så beskaffad väst står i sträng öfverenskommelse med hofcermonielets kraf på en sorgväst, tror jag den likväl icke vara alltför olämplig att gifva uttryck åt den mildt vemodsblandade sorgen hos en enkel medborgare som icke tillhör hofkretsen.
Med utmärkt högaktning
Hjalmar Söderberg."
Många känner till hans utmanande böcker Martin Bircks ungdom, Den allvarsamma lekenoch kanske främst Doktor Glas, den roman Söderberg själv höll som sin mest fulländade.
Många citat ur Söderbergs produktion har också blivit klassiker som exempelvis: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" eller "Kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet".
Man skulle ju kunna tro att en man som klämmer ur sig detta är en ganska bitter och pessimisstisk fyr.
Tvärtom var Söderberg väldigt skämtsam, hävdar åtminstone Sven Stolpe i boken 40 svenska författare. Och Stolpe borde ju veta sånt. Dels eftersom han - med ett amerikanskt uttryck - "knows good comedy" och dels därför att han träffade Söderberg personligen.
Stolpe träffade förresten alla de tongivande svenska gestalterna inom litteraturen eftersom han levde så in i helvete länge. Den heliga Birgitta mötte han dock aldrig. Annat än i drömmen.
However. I sin bok återger Stolpe en liten anekdot som handlar om hur Hjalmar Söderberg fått kritik efter att han vid ett högtidligt tillfälle vid Dramatiska Teatern uppträtt i en "färgrik väst". I en insändare slår Söderberg tillbaka mot sina kritiker:
"Herr redaktör!
Först nyss har min uppmärksamhet blifvit fäst vid ett ställe i eder ärade tidnings referat af Dramatiska Teaterns invigning där referenten säger sig ha sett mig uppträda i "färgrik väst". Saken är icke riksviktig; men då det smärtar mig att se mig beskylld för en taktlöshet, hvartill jag icke vet mig skyldig, ber jag få upplysa, att den ifrågavarande västen var ljust grårandig. Utan att med säkerhet våga påstå, att en så beskaffad väst står i sträng öfverenskommelse med hofcermonielets kraf på en sorgväst, tror jag den likväl icke vara alltför olämplig att gifva uttryck åt den mildt vemodsblandade sorgen hos en enkel medborgare som icke tillhör hofkretsen.
Med utmärkt högaktning
Hjalmar Söderberg."
ALAN BANKS BLIR TV
Det är numera sällan jag orkar läsa en modern deckare utan att drabbas av en viss mättnadskänsla.
Dels har vi den totalt vansinninga svenska produktionen som bubblar ut över alla bräddar och som nästan skapar en känsla av att vem som helst i landet med tillgång till en ordbehandlare kan få sitt tvivelaktiga alster utgivet, helt utan någon som helst kvalitetskontroll; dels har vi den anglosaxiska produktionen uppdelad mellan småputtrig engelsk landsbygd med teparties och pubar och hårdkokt amerikansk kiosklitteratur kretsande kring terror och/eller prostitution.
Den svenska deckarlitteraturen domineras helt av frånskilda män eller kvinnor som blandar lika delar vardagstristess med ett bestialiskt vältrande i inälvor, blod och sex och kallar det hela för samhällskritik.
Den brittiska deckargenren har i Sverige den senaste tiden mest kretsat kring Reginald Hill, Simon Beckett och Peter Robinson.
Att läsa en Alan Banks-bok blir därför lite som att se en slags korsbefruktning mellan Pluras Kök och Hem till gården med ett eller annat lik som ploppar upp när det känns angeläget.
Nu har Alan Banks - som så många av sina litterära föregångare (Lynley, Morse och Rebus exempelvis) blivit till kött och blod i en tv-produktion som SVT avser att fylla lördagskvällarna med framöver.
De senaste tio åren har marknaden totalt svämmat över av pocketförpackad kriminallitteratur av mer eller mindre dubiös natur.
Dels har vi den totalt vansinninga svenska produktionen som bubblar ut över alla bräddar och som nästan skapar en känsla av att vem som helst i landet med tillgång till en ordbehandlare kan få sitt tvivelaktiga alster utgivet, helt utan någon som helst kvalitetskontroll; dels har vi den anglosaxiska produktionen uppdelad mellan småputtrig engelsk landsbygd med teparties och pubar och hårdkokt amerikansk kiosklitteratur kretsande kring terror och/eller prostitution.
Den svenska deckarlitteraturen domineras helt av frånskilda män eller kvinnor som blandar lika delar vardagstristess med ett bestialiskt vältrande i inälvor, blod och sex och kallar det hela för samhällskritik.
I bokdiskarna trängs Ceder, Kallentoft, Larsson, Jungstedt, Alfredsson, Bodström, Rosenfeldt, Läckberg och fan och hans moster.
Den brittiska deckargenren har i Sverige den senaste tiden mest kretsat kring Reginald Hill, Simon Beckett och Peter Robinson.
Den sistnämnda är väl den jag har läst mest av; den Kanadaboende brittens romaner om kriminalkommissarie Alan Banks plöjde jag ganska friskt för ett antal år sedan.
Även om hans huvudperson följer standardmallen av försupen 50-åring som sitter ensam i sin koja och läppjar Laphroaig, förenar Robinsons böcker en lagom dos brittisk småputtrighet med modern polisverksamhet som i sina bästa stunder inte känns alltför sökt eller romantiserad. Dessutom handlar det mycket om 60- och 70-talsmusik och det är ju aldrig fel.
Att läsa en Alan Banks-bok blir därför lite som att se en slags korsbefruktning mellan Pluras Kök och Hem till gården med ett eller annat lik som ploppar upp när det känns angeläget.
Nu har Alan Banks - som så många av sina litterära föregångare (Lynley, Morse och Rebus exempelvis) blivit till kött och blod i en tv-produktion som SVT avser att fylla lördagskvällarna med framöver.
Tydligen skall han i serien se ut så här:
Att få sina litterära gestalter omvandlade från hjärnans egenpåhittade minnesbilder till televiserad fiktion är alltid en prövning. Den här gången vet jag också att jag kommer att bli grymt besviken då jag - inne i mitt huvud - alltid föreställt mig kriminalkommissarie Alan Banks såhär:
RANELID TOLKAR RÅDBERG
Jag längtar så hem till min spegel
Jag blir vackrare för varje dag
Och alla som ser mig vill ha mig
jag är en sjutusan till man
Det är inte lätt att va ödmjuk
men jag försöker så gott jag kan"
TRANSTRÖMERS SNAPSVISA
Det vinnande bidraget i snapsvise-SM korades i helgen. Det lyder:
"En liten kräfta sa till sin syster: Min vän va inte så svart och dyster. När du blir du stor blir du röd och fin och du får bada i brännevin."
Den har författats av Annika Rymark i Västerås.
Man kan med visst fog fråga sig hur den skulle ha sett ut om istället Tomas Tranströmer skrivit den.
Kanske något i stil med:
Kanske något i stil med:
En svart kräfta
simmande
i sitt kokande sammanhang
sjunker bottenlöst
i rensad dill
vetskapen om en rödare värld
ryms på toppen
av en brännvinsnagel
STOLPE IN
Har just nu formidabelt roligt åt en bok jag köpt på Kupan; Äventyr i Paris - och annorstädes av legendaren Sven Stolpe.
I ett antal mer eller mindre sanningsenliga krönikor delar han med sig av sitt sjuka liv som ett kulturellt enfant terrible. Bland annat den mer än 40 år gamla skrönan om hur han en gång i sin ungdom var på audiens hos norske författaren Björnstjerne Björnssons maka Karoline.
Rättigheterna till Björnssons samlade verk hade förvärvats av bokförlaget Gyldendahl på villkor att de varje år betalade ut ett rikligt honorar till den stackars änkan.
Det är bara det att gumman vid tillfället för audiensen varit död sedan en längre tid. Stolpe med sällskap misstänker nu att släktingarna plockat fram hennes lik som något slags bevis för att allt är i sin ordning.
Och där sitter hon och tar emot gäster.
"Skakad och darrande steg jag fram och fick tag i en kall liten hand. I detta ögonblick hörde jag bakom mig en viskning:
-Hun er opstoppet, Sven...
Förfärad släppte jag handen, som föll i knät. Den gamla damen satt alldeles orörlig, med stelt ansikte."
SKÅNSKA SKAPARE
Den hyllade boken om filmregissören Bo Widerberg heter Höggradigt jävla excentrisk.
Björn Ranelid planerar nu att kalla sin självbiografi Höggradigt jävla snarstucken.
STARK SLOGAN
TRE BRÖDER
TVÅ VÄRLDSKRIG
EN UPPBLÅST FÖRFATTARE
OM HARRY MARTINSON LEVAT IDAG...
som en flaxande pegas
djup morgonrodnad i stiltje
våta tassavtryck i kyligt gräs
dagg med silvrig skrud
ensamhet
dagsmeja
blott en sak vill jag säga
innan strimmorna av gyllene förmiddagssol löper amok
blott det att man kan om man vill
bli en sorgesam vän med mig på Facebook
KOLOSSALT AVSLÖJANDE
Romanaktuelle Thomas Bodström, sossarnas egen Jonathan Swift, avslöjar i sin nya bok hemligheter inte bara om maktens män och kvinnor utan också om så obetydliga personer som sig själv.
Bland annat berättar han i boken hur han en gång dödat en ko med hjälp av en sten.
Nu ryktas det att Per Gessle och hans Gyllene Tider vill skriva en poplåt om händelsen. Låten skall heta En ko med en sten i en skog vid en sjö.
BOKSTAVSKEX
En solig eftermiddag. Två små barn. Jag och min sambo.
Vi förenar nytta med nöje och spontanundervisar Elsa och Ville lite om det svenska språkets möjligheter genom att lägga ut några bokstavskex.
Här har Sara gjort en Bob Hansson...det står: Hånat p-tuta diktar Smilla.
Och det här är väl vad Frank Anderssons danspartner i Let's Dance gör om fredagskvällarna...
Vi förenar nytta med nöje och spontanundervisar Elsa och Ville lite om det svenska språkets möjligheter genom att lägga ut några bokstavskex.
Här har Sara gjort en Bob Hansson...det står: Hånat p-tuta diktar Smilla.
Och det här är väl vad Frank Anderssons danspartner i Let's Dance gör om fredagskvällarna...
APROPÅ BOKREA
Det finns bokinköp man ångrar att man aldrig genomförde. Böcker som man bläddrat i men aldrig förmått sig själv till att köpa.
Den nu pågående bokrean lämnar självklart inga som helst sådana här tankar, snarare tvärtom.
Det jag sett på bokrean som verkat intressant, har jag redan i hyllan och de gånger jag hittat en bok som verkat lovande slår det mig att jag kan åka ner till Preem och köpa exakt samma publikation i pocket och dessutom tio kronor billigare.
Den svenska bokrean har tappat stinget, helt enkelt.
Undrar förresten hur det känns för den enormt hajpade journalisten Jan Wallentin vars bok Strindbergs stjärna blev så omskriven i höstas, såld till ett stort antal länder med i det närmaste Dan Brownskmässig marknadsföring; detta var verkligen något alldeles extra.
Nu, några månader senare, reas Wallentins debut ut för 69 kronor på Bokia.
Men - för att åtevända dit jag började; det finns bokinköp man ångrar att man aldrig genomförde.
Glömmer aldrig hur jag stod inne i Akademibokhandeln i Linköping 1998 och fingrade på en stor faktabok med den eggande titeln Så dog de.
Där hade någon vettvilling samtal in fakta om över 100 kändisars sista två timmar som levande.
I väldigt rak och faktamässig stil redogjordes det för hur exempelvis Jeanne d'Arc, Robert Kennedy, Elvis Presley och Sid Vicious spenderade sina sista två timmar i livet.
En aning morbid och snaskig men samtidigt - om uttycket tillåts - spännande.
En riktig bladvändare.
Varför köpte jag aldrig den?
FOTRIKTIG ANALYS
Har börjat skriva en biografi över Foppa och hans karriär men funderar på att lägga projektet på is.
Inser att boken kommer att bli på tok för omfångsrik och tjock, till stor del beroende på bokens appendix med alla dessa fotnötter....
AUSTER BERÄTTAR EN SAGA
Tänk om den amerikanske författargiganten Paul Auster varit den som gett oss sagan om Rödluvan.
Man kan ju bara tänka sig hur det skulle ha tett sig...kanske något i den här stilen:
Jag skall berätta en sak som hände min vän RL för över trettio år sedan. Det här var när RL just flyttat till Brooklyn, efter college.
Hon bodde i en enkel lägenhet och hade varken man eller barn.
En dag kom det ett brev med posten.
Det stod Ministeriet för picnics högst uppe i kanten av kuvertet.
RL hade svårt att spåra brevets avsändare.
Man skrev att hon skulle hitta en släkting inne i skogen om hon begav sig dit med en picnickorg.
RL gillade inte skogen, hon var en typisk stadsmänniska. Något i brevets ton och anslag gjorde ändå att hon lockades att bege sig ut i skogen så hon for upstate New York redan dagen efter.
Det var svalt och lite blåsigt, det här hände sent på sommaren, i början av september.
När RL gått mer än femton minuter mötte hon en man i mörk kostym och svart hatt. Han presenterade sig som Mr Black och frågade först om vägen till ett ställe RL inte kände till. Sedan undrade Mr Black vad hon hade för ärende mitt ute i vildmarken.
Jag skall leta upp en släkting som bor inne i skogen, sa RL.
Mr Black ville veta exakt var den här släktingen bodde och RL uppgav den adress som det stått i brevet.
Mannen i den mörka kostymen tackade men innan han gick vidare berättade han om en speciell blomma som växte i trakterna. Vore det inte trevligt att överraska RLs släkting med en bukett av just den här blomman, exakt vad den heter har jag tyvärr glömt.
RL höll med och började plocka på sig en bukett blommor medan Mr Black försvann både snabbt och ljudlöst.
När RL plockat blommorna, fortsatte hon gå mot den adress där släktingen bodde.
När hon kom fram såg hon en hög byggnad i glas och betong. Utmed ena kanten av huset hade någon målat rosa blixtar i ett grafittiliknande mönster.
Hon knackade på och väntade sedan på ett livstecken från sin släkting.
Ingenting hördes. Efter ett tag steg hon in, det visade sig nämligen att dörren var öppen.
Inne i huset fanns ett stort bord med fyra stolar. En gigantisk spegel hängde utmed väggen bakom bordet. På varje stol satt det människor men ingen sa något.
Hon kände igen Mr Black på den ena stolen.
Du har långa öron, sa RL. Längre än tidigare. Vad gör du här? Vad gör alla här? Var är min släkting?
-Hej. Jag är din släkting, sa en man med hög panna och markerade ögonbryn. Jag heter Paul. Paul Auster.
-Hej Paul. Jag har aldrig träffat dig tidigare.
Mannen som presenterat sig som Paul Auster log och slog ut med handen som en välvillig gest mot rummets övriga två personer.
-Det här är mormor, hon är chef för Picnicministeriet.
-Så stora ögon du har, sa RL.
-Det är för att jag skall kunna läsa Mr Austers text, framförallt det finstilta.
Nu syntes det tydligt att Mr Black var otålig. Man märkte på honom att han inte längre ville presentera den fjärde personen runt bordet, en gråskäggig man i bruna manchesterbyxor, gummistövlar och reflexväst.
RL undrade förstås vem han var men fick inte något svar. Istället dukade Mr Black och Mormor upp innehållet i RLs picnickorg.
-Ahhh...salami...jag älskar salami, sa mormor.
RL bjöds till att sätta sig vid bordet men hittade ingen ledig stol. Plötsligt reste sig den gråskäggige mannen och erbjöd henne sin plats samtidgt som han böjde sig fram för att viska något i hennes öra.
-Hej RL. Jag är skogsvaktare och jägare. Förlåt mig, jag råkade komma in lite för tidigt i berättelsen. Min tajming har alltid varit usel.
Man kan ju bara tänka sig hur det skulle ha tett sig...kanske något i den här stilen:
Jag skall berätta en sak som hände min vän RL för över trettio år sedan. Det här var när RL just flyttat till Brooklyn, efter college.
Hon bodde i en enkel lägenhet och hade varken man eller barn.
En dag kom det ett brev med posten.
Det stod Ministeriet för picnics högst uppe i kanten av kuvertet.
RL hade svårt att spåra brevets avsändare.
Man skrev att hon skulle hitta en släkting inne i skogen om hon begav sig dit med en picnickorg.
RL gillade inte skogen, hon var en typisk stadsmänniska. Något i brevets ton och anslag gjorde ändå att hon lockades att bege sig ut i skogen så hon for upstate New York redan dagen efter.
Det var svalt och lite blåsigt, det här hände sent på sommaren, i början av september.
När RL gått mer än femton minuter mötte hon en man i mörk kostym och svart hatt. Han presenterade sig som Mr Black och frågade först om vägen till ett ställe RL inte kände till. Sedan undrade Mr Black vad hon hade för ärende mitt ute i vildmarken.
Jag skall leta upp en släkting som bor inne i skogen, sa RL.
Mr Black ville veta exakt var den här släktingen bodde och RL uppgav den adress som det stått i brevet.
Mannen i den mörka kostymen tackade men innan han gick vidare berättade han om en speciell blomma som växte i trakterna. Vore det inte trevligt att överraska RLs släkting med en bukett av just den här blomman, exakt vad den heter har jag tyvärr glömt.
RL höll med och började plocka på sig en bukett blommor medan Mr Black försvann både snabbt och ljudlöst.
När RL plockat blommorna, fortsatte hon gå mot den adress där släktingen bodde.
När hon kom fram såg hon en hög byggnad i glas och betong. Utmed ena kanten av huset hade någon målat rosa blixtar i ett grafittiliknande mönster.
Hon knackade på och väntade sedan på ett livstecken från sin släkting.
Ingenting hördes. Efter ett tag steg hon in, det visade sig nämligen att dörren var öppen.
Inne i huset fanns ett stort bord med fyra stolar. En gigantisk spegel hängde utmed väggen bakom bordet. På varje stol satt det människor men ingen sa något.
Hon kände igen Mr Black på den ena stolen.
Du har långa öron, sa RL. Längre än tidigare. Vad gör du här? Vad gör alla här? Var är min släkting?
-Hej. Jag är din släkting, sa en man med hög panna och markerade ögonbryn. Jag heter Paul. Paul Auster.
-Hej Paul. Jag har aldrig träffat dig tidigare.
Mannen som presenterat sig som Paul Auster log och slog ut med handen som en välvillig gest mot rummets övriga två personer.
-Det här är mormor, hon är chef för Picnicministeriet.
-Så stora ögon du har, sa RL.
-Det är för att jag skall kunna läsa Mr Austers text, framförallt det finstilta.
Nu syntes det tydligt att Mr Black var otålig. Man märkte på honom att han inte längre ville presentera den fjärde personen runt bordet, en gråskäggig man i bruna manchesterbyxor, gummistövlar och reflexväst.
RL undrade förstås vem han var men fick inte något svar. Istället dukade Mr Black och Mormor upp innehållet i RLs picnickorg.
-Ahhh...salami...jag älskar salami, sa mormor.
RL bjöds till att sätta sig vid bordet men hittade ingen ledig stol. Plötsligt reste sig den gråskäggige mannen och erbjöd henne sin plats samtidgt som han böjde sig fram för att viska något i hennes öra.
-Hej RL. Jag är skogsvaktare och jägare. Förlåt mig, jag råkade komma in lite för tidigt i berättelsen. Min tajming har alltid varit usel.
KVINNOIKONER
Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött är den smidiga titeln på Alex Schulmans andra bok, en orgiastiskt lovsång till hustrun Amanda.
En bok jag inte läst men som fått ett lite blandat mottagande av kritikerna.
Skulle det inte vara ännu mer intressant om han skrev en bok om sin före detta hustru; Katrin Z?
Frågan är väl bara vilken titel han skulle välja till en sådan publikation. Kanske något i stil med Att vara med henne är som att pumpa en cykel full med luft för att sedan direkt höra det irriterande ljudet av pyspunka...
En bok jag inte läst men som fått ett lite blandat mottagande av kritikerna.
Skulle det inte vara ännu mer intressant om han skrev en bok om sin före detta hustru; Katrin Z?
Frågan är väl bara vilken titel han skulle välja till en sådan publikation. Kanske något i stil med Att vara med henne är som att pumpa en cykel full med luft för att sedan direkt höra det irriterande ljudet av pyspunka...
PICK YOUR DICTATOR!
Ett litet sällskapsspel man kan ha utanför Bokias skyltfönster...
KLANTIGA, VITA MÄN
Höstens hetaste boksläpp, den så kallade skandalboken om hans majonnäs honungen, heter Carl XIV Gustaf - den motvillige monarken.
Är det bara jag som tycker att titeln påminner om Lasse Åbergs Den ofrivllige golfaren?
Från hovet meddelas också att Kungen själv planerar att läsa boken.
-Jag kommer att läsa den, självfallet. Fast jag gör det motvilligt, säger C-G Bernadotte.
Är det bara jag som tycker att titeln påminner om Lasse Åbergs Den ofrivllige golfaren?
Från hovet meddelas också att Kungen själv planerar att läsa boken.
-Jag kommer att läsa den, självfallet. Fast jag gör det motvilligt, säger C-G Bernadotte.
EN GOD BOK
Jag bläddrar förbi kapitel efter kapitel...inte ett ord om Mona Sahlin...måste snart ringa Bonniers och kolla...nåt måste ha blivit fel...
